Åsikt
Det finns viktigare saker att vara än svensk
F rågan om svenskheten kan vara sommarens absolut märkligaste debatt. Samtidigt som nazistiska NMR dominerade Almedalsveckan vevade Sverigedemokraternas Björn Söder på om judars nationella identitet, och strax innan föreslog Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi uttrycket ”svenskländare” för vissa, då ”icke-svenska”, personer som lever i Sverige.
Svaret från vänster och från rimliga liberaler har förvånat.
För nationalismen har även sipprat in där, om än i en mjukare och mer inkluderande form.
Sverigedemokraterna stämplas som osvenska, Stefan Löfven skriver att källkritik är patriotiskt, vänsteraktivister skanderar att alla som bor i Sverige är svenska. Rasister som använder svenska flaggan skändar den genom sin intolerans, och så vidare. Sverige är tolerans, Sverige är jämlikhet, Sverige är mångfald, Sverige är Svenska modellen. Sverige är den finaste av alla gemenskaper och alla ska med.
Från höger till vänster verkar alla vara överens om att svenskheten har ett värde, men vi bråkar om dess innehåll och ramar. Som om svenskheten på allvar spelade någon roll.
Svenskheten i sig är inte en garanti för godhet
Men en nationell identitet är en svag grund att bygga något varaktigt på. Det spelar nämligen ingen roll hur välkomnande och inkluderande svenskheten än skulle bli. Det är ett helt meningslöst begrepp, som inte innehåller någonting man kan ta på. För menar vi tolerant och välkomnande när vi säger svensk, så är det tolerant och modern som har ett värde. Försöker vi kapsla in det i en svepande och gigantisk mantel av svenskhet, och lyfter upp svenskheten som det sant värdefulla, kommer vi skymma sikten för det som är viktigt på riktigt.
Det är viktigare att vara vettig än att vara svensk. Det är viktigare att vara vänlig än svensk. Och ska vi prata om värden som i debatten kopplats till svenskheten så är det viktigare att vara feminist än svensk, viktigare att vara solidarisk än svensk. Det vill säga det som krävs för det jämförelsevis jämställda och jämlika land som vi lever i.
Du kan såklart vara vänlig och svensk samtidigt. Men nationstillhörigheten måste vara sekundär. Minst.
Det viktigaste måste vara att vara en god människa, och handla gott efter bästa förmåga. Sedan borde vi skita i vart man kommer ifrån och vad man i övrigt kallar sig för. För enbart svenskheten i sig är inte en garanti för godhet, på samma sätt som ingen annan nationstillhörighet, könsidentitet, religion eller bostadsort är det heller.
Du kanske också gillar
-
Måste vi överge Sverige?
Redaktionen
-
Tensta, Tomelilla, Kall: Ung och bortglömd
Redaktionen
-
”Det funkar inte att vara partireligiös i en så här liten kommun”
André Larsson, frilansjournalist