Agera nu – eller dö

I lördags besökte finansminister Magdalena Andersson Jönköping för att valkampanja för Socialdemokraterna inför Europaparlamentsvalet. Ett val som står emellan ett Europa för folket, eller ett Europa för finanseliten. Runt om i vår kontinent ser vi hur konservativa, nyliberala och högerextrema krafter växer sig allt starkare. Krafter som hotar arbetarnas rättigheter, våra grundläggande demokratiska principer och kvinnans rätt till sin egen kropp.

Motkraften är jämlikheten.

En gång i tiden var Socialdemokraterna det parti som alltid stod upp för en radikal omfördelningspolitik. Vi var de unga aktivisterna på demonstrationsbarrikaderna. Vi var sjukpensionären som slog näven i bordet och sa att nu får det vara nog. Vi var arbetarna som krävde vår rätt på våra arbetsplatser och vi var rösterna för ett medmänskligt Europa när de bruna rösterna ville stänga gränserna.

Vi var modiga, vi var arga och vi ville se en förändring.

När den rödgröna regeringen tillträde 2014 efter år av nedskärningar och politik för de rikaste så kändes det hoppfullt. Unga skulle inte behöva gå med på att arbeta för slavlöner. Arbetare skulle inte behöva oroa sig för sina rättigheter på jobbet, och sjuka skulle kunna vara trygga med en vård att lita på. 2014 skulle bli startskottet på en resa mot ett jämlikt Sverige. Men så blev det inte.

Istället för de investeringar i det gemensamma som vi behövde, gick resurserna åt till att rädda statsfinanserna.

Att sänka statsskulderna är i sig inte fel, men det måste finnas en gräns.

Statsskulden har aldrig varit så låg som nu, trots det så ökar ojämlikheten i Sverige. Om ingenting sker kommer vi snart ha klassklyftor i nivå med ojämlikheten på 20- och 30-talet.

Om man menar allvar med att ta kampen mot högerextremismen så måste man också ta kampen mot dess orsaker. Att samarbeta med riksdagens nyliberala partier är kanske effektivt i dag – men dömt att misslyckas i längden. Det vi behöver är starka, demokratiskt socialistiska reformer, där vårt välstånd inte bara är fina siffror i budgeten utan också kommer folket till del.

Det socialdemokratiska partiet byggdes på en jämlikhetstanke. Hittar vi inte tillbaks till den så har vi spelat ut vår roll. Vad är det egentligen värt att sänka statsskulden till 20% av vårt BNP, när vi har människor som dör på våra arbetsplatser, inte får vård i tid eller behöver oroa sig för om man kan betala hyran nästa månad?

Vi är övertygade om att det bara är med en socialdemokratiskt ledd regering som vi når vår vision om ett jämlikt samhälle. Men då kräver det att vi slutar prioritera minskade statsskulder och istället använder de pengarna till satsningar på det gemensamma intresset. På så vis blir vi det partiet vi är ämnade att vara.

Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet står inför ett vägval. Antingen väljer vi att investera i det gemensamma och förbättra vardagen för de som behöver det som mest, eller så dör vi ut.

Vi vet vad vi väljer.

Edvina Palmcrantz, SSU Jönköpings län

Eskil Carlström, SSU Jönköpings län