Arbetarklassen luktar för äckligt

P risregn och Oscarsnominering. Så ser det hittills ut för den sydkoreanska filmen Parasit, som hade Sverigepremiär i december. Den lika absurda som brutala klasskampen går under skinnet, när man bevittnar en fattig familjs fejkade väg till framgång.

Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, eftersom spoilers kan få huvuden att rulla och jag är rädd om mitt eget. Men grundförutsättningen är att en fattig familj lurar till sig anställningar hos en rik familj. Mor, far, son och dotter låtsas vara yrkesverksam hushållerska, erfaren privatchaufför, privatundervisande akademiker och erkänd bildterapeut. De framställer det som att de inte känner varandra, de råkar bara känna till en duktig person de tipsar rikingarna om att anställa.

Den korkade rika familjen går på denna fatala lögn. Men det finns en sak som hela tiden riskerar att avslöja de fattiga. Det är lukten.

Det finns gott om sätt att skildra klasskillnader och klassmarkörer på subtil nivå. Kulturreferenser, konversationskonst, kläder, you name it. Centralt i Parasit är lukten. Först är det den rika lilla sonen som påtalar den. Husets anställda luktar likadant, påstår han, trots att de ju inte hör ihop på annat sätt än att de råkar jobba just där. Senare i filmen påpekar den rika fadern för sin fru att hans nya privatchaufför visserligen sköter sig utmärkt. Men han luktar konstigt.

Familjen lyckas inte bli av med sin lukt. Efter att ha hört den rika sonens observation drar de snabbt slutsatsen att lukten beror på deras bostad. De bor i en trång källarlägenhet där diverse fyllon står och pinkar precis utanför fönstret. Att byta tvättmedel skulle inte hjälpa. Odören från denna sjabbiga bostad är alltför ingrodd.

Det är vad som fastnade starkast hos mig efter att ha sett Parasit. Lukten som klassmarkör är ett briljant grepp. Det finns något alldeles särskilt förnedrande i att stinka.

När jag var fyra år gammal tyckte jag att min pappa luktade äckligt, vilket jag inte höll inne med. Vid ett tillfälle frågade min far om jag kunde precisera detta – var det till exempel under armarna han luktade äckligt? Eller var det andedräkten? ”Det är själva skinnet!” svarade jag. Och jag kan ännu i denna dag skämmas över det replikskiftet, trots att jag inte minns det utan fått det återberättat för mig. Det var så oerhört taskigt sagt, att han luktade äckligt och att luktens härkomst var själva skinnet.

Synden straffar sig själv och häromdagen blev jag själv utsatt. Jag skulle börja en ny utbildning och för första gången träffa de klasskamrater jag ska spendera våren tillsammans med. Nyduschad och –rakad med några extra lager deodorant i armhålorna hinner jag dra några bloss på väg till den överfulla tunnelbanevagnen. ”Mamma, det luktar rök!” skriker ett barn så fort jag kliver på. Håll käften jävla unge, tänker jag i mitt stilla sinne. Resten av dagen måste jag varsamt försöka hålla så mycket avstånd som möjligt till alla jag träffar. Hur långt bort kan man hålla sig för att folk inte ska känna ens doft, men utan att framstå udda?

Pappan i Parasit börjar snart ta till vana att lukta på sig själv, i ett försök att förstå vad som är felet. Men det förrädiska med att lukta äckligt är ju att man själv inte känner det. Och dessutom aldrig får reda på det – ingen är tillräckligt oartig för att påtala ett sådant faktum, förutom ett och annat elakt barn.

Universitetsintyg, företagsvisitkort och referenser förmår den fattiga familjen fejka. Genom strategiskt lurendrejeri, lite tur och låtsat självförtroende lyckas familjemedlemmarna framstå som några helt andra än de egentligen är. Men en sak rår de inte på. Deras klasstillhörighet går alltid att sniffa sig till. Det är själva skinnet.

Det finns något alldeles särskilt förnedrande i att stinka – just därför lyckas filmen verkligen skildra den djupa förnedring som klassförtryck innebär. Arbetarklassen kan inte gömma sig. Den luktar för äckligt.

Men det går att vända på perspektivet. För nog luktar även överklassen ganska unket, om inte värre. Minns det gamla slagordet: Känner ni stanken från Handelsbanken?