Asylsökande ska ha rätt till psykisk vård

D et traditionella besöket till asylboendet hade kommit. Som vanligt satte jag mig i den vinröda soffan i fritidsrummet. En av kvinnorna serverade mig te, och de andra tog fram de kulturella bakelserna. De yngre barnen satt i rummet bredvid och tittade på en Scooby-Doo film med favoritsnacksen framför sig.

Och plötsligt hörde jag ett rop från hörnet av fritidsrummet, och jag såg hur en kvinna föll ner till golvet. Den asylsökande kvinnan berättade, med gråten i halsen, att hon hade blivit nekad vård för sina psykiska besvär. Ett beslut som påverkat henne hårt.

Under lång tid hade kvinnans liv balanserat på en tunn tråd. Det gällde att vara stark för barnens skull, men alltmer började hennes liv rasa samman. Den psykiska ohälsan tog över. Och hennes problem lämnades lika svåra som ouppmärksammade.

I Sverige har asylsökande som fyllt 18 år enbart rätt till ”vård som inte kan anstå.”. Ett beslut som togs i samband med en proposition från den tidigare moderatledda regeringen. Kortfattat innebär det att läkare och annan ansvarig personal i det enskilda fallet ska avgöra vem som har rätt till vård och vem som ska nekas denna hjälp. Det avgörande för bedömningen är huruvida den asylsökande är i akut behov av vård.  Individuella läkarbedömningar som har lett till att Socialstyrelsen i en rapport från 2015 konstaterade att 20-30 % av nyanlända som lider av psykisk ohälsa lämnas utan hjälp från samhället.

Rapporten visar på hur det otydliga begreppet ”vård som inte kan anstå” står i kontrast till principen om likvärdig och icke-diskriminerande vårdbehandling. Att hävda att någon har bättre rätt till vård än någon annan är inhumant. Det är att försöka mäta människors smärtsamma upplevelser med objektiva metoder.

Oberoende om det utförs av erfarna läkare eller butikschefen på Ica Kvantum kan en sådan bedömning leda till allvarliga konsekvenser för drabbade asylsökande och samhället i övrigt, då den ”äventyrar patientsäkerheten”.

Det är ett otydligt begrepp som inte hör hemma inom den svenska sjukvården. Den ställer asylsökandes olika psykiska besvär mot varandra. Ett begrepp som särar på människor, istället för att skapa en känsla av gemenskap och där varje individs enskilda behov tillgodoses. Ett otydligt begrepp som har lämnats odefinierat och som leder till minskad förtroendet för den svenska sjukvården.

Denna otydlighet gör det också svårare för de asylsökande att integreras i det svenska samhället. På grund av nekad psykisk vård blir det svårare för dem att aktivt delta i språkundervisningarna, i skollivet och på arbetsmarknaden. Det isolerade problemet blir därmed inte lika isolerad längre, utan ett problem som i förlängningen leder till allvarliga samhällsföljder, då man har misslyckat med att ta vara på den livsglöd, de kunskaper och de resurser som finns bland asylsökande.

Den psykiska ohälsan bland asylsökande måste prioriteras. Det är inhumant att bortprioritera och prioritera patienter. Alla patienter ska behandlas med lika villkor. Deras behov ska tillgodoses av sjukvården. Uttrycket ”vård som inte kan anstå”  ska förkastas. Den hör inte hemma inom den svenska sjukvården. Och den ska inte fortsätta underhållas av den socialdemokratiska regeringen.