Cancel culture är förödande för alla progressiva rörelser

A tt ifrågasätta och granska är viktigt. Ibland är det tufft för de som kritiseras och rannsakas. Men är man någon form av makthavare eller befinner sig i någon sorts maktposition där man har tusentals följare som kommer lajka, swisha pengar eller attackera dem som kritiserar en bara man viftar lite med handen, ja, då måste man ödmjukt inse att man kommer utsättas för hårdare kritik och granskning än alla andra. Annars har man inget i en maktposition att göra.

För mig som har kallat den feministiska rörelsen min politiska hemvist i decennier så är det extra viktigt att kritisera och debattera feminister som använder metoder eller retorik jag anser motverkar vad vi vill uppnå. Särskilt om de har en stor plattform att launcha sina metoder med.

Anledningen att jag som feminist tycker det är extra viktigt att kritisera andra feminister beror på att den feministiska rörelsen vill förändra på riktigt. Genomgripande, radikal förändring. Av hela vår patriarkala kultur. Och då kan man inte lägga tid på att låtsas att man står enade i ”kampen” på grund av någon diffus idé om ”systerskap.” För att förändra på riktigt måste man våga kritisera varandras metoder. För att fortsätta vara en relevant politisk rörelse måste man våga ifrågasätta varandras idéer.

En annan anledning att kritik inom feminismen är viktig är för att den feministiska rörelsen inte är ett politiskt parti. Vi har inte en ledare och vi har inga styrdokument som alla förväntas hålla med om och vi har ingen partilinje som alla förväntas följa. Detta är en styrka. Vi ska vara måna om det.

Jag menar nu inte att systerskap inte är en viktig del av den feministiska rörelsen. Systerskap handlar om att stötta kvinnor som drabbas av patriarkala strukturer. Det gör man genom att till exempel inte avfärda kvinnor som berättar om övergrepp enbart baserat på patriarkala myter om hur ett offer beter sig, pratar, ser ut eller klär sig.

Stötta kvinnor som drabbas av patriarkala strukturer gör man inte genom att sura varje gång en känd feminist kritiseras och påstå att det är ”osysterligt” eller ”manstillvänt” att ifrågasätta kvinnor, men utan att ha någon djupare analys bakom än att de är just kvinnor. Sådana ytliga analyser av kvinnors essentiella egenskaper kan antifeminister ägna sig åt, men inte vi.

Ytliga analyser av ”systerskap” förändrar inga förtryckande strukturer. Risken är snarare att feminismen blir blind för sina egna, interna förtryckande strukturer.

Vi måste vara betydligt mer radikala än så.

Med det allt detta sagt måste jag ändå påpeka hur skönt det vore att som feminist kunna kritisera eller granska personer med stora plattformar som man tycker har betett sig antifeministiskt utan att en arg mobb av människor börjar skrika att personen i fråga bör bli av med alla sina uppdrag och hela sin plattform.

Detta brukar kallas för call out culture. En annan variant är cancel culture, som går ut på att frånta personer deras plattform eller på andra sätt utesluta dem från all social gemenskap.

Vi måste försöka lära oss skillnaden mellan att kritisera en person utifrån det fenomen hen ingår i, och vanlig enkel mobbing. Man ändrar inte ett kulturellt problem genom att stämpla människor som upprätthåller det som fienden. Man förändrar ingenting på riktigt genom att uppmana människor att skriva på namnlistor om att folk ska få sparken för att de använder ett felaktigt ord.

Cancel culture är lika värdelös för att skapa social förändring oavsett vem vi pratar om. Att kräva att någon ska bli av med alla sina sponsorer och uppdrag är inte en feministisk handling, oavsett om det riktas mot Alexander Bard, en ”killkomiker” eller Linnéa Claeson.

Social förändring uppnår man genom samtal. Det är i diskussionen om ett fenomen som förändring uppstår, inte när man hoppar på enskilda personer inom fenomenet. Det är därför Metoo var så otroligt viktigt. Det var en social revolution som visserligen väcktes genom journalistiska avslöjanden om enskilda män, men som fokuserade på att belysa och rasera strukturer. Inte individer.

Det börjar bli tröttsamt att inte våga föra en diskussion om ett problematiskt kulturellt
fenomen av rädsla att man ska hamna som frontfigur för ett meningslöst drev där nån
utpekad person minsann ska bli ”cancelled” för nåt fel den gjort. Ibland rättfärdigas dessa
drev till och med genom att hänvisas till Metoo. Men om vi tror att Metoo ingår i samma
universum som till exempel blodtörstiga drev mot någon misogyn satirlåt – samtidigt som vi
ropar ”daddy’s girl” efter alla som vill föra en riktig diskussion om huruvida samhällen som
förbjuder satir verkligen blir mindre patriarkala och kvinnofientliga – så är vi illa ute.

Jag förstår att det tar längre tid att se resultat av ens aktivism utan cancel culture, men då
måste man fråga sig vilket resultat man vill ha. Och fram tills vi kommit underfund med det
så kan vi ju i alla fall bestämma oss för att man inte bygger ett progressivt, feministiskt
samhälle med traditionell mobbing.