Australiens flyktingpolitik: ”Man döljer för allmänheten hur de behandlas”

E n pojke håller upp ett leksaksvapen. Videobilden hackar och ljudet är sprakigt, men Karam Zahirian uppfattar och skrattar.

– Han säger “pappa, jag ska komma och rädda dig från de dåliga människor som håller dig fången”.

Leendet rinner däremot snabbt undan. Leken är alltför verklig. Zahirian befinner sig över tusen mil bort från sin son. För fem år sedan hotades han till livet och flydde Iran. Hoppet var att han skulle ha återförenats med sin familj vid det här laget. Men då Zahirian nådde Australien fick han aldrig sin sak prövad. Istället skickades han till ön Manus i Papua Nya Guinea, där han och över tusen andra båtflyktingar hållits sedan dess i förhållanden som beskrivits av Amnesty International som ”uträknad försummelse och grymhet”. De har fråntagits värdighet, hållits i osäkerhet och förvägrats vård. Målet har varit att skrämma andra från att göra resan över havet. Zahirian är en av många som brutits ned. Varje kväll kommer demonerna. Han har redan försökt ta livet av sig en gång.

– Jag måste komma ut snart nu. Jag orkar inte mycket mer.

Krig, klimatförändring och ekonomiska klyftor driver fler från sina hem än någonsin förr. Samtidigt blir det allt svårare att finna en säker fristad. Europa skriver avtal med grannländer för att stoppa migrationen. USA har valt en president som lovat att bygga en mur. Australien går längre än så. Sedan 2013 har samtliga som anländer landets stränder i båt utan visum för alltid förlorat sin rätt till inträde. Somliga har bogserats tillbaks över havet, till Indonesien. Andra har skickats till avlägsna öläger där de fått välja mellan att bli kvar eller återvända hem. Somliga har tagit emot pengar för att resa tillbaks till krigszoner. Rättsorganisationer rasar över behandlingen, men den har också vunnit anhängare.

Resultatet är nämligen överväldigande. År 2013, då Australien införde politiken, anlände över 20 000 människor över havet. Året efter var antalet knappt tvåhundra. Många menar att landet nu både har säkrat sina gränser samt sett till att inga flyktingar dör till havs. De säger även att de pluggat igen ett orättvist hål – genom att fly till landet med båt anses dessa flyktingar ha ”hoppat före i kön” medan miljontals andra väntar i läger runtom i världen. I Europa förespråkar nu alltfler politiker att kopiera strategin. Österrikes regering är ett exempel, Danmarks socialdemokrater ett annat. Ytterst få har däremot besökt ölägren det rör sig om. På plats försvinner snabbt alla idéer om att detta är en humanitär lösning.

Curryn är mustig. Annat än de rökta pungdjur och palmpudding som lokalbefolkningen äter. Shabbir Hossein skiner upp då han ser våra uppskattande uttryck. Gästfrihet är bland det viktigaste för etniska pashtuner. För Hossein är det en hjälp för att behålla vettet. Fem års lidande har tagit ut sin rätt. Timtals köande för mat och badrum varje dag. Bli kallad en sifferkod istället för namn. Misshandel och rån på Manus’ gator. Och ett konsekvent svartmålande av delar av australisk media och politikerkår.

– Jag kan förstå att de vill hålla oss i läger i några år. Det jag inte kan stå ut med är att vi inte behandlats som människor. För Australien är vi endast politiska slagträn, som det är okej att straffa hur som helst.

Australiens hårda hållning kommer inte från ingenstans. Redan i början av 1900-talet inrättade landet lagar för att hålla icke-européer borta.

– Det här är ett pionjärsamhälle, med en djup känsla av att vara omringat av fattiga länder. Det har alltid funnits en oro över att dränkas av migranter, säger Claire Higgins, forskare i internationell flyktinglag på University of South Wales i Sydney.

Den ”Vita Australien”-politiken, som lagarna kallades, avskaffades först på sjuttiotalet. Sedan dess har landet utvecklats till att bli ett av världens mest mångkulturella. Australien tar även emot många flyktingar, men just båtankomster är känsliga. År 2001 exploderade det. Landet var på väg att gå till val då ett norskt fraktskepp plockade upp båtflyktingar, vilka tvingade kaptenen att vända om mot Australien, trots att en indonesisk hamn låg närmre. Strax därefter attackerades World Trade Center i New York. Flyktingfrågan kopplades plötsligt till nationell säkerhet och kom att dominera valet. Läger öppnades hastigt på Manus och Nauru. De stängdes när oppositionen kom till makten åtta år senare, men återöppnades efter att flyktingströmmen tagit fart igen. Idag vågar i stort sett ingen politiker ta i frågan. Att smutskasta flyktingar är betydligt säkrare. Så sent som förra året antydde inrikesministern att de kan vara terrorister, trots att inga sådana bevis har presenterats.

