Ärtsoppa, pannkakor och yrkesstolthet

D et är tidigt på morgonen och jag befinner mig i ett soligt Göteborg. Jag ska träffa den före detta toppolitikern och numera avfallshämtaren Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson. Hon har föreslagit att vi träffas klockan 08:30. Då ska hon käka lunch på favorithaket Falutorget, och har tid att snacka innan nästa pass.

Själv har jag precis ätit frukost så jag tar bara en kopp kaffe. Runt mig sitter folk i varselkläder. Det serveras biffar med potatis, pasta carbonara, men framförallt ärtsoppa och pannkakor. Det är tradition på torsdagar.

Vi småpratar om maten och Soffan nämner att hon uppskattar att ärtsoppan görs ”vegansk”. Den kokas i samma omgång som ärtsoppan med fläsk, men filtreras efteråt.

”Jag är ju inte så kräsen” säger hon och skrattar.

Utanför skiner solen. Att ta sopbilen för att möta morgonsolen är bland det bästa med jobbet tycker Soffan.

”Det är frihet”

När hon ätit klart vill hon snacka med sina kollegor så vi passar på att göra detsamma. Soffan introducerar oss för en av hennes kollegor Kalle.

Kalle är runt 40 år och har jobbat i branschen i strax över 20 års tid. Han snackar gärna om yrkesstoltheten, kollegorna, barnen, och att han på fritiden gillar att jaga eller vandra i skogen. Han gillar också att en före detta toppolitiker är en av kollegorna.

”Fler politiker borde prova att ta ett vanligt hederligt jobb”

Vi pratar även om politik, och om livet. Han är orolig för kroppen som tagit stryk av åren i branschen. Han gnäller inte. Stoltheten är för stark. Man sänker huvudet, knyter näven i fickan och knegar på som han säger. Men en oro finns. Politiker som inte ser honom eller hans kollegor trots att det är de som får staden att gå runt, som han uttrycker det.

Det är sant.

Här finns kollegor som blir nekade sjukpenning trots utsliten kropp. Försäkringskassan avskriver armskador med hänvisning till att det är på grund av fritidsintressen, istället för flera år av att bära tunga sopsäckar.

”Visst är det sån himla otur att ens fritidsintresse ger en skada precis på den kroppsdel man använder för att bära tungt varje dag i 25 års tid” säger Soffan och skrattar ironiskt.

Det finns även äldre kollegor som jobbat hela livet i branschen och nu oroar sig för att pensionen inte kommer räcka till. De ser nyanställda administratörer gå in på lägstalöner som matchar deras lönetak efter decennier i branschen. De är tydliga med att administratörerna inte ska ha lägre löner, men visst hade lönen för personerna som utför själva huvuduppdraget i avfallshämtning åtminstone kunnat matcha administratörernas.

Själv trivs Kalle på jobbet. Han gillar att vara ute på fältet istället för att sitta på ett kontor.

”Annars tappar man kontakten med verkligheten.”

Men visst hade vissa saker kunnat vara bättre. Lönen, tryggheten vid sjukdom, och pensionerna. Men det sägs aldrig som ett direkt klagomål. Stämningen är alltid god.

Lunchen tar slut och det är dags att fortsätta sitt pass. Klockan är fortfarande tidig morgon. Dagen har knappt börjat för mig, men för Soffan och hennes kollegor har halva dagen redan gått. De kör ut sina bilar i soliga Göteborg för nästa arbetspass.

Vi sitter ett tag på restaurangen och beställer in en tidig lunch. Det är rejäla portioner. Personalen är trevlig och jag småpratar med kvinnan i kassa

”Borde ni inte intervjua mig istället? Det är ju vi som får staden att gå runt”

Se Frihets intervju med Soffan här.