Det är något som skaver med Björnstad

I söndags sändes sista avsnittet av HBO:s serie Björnstad, baserad på Fredrik Backmans bok som många med mig tidigare slukat och uppskattat. Handlingen utspelar sig i en norrländsk glesbygdsort som delar namn med seriens titel och där hockeyn betyder allt. Juniorlaget bär såväl invånarnas förhoppningar som den lokala välfärden på sina axlar och får en återvändande NHL-stjärna som tränare. När tränarens dotter Maya blir kallblodigt våldtagen av lagets stora stjärna Kevin bryter helvetet löst. Bygden tar gärningsmannens parti, en familj slås i spillror, hockeylagets sponsorer hotar med att dra sig ur.

Efter seriens premiär publicerade jag lyriska Instastories och jämförde Björnstad med den svenska publiksuccén Störst av allt på Netflix. Mitt försvarstal är kort: Det finns mycket som är väldigt bra med Björnstad. En vibrerande nerv i långa tagningar som för berättelsen framåt, norrländsk ordknapphet till trots. Ett trovärdigt porträtt av den giftiga machokultur som hägrar i och utanför omklädningsrummet. Nästan uteslutande imponerande skådespelarinsatser, som också måste ses i ljuset av att majoriteten av de medverkande inte ens har amatörteater i bagaget. Utmaningen i att gå från lokal hockeyförmåga till att spela hemligt homosexuell med en motspelare som Gustav Lindh, eller för den delen agera våldtäktsman, bör inte glömmas i sammanhanget.

Varenda recent lovprisar Björnstad i superlativ. Men hos mig har något, i takt med avsnitten, börjat skava.

Konst har ingen skyldighet att vara samhällsförbättrande, tvärtom, men Björnstad verkar vilja vara just det. Framförallt har företrädare för serien sagt att den vill belysa machokulturens skadeverkningar. Serien har också ett guldläge att nyansera bilden av våldtäkt (även om jag är rätt övertygad om att svenska folket efter 2010-talets feministiska renässans och #metoo-rörelsen instämmer i tesen om att våldtäkter inte endast sker i mörka parker) men jag måste beklagligen inse att den där inte riktigt lyckas. Våldtäkten som hockeylöftet Kevin utsätter klasskompisen Maya för närmar sig förvisso mer den typ av övergrepp som är vanligast förekommande – där gärningsman och offer känner varandra – men innehåller en minuts aggressivt våld och orden “nej, jag vill inte”.

Det kan säkert råda delade meningar om vilka konsekvenser som hård, sexistisk jargong kan få, men jag är övertygad om att machokulturen bidrar till förskjutna gränser, försämrad kvinnosyn och nedbruten emotionell kapacitet. Emellertid vågar jag gissa att det oftare tar sig i uttryck i bristande lyhördhet i frågan om en tjej vill ligga eller inte, oförmåga att läsa signaler eller möjligen att tjejens vilja förutsätts utan att närmare kontrolleras, framför att den primära viljan ligger i att utöva makt genom massivt fysiskt våld mot någon som uppenbart inte samtycker. Därför hade en våldtäktsskildring utan grovt våld sannolikt gjort korrelationen mellan machokultur och övergrepp mer konstruktiv.

För det är ju faktiskt så att många våldtäkter sker med avsaknad av grova våldsinslag, och istället genom tjatsex, där samtycke inte inhämtas eller ges till följd av exempelvis Frozen Fright-tillstånd eller rädsla. Jag trodde länge på narrativet om att vårt rättssamhälle systematiskt missgynnar våldtagna kvinnor. BRÅ:s statistik visar dels att anmälningar om sexualbrott i hög grad utreds utan att läggas ned, dels att gärningspersoner i hög grad lagförs. Vi har sedan några år en samtyckeslag som lägger ansvaret vid att kontrollera samtycke istället för att aktivt säga nej. Även om det fortsatt råder bevissvårigheter har lagen redan utmynnat i ny praxis. Men vi har fortfarande ett stort mörkertal som inte anmäler sexualbrott, inte sällan utan blåmärken men med mentala ärr för livet.

Jag tror att berättelsen med fördel hade kunnat skildra övergreppet mer subtilt. Ur litterär synpunkt hade det givit utrymme för djupare karaktärsutveckling om Kevin faktiskt tvivlade på huruvida han våldtagit eller inte. Nu beskriver hans samvetskval mer hur en kille framgångsrikt kan ljuga för sin hejarklack till omgivning, fastän han innerst inne vet vad han har gjort. Vidare hade en våldtäktsskildring utan grovt våld eller upprepade nej sannolikt utmanat oss tittare i att göra upp med våra föreställningar – visat att våldtäkt också kan se annorlunda ut. Framförallt hade serien kunnat tillföra en ny dimension i samhällsdebatten, vilket som ovan påpekats inte tycks vara ett främmande mål.

Serien förmår skildra omklädningsrumskultur med framgång och kan säkert fungera som undervisningsmaterial i såväl skolan som föreningslivet. Självklart känns inslag som det klottrade kvinnohatet hämtat ur 90-talets ungdomsfilmer, men vi ska nog inte blunda för att verkligheten på sina håll fortfarande ser ut så, för att inte tala om smutskastningen av våldtäktsoffer i sociala medier. Jag hoppas att samhällets kollektiva svek mot Maya i serien inte upplevs som så överdrivet att de målgrupper som skulle behöva ifrågasätta strukturer i sin egen närhet istället inte tar till sig alls.

Det är inte osannolikt att Björnstad får uppföljande säsonger. Jag ser fram emot att få följa de historier som av utrymmesskäl känns oavslutade – modige Amat och hans mamma som bor i Björnstads svar på miljonprogramsområden, Benji som åker till Hed för att dejta en kille i smyg, Mayas sprudlande och nyfikna personlighet. Vad det gäller framtida serier på stora plattformar som syftar till att väcka debatt i ämnet hoppas jag att de vågar skildra övergrepp som ligger närmare det som unga tjejer i störst utsträckning utsätts för inom ramen för brottsrubriceringen. Som kan få fler att våga anmäla övergrepp genom att åtminstone nyansera bilden av samhället som alltid väljer killens sida, eller våldtäkt som något som alltid innehåller grovt våld.

Josefine Helleday sitter i SSU:s förbundsstyrelse och är S-politiker i Eskilstuna.