Den nya nya vänstern är här

S ocialdemokraterna gjorde sitt sämsta valresultat någonsin i år, vilket följer den europeiska trenden. Det enda socialdemokratiska partiet som tvärtom går i positiv riktning är brittiska Labour under Jeremy Corbyn, vars ordförandeskap inneburit en tydlig vänstersväng för partiet.

Corbyn är på många sätt en osannolik politisk figur. I decennier har han gått runt som utstött i Labours parlamentsgrupp och bidat sin tid tillsammans med en mycket liten skara andra vänsterpersonligheter i partiet. Men valet av honom som partiledare skapade ett enormt engagemang bland partimedlemmarna, som gått från ungefär 200 000 till nästan 550 000 sedan dess.

Efter ett misslyckat kuppförsök mot Corbyn bildades Momentum. Momentum i Storbritannien är en aktivistisk organisation som arbetar inom Labourpartiet för att befästa partivänsterns framgångar och arbetar i valrörelser och mellan valrörelser med att bedriva kampanj för vänsterpolitik. De är särskilt framgångsrika bland unga.

Momentum i Storbritannien är dock bara en i raden av framgångar för en slags vänstervåg som sveper över världen. I land efter land tar vad jag vill kalla den ”nya nya vänstern” steg framåt genom att väcka hopp om att ett bättre samhälle faktiskt är möjligt.

Det är ingen slump att vänstervågen i världen framför allt har svept över de länder som drabbades allvarligast av finanskrisen och eurokrisen. När ojämlikheten kommer nära inpå hela befolkningen så ligger steget betydligt närmare till att också aktivera sig för förändring. Behovet av förändring blir akut när alla känner någon som blivit vräkt och ställd på gatan, tvingas gå till en matbank eller skickas hem från skolan för att studieavgifterna är för höga.

Det betyder så klart inte att något liknande är omöjligt eller ovärt att kämpa för i Sverige. Vänstersidans strategi i Sverige borde handla om att medvetandegöra människor om vilket slags samhälle vi lever i i dag. Sverige är ett extremt klassamhälle, och särskilt har klyftan mellan den översta procenten och den övriga befolkningen dragit ifrån kraftigt de senaste årtiondena. Detta påtalas inte tillräckligt i det politiska samtalet.

Den nya nya vänstern har gjort frågan om nedskärningar i offentlig sektor till en fråga om kritik mot hela det kapitalistiska systemet. Detta är en enorm skillnad mot situationen i Sverige, där högerpopulister delvis vunnit debatten om det gemensamma genom att peka ut invandrare eller genusdagis som anledningen till att det offentliga går på knäna. Här hjälper det knappast att socialdemokrater varit med och stängt ned och skurit ned i offentlig service.

I den statsvetenskapliga historieskrivningen innebar socialdemokratins framsteg i reformpolitiken under efterkrigstiden att de materiella frågorna om omfördelning förlorade i betydelse. Detta gav upphov till den så kallade ”nya vänstern”, som växte sig stark under 1970-talet och framåt. Denna återintroducerade icke-materiella frågor i politiken igen. Det handlar om frågor om feminism, sexuella rättigheter, ekologism, anti-kolonialism, kärnkraftsmotstånd, bland annat.

Den klassiska arbetarrörelsen lyckades inte i tillräcklig omfattning fånga upp den dåvarande nya vänstern, vilket ledde till en skilsmässa mellan det gamla och nya. Den nya nya vänstern är en syntes – ett giftermål mellan den klassiska och nya vänstern. Istället för att lägga massa energi på att kämpa mot varandra har de tillsammans börjat få ett enormt genomslag genom att backa varandra.

I viss mån har den nya nya vänstern fått draghjälp i sitt alliansbyggande genom högerextremismens framväxt och den traditionella högerns flirt med fascismen. Trumps framfart, att Brexit tvingade de brittiska Tories i brun riktning ledde till att vänstersidan blev tvungen att enas igen.

Den nya nya vänstern har inte vunnit mark på grund av sina briljanta professionella staber eller sin förmåga att skriva bra handlingar. Snarare är det interndemokratin, förgreningarna ut i andra folkrörelserna och synligheten i människors vardag som kommit att bli deras framgångsfaktorer.

Att bygga en rörelse i stil med den nya nya vänsterns tar tid. Rötterna till deras framgångar står att finna i sociala rörelsers kamp under decennier för minoriteters rättigheter, upprustning av utsatta områden, fackliga rättigheter, nationellt självbestämmande, med mera.

Att alla dessa kamper sammanfallit i en gemensam front för jämlikhet och anständighet beror också på att den nya nya vänsterns organisationer har engagerat sig i fler kamper på ett osjälviskt sätt, långt innan de själva blev stora. Jeremy Corbyn har hundratals fredsdemonstrationer i sitt facit, och på motsvarande sätt kommer många ledande företrädare i andra länder från en aktivistisk rörelsebakgrund. När det sedan blir dags för dessa att ge sig in i det parlamentariska arbetet så minns deras bundsförvanter vad de gjort och sluter upp.

Det intressanta är att denna nya nya vänstern har arbetat efter väldigt olika metoder. Den har arbetat genom post-kommunistiska partier (Syriza), helt nya partier (Podemos), socialdemokratiska partier (Labour genom Momentum), eller med hjälp av småpartiers försök att ta över stora gamla partibjässar (Bernie Sanders med fleras ambitioner med Demokraterna i USA). Det finns ingen enda given form eller metod för hur den nya nya vänstern ska gå fram, så i Sverige har det svenska Momentum valt en helt utomparlamentarisk väg.

Att inspireras av den nya nya vänsterns framgångar är en sak. Att omsätta dem i praktiken är en annan. Oavsett vem eller vilka som till slut lyckas göra denna vänstervåg mainstream så hoppas jag att alla som vill se en riktig samhällsförändring för mer jämlikhet sluter upp när tiden kommer. Arbetarrörelsens långsiktiga reträtt är snart över. Tillsammans går vi mot mer hoppfulla tider.