Älskar – älskar inte?

D et är få som kan sätta fingret i luften och ta puls på samtiden som Liv Strömquist.

När jag läser hennes nya album Den rödaste rosen slår ut känns det som om hon har stått bakom hörnet i fikarummet på jobbet eller kikat in i ett vardagsrum där rödvinet just korkats upp. Att hon har hört de ständigt återkommande diskussionerna om dejtande och kärlek under peak narcissism, konsumentkultur och sociala medier. Hur blir vi kära, och hur får man kärleken att funka?

Med avstamp i skådisen Leonardo DiCaprios fäbless för tjugo-någonting-baddräktsmodeller som han byter ut säsongsvis synar Strömquist den moderna bilden av kärlek i sömmarna. Eftersom jag har den unika uppfattningen att DiCaprio är en av vår tids mest gudabenådade skådespelare (se Once upon a time… In Hollywood och säg emot mig!) blev jag kränkt av premissen – låt en kille leva och så vidare. Men Strömquist uppehåller sig i själva verket inte särskilt mycket vid DiCaprio, utan använder honom som en utgångspunkt i sitt sökande efter den moderna kärlekens essens. Han är heller inte ensam. Flera historiska kulturpersonligheter och fiktiva karaktärer får exemplifiera förutsättningarna för kärlek.

Så hurdana är förutsättningarna för True Love i vårt tidevarv då? Komplicerade, ska det visa sig. Och historiskt sett unika. Aldrig någonsin har det varit så tekniskt sett enkelt att hitta en partner – men i praktiken så svårt. I dag kan vi vara en uttråkad söndagseftermiddag ifrån att hitta kärleken på andra sidan jorden, om hen har den goda smaken att vara uppkopplad till internet. Samtidigt har vi andra krav på kärleken i dag som gör resan från ragg till potentiell livspartner svår. Vi lever i en analysens prime time där vi inte bara förväntas analysera oss själva, utan också allting runt omkring oss. Meningen med det?

Att bli bättre.

Bättre vad? Det mesta kan man säga. Nyliberalismens ideal om ständig förbättring ligger som en blöt filt över allt vi ska ta oss för. Att vi i sekulariseringens anda gör oss själva till helgedomar har enligt flera sociologer lett till en känsla av att vi ska hitta en partner för att hen ska bekräfta oss. Vi älskar och vill vara med någon för vad hen gör med vår syn på oss själva, inte för den andra personen i sig. Utbudet krymper därmed betydligt med A4-sidor långa checklistor för våra partners för att de ska passa vår ”profil”. 1,70 cm? Nej tack. Löparfreak? Absolut! Vi har nog alla sett det hända hos oss själva eller vänner. Det swajpas vänster om bilden inte bränner till eller om biografin inte passar. Vi fönstershoppar en partner och vi tänker inte testa någonting i onödan.

Konsumentallegorin är signifikativ för vår tid. Och är det så konstigt att vi ser oss själva som konsumenter i kärlekslivet när hela samtidskontraktet håller på att förvandla oss till främst kunder? Kunder istället för elever, patienter, brukare, medborgare. Den konceptuella metaforen ekonomi används alltmer när vi pratar om kärlek: man måste ”investera” eller ”satsa” i ett förhållande (eller på sig själv). Liv Strömquist framhåller istället att det också heter att ”falla” eller ”vara svag” för någon, det vill säga motsatsen till kyligt kalkylerande. Men att vara sårbar är hutlöst olönsamt.

Manlighetsidealet, att kvinnor inte är fertila lika länge som män samt ”empowerment”-tänket är andra faktorer Strömquist håller till svars för denna utveckling av synen på kärlek. Kanske blir DiCaprio (och du, och du och du och jag) inte kär för att vi inte vill lida för kärlekens skull i en tid där lidandet ses som kontraproduktivt? För att vi är rädda att gå miste om något bättre när så många tusen människor finns så inbillat nära? Eller för att vi i listor, bostadslånsuträkningar och bucket-lists glömmer hur det kan vara när man bara hittar någon som man aldrig vill vara utan.

Liv Strömquists verk brukar avslöja nakenheten i samtiden där den går och mallar sig i sina nya kläder. Hon har kritiserat vår naiva syn på tvåsamhet, heterosexualitet och normer. Men när hon dissekerar vår tids syn på kärlek är hon bredvid sedvanligt vass också öm. En försiktig uppmaning att våga vara lite mer mänsklig, släppa lite mer på kontrollen, går att läsa mellan raderna.

Och får jag göra en ödmjuk sammanfattande parafrasering av albumets budskap tror jag att det skulle kunna vara:

Kärleken kanske är den yttersta utposten för det irrationellt, underbart, mänskliga.

Låt oss slå vakt om den som den sista röda ros.