Arbetarrörelsen köper biljetter till högerns show

N är värderingar som många tagit för givet ifrågasätts är det lätt att känna hopplöshet och förtvivlan. Berättelsen om den arbetarrörelse som satte dagordningen i svensk politik och revolutionerade samhället kan i dag kännas svårbegriplig.

Och i sökandet efter det gyllene receptet som återigen gör oss till en stark rörelse letar vi svar på högerns planhalva. Den politiska debatten handlar om brott och straff, migration och integration. Slutsatsen i alla högerns teser är att invandringen är problemet. Enligt dem är det invandringen som föranlett detta påstådda kaossamhälle som vi lever i. Det är inte sant: trots det har vi accepterat den verklighetsbeskrivningen. Vi har köpt VIP-biljetter till högerns show.

Det här gör att vi utstrålar osäkerhet. Vi verkar visionslösa. En modig rörelse ifrågasätter världsordningen, det är ju det den demokratiska socialismen gör. Den ifrågasätter det som för en kapitalist, fascist, rasist och liberal är en självklarhet. Den socialistiska idétradition som präglat arbetarrörelsen i Sverige är inte bortglömd, men vi vågar inte stoltsera med den, för vi vet att det mest provocerande som finns i dag är att vara sosse. Det är det som gör att vi anpassar oss och hoppas att människor ska komma tillbaka till något vi själva tvivlar på. Språket som används är direkt hämtat ur konservativa idéströmningar, våra förslag på nämnda områden likaså. Är det då konstigt att anhängare till den demokratiska socialismen ifrågasätter och är det konstigt att väljargrupper uppfattar arbetarrörelsen som icke trovärdig?

För vad är vårt existensberättigande när vi ständigt behöver förhandla med oss själva för att sen försöka få gehör för högerns frågor? Självklart behöver arbetarrörelsen vinna tillbaka väljare, medlemmar och förtroende. Men när vi enbart fokuserar på att vinna tillbaka saker finner vi ett ändlöst kompromissande som vi hoppas ska förverkliga den nostalgiska drömmen om storhetstider. Vad är det vi vill vinna tillbaka?

Problemet är att vi inte känner våra väljare. Utmålningen av arbetarklassen och ”våra” väljare som en homogen grupp som vill samma sak är det som fått oss att anamma verklighetsbeskrivningar om samhället som i själva verket ifrågasätter oss som rörelse. Vi rör oss i allt för stor utsträckning i våra interna kretsar för att vi känner oss bekväma i dem. Vi vet hur saker fungerar och känner alla som kommer vara på mötet. Om vi lyckas höja blicken lite och se bortom våra organisationer och ser alla de människor som engagerar sig i diverse föreningar för att förbättra samhället hittar vi vår målgrupp. Rör vi oss på fritidsgårdar hittar vi vår målgrupp, snackar vi med den lokala handlaren hittar vi vår målgrupp. Är vi seriösa med att vara en folkrörelse behöver vi röra oss där folk är. När arbetarrörelsen återigen är en naturlig del i människors vardag kan vi också börja bygga den nya folkrörelsen och känna stolthet kring våra frågor och vända den politiska dagordningen.

För just nu sitter arbetarrörelsen på första parkett med ögonen fastklistrade på högerns föreställning av vad Sverige är och bör vara för land. Vi har blivit publik åt högern och när det är paus inväntar vi nästa akt för att försöka tycka till om en pjäs som är färdigregisserad – istället för att skriva vårt eget manus.