Berättelsen om den invandrade arbetaren

K lockan är 04:45 och den invandrade arbetaren är sen, hen måste hinna med första tunnelbanan som går 04:58 mot Kungsträdgården. Raskt tar hen på sig jackan och springer mot tunnelbanan. Väl där är det en del människor i tunnelbanevagnen – många är på väg till jobbet. Den invandrade arbetaren arbetar som städare på ett hotell i stan. Vid T-centralen måste hen byta till röd linje mot Ropsten. I väntan på t-banan scrollas det på Aftonbladet, överallt står det om coronaviruset. Den invandrade arbetaren är inte orolig, hen tvättar händerna hela tiden och chefen har ju sagt att det är lugnt men att alla ska vara vaksamma.

Väl framme på jobbet byter arbetaren om och börjar sin städrond. Byter lakan, sköljer tvättställen, dammsuger, går med sopor och så fortsätter det. På tunnelbanan hemåt märker den invandrade arbetaren att halsen börjar göra ont. Hen tänker ”jag har inte råd att var sjuk nu.”

När den invandrade arbetaren kommer hem känner hen sig hängig och har ont i halsen. Men det är nog bara en förkylning, hen sätter på lite te med ingefära, citron och honung och går och tittar på nyheterna från hemlandet. Den invandrade arbetaren förbereder sedan mat åt sin mamma, som bor i samma hushåll. Barnen kommer hem och säger att de har hört att ett nytt virus går i samhället. Den invandrade arbetaren tittar på barnen och undrar om de menar coronaviruset. Barnen nickar. Föräldern försöker dämpa barnens oro genom att säga: du kan få feber och hosta, yani tvätta händerna och sluta bita på dina naglar om du inte vill bli sjuk. Kom, drick chai, du ska se att det blir bättre.

Dagen efter vaknar den invandrade arbetaren av att någon hostar högt. I vardagsrummet ligger mamman med hög feber. Barnen vaknar upp av allt ljud som kommer från vardagsrummet och insisterar på att de måste till sjukhuset. Föräldern blir orolig för mamman och för jobbet, arbetaren kan inte var sjuk nu. En argsint arbetare tittar på sina barn och säger: ”tror ni jag vill jobba, jag måste”, ”men snälla, det kanske är corona” svarar barnen. Föräldern lyssnar tillslut och åker till sjukhuset. Den invandrade arbetarens mamma bekräftades med sjukdomen Covid-19 och blir en av alla de som intensivvårdas.

Rapporter som visar att flera av de döda i Stockholmsområdet är svensksomalier behöver nödvändigtvis inte bero på språkliga brister eller, som vissa debattörer menat, analfabetism. Det kan faktiskt vara så enkelt att de som klarar sig sämst i pandemin är arbetarklassen. För det är den ensamstående somaliska kvinnan som jobbar som städerska som riskerar att smittas i interaktionen med gäster. Det är den kurdiska pappan som måste köra bussen för att resenärer fortsatt ska kunna ta sig till jobbet som behöver röra sig ute i samhället. Dessa går inte i självkarantän, de kan ha blivit smittade flera dagar innan symtomen visas.

Det är människor som lever i förorterna, arbetare och äldre. Det är de som är fysiskt och psykiskt sårbara i tider av pandemi och karantän. Coronaviruset existerar inte i ett vakuum som är förpackat i ett parallellt samhälle där alla helt plötsligt har lika förutsättningar. Vissa samhällsskick kommer klara sig bättre.

För det är klart att människor som är födda i Sverige och har svenska som modersmål har ett socialt övertag. Det är uppenbart att om du har ett yrke som tillåter dig att arbeta hemifrån och ha digitala möten kommer du klara dig bättre än de som inte har det. Bor du i ett hushåll
där alla har möjlighet att ha sitt eget rum kommer trångboddheten inte vara en smittofara. Arbetare runtom i Sverige fortsätter som de alltid gjort. De går till jobbet morgnarna, städar rummen, tar hand om sjuka på sjukhusen sen åker de hem. Det är just det som gör arbetare sårbara i allmänhet, och invandrade arbetare i synnerhet.

Coronaviruset har visat oss att det farligaste som finns är klassamhället. Idén om att vissa människor ska leva ett otryggt liv där de tvingas jaga timmar för att betala hyran, tvingas ta ett extra nattpass, tvingas gå till jobbet för att inte bli av med det är farlig. I tider av pandemi stannar inte samhället för alla. Den invandrade och svenskfödda arbetaren fortsätter att gå till jobbet.

Lyxen det är att kunna gå i självkarantän är underskattad. För vissa ägnas dessa tider åt ett oändligt utbud av memes, roliga texter om pandemin och andra humoristiska distraktioner. För den invandrade arbetaren från Järva är det fortfarande första tunnelbanan på morgonen mot Kungsträdgården som gäller.

Coronaviruset har i skrivande stund 2 272 smittade och 36 döda i Sverige. När denna text publiceras kommer dessa siffror säkert vara högre. Siffran på antalet vanliga arbetare som blivit smittade, intensivvårdade och som dött lär vara hög. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att begrava en anhörig under dessa omständigheter. Mina tankar går till alla som drabbats av detta. Och mina tankar påminner mig om hur lyckligt lottad jag är, jag har lyxen att gå i självkarantän med människor jag älskar.