Det är en anklagelse som tar många hårt på Manus. Shabbir Hossein flydde talibanernas skräckkampanj i hans hemby i Pakistan. Andra har flytt terrorstämplade grupper i bland annat Sri Lanka och Syrien. Ändå har ryktena fått fäste, och spritts bland lokalbefolkningen. Många flyktingar har attackerats i samhället. Rädsla är en anledning. Hotellägaren Ken Kuso säger att myndigheter deltagit i svartmålningen.

– Kommer ni ihåg World Trade Center, sade de. Det är den typen av människor som kommer hit.

Flyktinglägret har chockat lokalsamhället på flera sätt. Inte minst har det skakat om ekonomin. Mängder har sökt sig till öns huvudstad Lorengau i hopp om jobb. Nya ansikten och jakt på snabba pengar har drivit upp priser och närt en hård attityd. Prostitution och kriminalitet har ökat. Präster uppmanar föräldrar att hålla sina döttrar inomhus. Kuso räds att det blir ännu värre när lägret väl stänger.

– Folk har vant sig vid att ha pengar och kunna dricka alkohol. När pengarna försvinner blir det katastrof. Stölder och inbrott kommer att öka.

Australien har aldrig hävdat att ölägren är en lösning till migrationens rotorsaker. Men kritiker menar att det till och med förvärrar problemet. Daniel Webb, en rättsjurist på Human Rights Law Centre i Melbourne, säger att landets nonchalans för mänskliga rättigheter minskar möjligheten att argumentera emot folkbrott i andra delar av världen.

– Vilken politisk fråga du än brottas med så är medveten grymhet mot andra människor aldrig svaret. Det enda sätt denna politik har kunnat föras på är genom att avhumanisera människorna det rör sig om och dölja från allmänheten hur de behandlas.

För att åstadkomma detta har regeringen inte bara skickat flyktingarna till avlägsna öar, de har även stiftat nya lagar mot visselblåsare, påverkat värdnationerna att skärpa visumkraven för journalister, samt betalat ut mångmiljonbelopp för att slippa domstolsförhandlingar.

– Vad vi borde göra är att finna mellanstatliga, regionala och globala lösningar som fokuserar på att skapa säkra flyktvägar för utsatta. Folk måste ta vägen någonstans.

Istället räds många att Australien skapar nya klyftor. Paige West, en antropolog på Columbiauniversitetet i New York, ser en uppdelad värld framför sig.

– Papua Nya Guineas avtal med Australien lyfter frågan om postkoloniala samhällen och stater kommer att tvingas av sina före detta kolonisatörer att axla bördan av det globala flyktingproblemet, säger hon.

Med möten kommer däremot också möjligheter. På den lilla ön Mandirlin en knapp timme utanför Manus finns en liten hydda med en gästbok. Den erbjuder märkvärdig läsning. Besökare har kommit från så skilda platser som Syrien, Myanmar och Sudan. Alla uttrycker en djup tacksamhet till Robin Marakei.

– Jag såg en grupp flyktingar i stan en dag och gav dem mitt nummer. Jag hade hört att de hade det tufft, så jag erbjöd att köra ut dem till min ö för lite avkoppling, säger Marakei, sittande på en liten bänk utanför gästhyddan.

– Jag älskar att träffa nytt folk. De lär mig nya saker, som hur jag ska använda pekskärmen på min mobil. Och så lagar de god mat.

Ari Sirwan ligger i en hängmatta med ansiktet vänt mot havet. Därute surfar Marakeis och hans brors barn i handkarvade kanoter, men den 25-åriga kurden verkar inte se något. Hans ögon är orörliga, blickar bortom de turkosa vågorna. Det är första gången Sirwan rör sig utanför lägret och den smutsiga huvudstaden. Tillfället väcker andra saker till liv.

– Tidigare brukade jag säga till mig själv ”ett halvår till, sedan släpps jag ut”, men till slut gav jag upp. Nu vandrar mina tankar åter till mitt hem och min familj. Det här är första gången på flera år som jag vågat drömma om frihet igen, säger han.

Text: Per Liljas

Foto: Jonas Gratzer