Chromatica: en Gaga-saga

L ady Gaga dök upp som en blixt från klar himmel – en dag var hon helt plötsligt en av de största popstjärnorna. Att detta genomslag kom med hennes första album, “The Fame”, gjorde det tydligt att det hela gått till enligt planen.

Med låtar som “Paparazzi” parodierade hon idén om kändisskap för kändisskapets skull, och berömmelsens mörka sida framkom också när nästa album “The Fame Monster” släpptes. Gagas stora solglasögon växte och blev nät som täckte hela hennes ansikte och platåklackarna förlorade sina hälar.

Hon transformerades. Hon var inte bara en popsångerska, hon var ett kändismonster. Hon kallade även sina fans för “små monster”, och alla undrade vad “mother monster” skulle göra härnäst. Iklädd en klänning av köttslamsor meddelade hon också det: hennes tredje album skulle heta “Born This Way”.

När detta album kom sprängdes alla normer för vad en popartist kan sjunga om, eller producera för musikvideor, eller vilken typ av entré som går att göra på röda mattan. Allt var totalt ohämmat och med budskapet om att alla är vackra precis som de är, oavsett hur konstig eller fel kritiker anser en vara.

Sedan kom ”Artpop” – ett album som experimenterade och tänjde gränser. Detta album var inte alls lika uppskattat som de tidigare. Det var också mörkare och kanske blev det tydligt för Gaga att hon behövde göra något helt annat efter ”Artpop”.

Fjärde albumet, “Joanne”, beskrev Gaga själv som “Lady Gaga without the fame”, något många tolkade som att denna avskalade och stundvis råare musik var den hon egentligen hela tiden velat göra men som popindustrin begränsat henne från. Inte heller detta album blev någon succé.

Efter ”Joanne” gjorde Gaga inte musik på flera år. Istället gjorde hon en kärleksfilm (ihop med en tämligen överskattad skådespelare). Agerandet i filmen var dock så pass bra att det fick folk att spekulera i ifall Lady Gaga hade en relation med sin motspelare, och att hon rentav var gravid. På Twitter skrev hon då: “Ja, jag är gravid – gravid med mitt sjätte album”.

Denna lilla historia kan vara bra att komma ihåg nu när detta senaste album från Gaga är här. För “Chromatica” är en plats där retro-disco möter den moderna dansmusiken, precis som i “The Fame”, och där friheten i att bara dansa och vara sig själv hyllas, precis som i “Born This Way”. Detta fick fansen att, sekunden albumet släpptes, föra sina händer mot skyarna och glädjas åt att Lady Gaga äntligen var tillbaka.

Lyssnar man noga kan man dock urskilja sound typiska för både “Artpop”, “Joanne” och till och med låtarna från A star is born. Lady Gaga var aldrig borta. Hon samlade erfarenheter, testade olika saker, och landade i det som betyder mest. Att få dansa. Som man vill. Fri. “This is my dancefloor I faught for” sjunger Gaga i låten “Free Woman”, och det är en textrad hon redan publicerat på sociala medier innan albumets release.

“You love the paparazzi, love the fame, even though you know it causes me pain” sjunger hon i låten “Fun Tonight”, som förövrigt är en personlig favorit för undertecknad. Även i låten “Replay” upprepar hon hur monster torterat henne, och drar referenser till tidigare hits.

Är detta Gagas sätt att säga att vartenda litet sidospår, även om fansen stundvis varit besvikna, egentligen hela tiden var den väg hon behövde ta för att nå Chromatica? För att ta med oss till detta egna dansgolv hon kämpat för och som hon nu presenterar för världen? En värld som just nu inte har möjlighet att besöka några ordinära dansgolv.

En värld som känner sig lite rädd, lite desperat, kanske nära gråten. Och vad är det då världen behöver som mest om inte en danslåt, i samarbete med Ariana Grande, som handlar om hur befriande det kan vara att bara släppa allt och gråta ut? Det är vad “Rain on me” handlar om. Det är vad “Chromatica” handlar om. Det är vad Lady Gaga är och alltid har varit. En saga om frigörelse.

Kata Nilsson är 27 år gammal, politisk redaktör på Piteå-Tidningen och socialdemokratins egen Lady Gaga.