Coronan tvingar oss att välja mellan kosing och kamrater

D et är november 2020, och på bara några få korta månader har coronaviruset förändrat vårt levnadssätt drastiskt. Restriktionerna har uppdaterats löpande och blivit både fler och strängare. Det senaste budet är att inte fler än åtta människor får delta på allmänna sammankomster och offentliga tillställningar – en drastisk åtgärd som saknar motstycke i modern tid.

Jag förstår till fullo resonemangen bakom restriktionerna: varje individ bör ta sitt ansvar för att minska smittspridningen och skydda de som riskerar att drabbas hårdast av sjukdomen. Men det finns ett stort, gapande hål i den svenska coronastrategin: ett hål i formen av ett M, som i både marknad och moderat.

Under våren 2020 arbetade jag på ett bemanningsföretag som bland annat försåg Stockholms äldreomsorg med vikarier vid behov. På en vecka kunde jag arbeta på en handfull olika äldreboenden i helt olika delar av stan. Jobba med de som testats positivt för covid en dag, och de som fortfarande är friska en annan. Min situation är inte unik – vi finns i tusental. Unga, hungriga arbetare som behöver sätta mat på bordet och betala hyran. Vi som inte kan välja att jobba hemifrån eller har råd att tacka nej till ett pass, vi som inte kan sjukanmäla oss. Det är inte särskilt svårt att förstå att sjukdomstalen stiger i taket och att många dör i sjukdomens sviter när vi organiserar vår välfärd på det sättet – flexibilitet och lönsamhet för bolagen, och sparkrav för det offentliga. De som hamnar i kläm är alla de som behöver välfärden, och alla de som arbetar i den.

Jag är glad att regeringen tar den här pandemin på allvar, men jag önskar att de hade stake nog att gå steget längre. Stäng ute de privata bolagen från välfärden, förse det offentliga med medel och verktyg att själva ombesörja sina behov av arbetskraft på ett sätt som inte äventyrar medborgarnas hälsa och liv, och dra bort den tunga filt som alla krav på effektivitet och sparsamhet är för det offentliga. Sällan har det varit så tydligt som nu att det är dags att driva månglarna och profitörerna ur templet, om vi nu menar allvar med att vi vill ha en välfärd för folket.

Det är inte så svårt egentligen, det handlar bara om att välja vad som är viktigast.
Kosing – eller kamrat?

Cornelius Julius Marsico, ordförande SSU Sörmland