Det europeiska samarbetets prövning – vad händer om EU faller?

E nsam är stark, men tillsammans är vi starkare. Så brukar det låta när EU-vurmare argumenterar för sin sak, men under coronakrisens första veckor lyste ländernas samarbete med sin frånvaro. Italien bad om hjälp och aktiverade EU:s civilskyddsmekanism, men relativt snabbt svarade Tyskland och Frankrike med att införa exportstopp för ansiktsmasker och annan skydssutrustning. I princip alla av de resterande medlemsländerna stängde sina gränser. När nio medlemsländer efterfrågade ett skuldinstrument för att hjälpa de mest utsatta staterna sa både Tyskland och Nederländerna nej.

Hjälpen till EU kom istället utifrån. Ryssland och Kina försåg Italien, Spanien och Grekland med masker, handskar och medicinska experter. Kuba skickade 50 läkare till Italien och i för ett par veckor sedan meddelade Albanien att de skickar 30 läkare till Italien.

Kritiker anklagar Kina och Ryssland för oppurtunism och menar att det hela endast är ett pr-trick. Må så vara, men faktum kvarstår: när behovet var som störst misslyckades de euopeiska stormakterna att samarbeta, ännu en gång.

Detta när viruset har ett starkt grepp om vår kontinent och forskare varnar att de smittade är många fler än vad siffrorna visar. Samarbete är alltså viktigare än någonsin.

Och på sistone har vi faktiskt sett embryon till samarbeten. Tyskland gick med på att hjälpa 70 patienter från Italien och 50 stycken från Frankrike. Luxemburg och Schweiz har också ställt sig till förfogande. Dessutom lanserar Europeiska centralbanken (ECB) ett stödprogram motsvarande 8 300 miljarder kronor. Hjälpen välkomas i södra Europa: men frågan är om det inte är för sent?

EU vill se till att medlemsländerna kan hjälpa varandra snabbare vid kriser, men den idén faller samman gång efter annan. Vi såg det vid euro-krisen 2009 när Europa delades upp i A och B-länder. Vi såg det även vid migrationskrisen 2015, när några enstaka länder tog hela kontinentens ansvar. Och vi ser det nu igen med corona. När kriserna slår till är länderna sig själva närmast och den europeiska solidariteten är som bortblåst.

Risken är att hela EU snart krakelerar. Bristerna är för uppenbara och i skuggan av Brexit höjs allt fler kritiska röster. Experter från Italien tror att coronakrisen kommer leda till att landet lämnar EU när allt över. Greklands tidigare finansminster Yanis Varoufakis var Brexit-motståndare, men stöttar nu istället utträdet. Och Amelie de Montchalin, Frankrikes EU-minister, har påpekat att trovärdigheten för EU bara sjunker och sjunker.

Diskussionen är nödvändig även i Sverige. Vilket samarbete vill vi se i Europa? Och vad kan vi i Sverige göra? Europa behöver ett samarbete för att klara kriser, men är EU verkligen rätt väg att gå? Ju längre tid som går desto större blir behovet av en bredare diskussion som inte bara drivs av högerpopulister.

Frågan är om EU:s tid har runnit ut. Om vi vill ha ett fungerande samarbete i Europa är det kanske dags att börja tänka i nya banor.

Antonios Antoniadis, språkvetare och journalist