Därför kommer en ny vänstervåg

D en 10 mars 2020 förlorade Bernie Sanders primärvalet i delstaten Michigan till sin motkandidat Joe Biden. Enligt många bedömare ansågs delstaten utgöra en viktig markör för om Sanders presidentkandidatur skulle kunna fortsätta eller ej. Han vann nämligen Michigan 2016 med knapp marginal mot Hillary Clinton. Delstaten, som har drabbats hårt av globaliseringens frihandelsavtal, har en befolkning som består av många äldre vita män från arbetarklassen. Men med över 15 procents större stöd lyckades ändå den nyliberalt präglade status quo-kandidaten Joe Biden vinna primärvalet i Michigan mot Sanders, tillsammans med tre andra av de sex delstater som det fanns att slåss om. Den 8 april kastade senatorn från Vermont slutligen in handuken och Joe Biden säkrade sin position som det demokratiska partiets presidentkandidat gentemot republikanernas Donald Trump.

Vad gäller Sanders misslyckade försök att återigen blir president, eller ens det demokratiska partiets kandidat, är inte ett isolerat fenomen i västvärlden. Överallt misslyckas vänsterrörelsen att flytta fram sina positioner, även i de fall där de skakat av sig sitt gamla nyliberala ok och anammat en socialistisk inriktning. Det främsta exemplet på detta är Jeremy Corbyns misslyckande i det brittiska valet i december förra året. Här vill säkert en del komma med argumentet att han hade en vidrig smutskastningskampanj riktad mot sig med anklagelser om anti-semitism, och att nästan hela den brittiska massmedian var riggad mot honom och hans parti – samt att valet 2017 faktiskt gick bra för Labour och att de då körde ett valprogram med samma politik som nu.

Allt detta är sant. Men förlusten var ändå ett faktum. Labour misslyckades med att vinna över EU-motståndarna till sin egen linje, varav många kom från deras egna gamla väljarkår. Labours valförlust var, oavsett en borgerlig dominerad massmedia, ett hårt slag mot vänsterrörelsen – inte bara i Storbritannien utan i hela Europa. Och det finns fler exempel. Ett är hur den socialistiske presidentkandidaten Jean-Luc Mélenchon misslyckades att ta sig till den andra omgången i det franska presidentvalet 2017. Ett annat är när det grekiska socialistpartiet Syriza förlorade regeringsmakten och en tredjedel av sina mandat i valet sommaren 2019.

Istället är det en nationalistisk och konservativ radikalhöger som skördat de politiska segrarna, så väl i valrörelser som inom opinionsbildningen. Jag har valt att kalla denna idéströmning för ”radikalkonservatism”. Vi ser det i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien, Österrike, Ungern, Polen – och i Sverige. Och det är mycket sannolikt att vi nu går in i en era som i flera år framöver kommer präglas av ett radikalkonservativt politisk medvetande, som genomsyrar den praktiska politiken och hela samhällsstrukturen. Den nyliberala eran lämnar vi bakom oss, och även om den gav oss stora ekonomiska klyftor så var den ändå öppen för ett samhälle med mänskliga rättigheter, manifesterat i exempelvis samkönade äktenskap, fri abort och ett värnande om asylrätten. Detta hotas nu av den växande radikalkonservatismen, som samtidigt inte bär med sig några lösningar på de socioekonomiska klyftorna i samhället, mer än att utmåla utländska minoriteter som syndabockar och orsaken till varför det egna folket har fått det sämre.

Att nyliberalismen en gång lyckades etablera sin ledande ställning i västvärlden under 70- och 80-talet handlade om att vänsterrörelsen var svag. Den hade dominerat den politiska spelplanen sedan krigets slut och även dess borgerliga motståndare fick acceptera dess politik när de själva kom till makten. Hegemonin var vänster, kanske inte absolut socialistisk – men definitivt vänster. Men i sitt misslyckande i att hantera den ekonomiska krisen på 70-talet och den efterföljande globaliseringen kuvade sig vänsterrörelsen under den framväxande nyliberalismen och anammade den för att själv vara politiskt relevant. Folkrörelserna började vissna, de vänsterintellektuella försvann och idén om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle blev i bästa fall en nostalgitripp.

Med finanskraschen 2008 öppnade sig ett fönster för vänsterrörelsen att ta kontrollen över problemformuleringsprivilegiet och återetablera sin hegemoni. Men med en avsaknad av en undervegetation av folkrörelser och nya politiska idéer stod vänstern bara beväpnad med sina gamla partipolitiska organisationer, ledda av ett etablissemang som gjort karriär på att anamma den nyliberala dogmen och upprätthålla status quo. De som istället såg sin chans att utnyttja situationen och slå mynt av den var de nationalistiska, de konservativa. Nyliberalismens problem skulle lösas genom återkomsten av ett förlovat förflutet som än en gång skulle uppstå, bara alla politiskt korrekta och invandrare försvann.

För det finns ingen naturlag eller dialektiskt metod som säger att en högerhegemoni kommer att ersättas av en vänsterhegemoni. En högerdominans kan lika väl ersättas av en annan högerdominans, och efter två misslyckanden försök att omdefiniera sig själva står vänsterrörelsen och betraktar hur ännu en ny högerhegemoni börjar etablera sig, och vars värderingar ligger ljusår bort från jämlikhet och solidaritet. Men vi ska inte misströsta och tro att detta är slutet. Även om den kommande ledande ideologiska ställningen kommer att vara radikalkonservativ finns det mycket som talar för att den inte alls kommer blir lika stark eller lika lång som den nyliberala.

Ett sådant exempel är faktiskt den starka organisering som uppstått inom vänsterrörelsen sedan finanskrisen 2008. Den började med Occupy Wall Street, som visserligen föll platt på grund av avsaknaden av ledare och en sammanhållande ideologi, men den kunde sedan byggas vidare på av Bernie Sanders som använde den i sin politiska kampanj. Och även om Sanders nu inte blir USA:s nästa president är det omöjligt att blunda för den folkrörelse som han varit en del av att skapa och hur den kommer att forma den framtida politiken i det amerikanska samhället. Detsamma gäller för den starka vänsterfalang som växt fram inom Labour under Corbyns ledning och som utmanat arvet från New Labour och Tony Blair. Ett annat exempel är den nya flora av vänsterlitteratur som publiceras. Allt fler böcker har kommit de senaste åren som handlar om allt från hur socialismen kan omdefinieras för att passa det tjugoförsta århundradet, till kritik av den globala kapitalistiska ekonomin samt hur vi kan bygga framtidens samhälle baserat på social och ekonomisk rättvisa.

Och även om radikalkonservatismen kammar hem segrar och arbetarklassen hellre verkar rösta på dessa partier än på de traditionella arbetarepartierna så är den ställning de etablerar bräcklig. Det finns numera en undervegetation som är vänster som inte funnits på många, många år. Och det går redan att skönja små glimtar av ljus i det konservativa och nationalistiska mörkret. Förutom den framväxande vänsterrörelsen i USA och vänsterfalangen inom Labour i Storbritannien så är vänsterregeringarna på den Iberiska halvön är ett sådant exempel. Den finska socialdemokratiska regeringen ledd av den 34-åriga Sanna Marin är ett annat, och i Sverige har den socialdemokratiska föreningen Reformisterna etablerat sig. Denna undervegetation kommer hela tiden att fungera som en käpp i hjulet för det radikalkonservativa maskineri som försöker köra över den västerländska pluralismen.

Ovanpå allt detta har coronapandemin lagt sig över oss, och hur den kommer att forma samhället är ännu högst oklart. Vad vi redan kan urskönja är dock att nyliberalismens avregleringar och privatiseringar knappast rustat samhället starkt inför stora prövningar. Staten och politiken har kommit tillbaka, för att fylla upp det vakuum som det apolitiska samhällsklimatet och marknadsfetischismen lämnat efter sig. För vänsterrörelsen handlar det om att se till att den nya staten och den nya politiken präglas av värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Och när tiden är mogen, och fönstret öppnar sig, är det dags att återigen etablera en ny vänsterhegemoni.

Mike Enocksson, statsvetare och socialdemokrat, är författare till boken ”Kampen om Sverige – från socialism till nyliberalism” och har skrivit rapporten ”Radikalkonservatismen – en ideologis pånyttfödelse” för Tankesmedjan Tiden.