”Det går inte att se vilka män som är våldtäktsmän”

T ydligen måste vi prata om uttrycket ”alla män är potentiella våldtäktsmän”. IGEN. Denna gång utlöstes debatten av ett klipp som cirkulerat på Twitter i dagarna. Klippet är från ett tal av Vänsterpartiets Linda Snecker i riksdagen där hon säger:

* att det inte går att se utanpå om en man kan begå våldtäkt eller ej

* att kvinnor i dagens samhälle tvingas anpassa sig efter hotet om våldtäkt och därför tvingas utgå från att alla män kan vara våldtäktsmän

* att detta är ett strukturellt problem.

Detta klipp har nu fått halva högertwitter att gå i taket. Moderaternas Lars Beckman skriver upprört (och felaktigt) att Snecker påstår att alla män är våldtäktsmän. Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa skriver att Sneckers uttalande ”var det sjukaste jag hört”. Och så vidare.

Som sagt. Det verkar som vi får förklara verkligheten för dem. Igen.

Vi lever i ett samhälle som uppmanar kvinnor att ”undvika risker” och vidta ”försiktighetsåtgärder” när de går utanför dörren eller befinner sig på platser där män finns. Det underförstådda är förstås att kvinnor utan dessa försiktighetsåtgärder är under ett ständigt hot att våldtas. Över hela jorden och inom alla patriarkala kulturer kontrolleras kvinnors liv genom denna idé om att våldtäkt är ett ständigt närvarande hot.

Är det ett problem att lära kvinnor vara rädda och att undvika vissa situationer, platser, eller handlingar? Svaret är ja. Problemet med det är att samhället avsäger sig ansvaret för att förhindra våldtäkt och istället lägger ansvaret på varje enskild kvinna. Som om samhällets problem med våldtäkter handlar om kvinnors beteende.

Ett annat problem är att det i alla patriarkala kulturer finns en lång tradition av att kvinnor som inte följer alla dessa försiktighetsåtgärder ”får skylla sig själva”. Om en kvinna blir våldtagen efter att hon brutit mot någon av de åtgärder samhället uppmanat henne att göra – om hon blivit för berusad, hamnat på efterfest med fel män, varit ute för sent, varit ute ensam, hoppat in i fel taxi, varit för lättklädd, somnat i soffan hos fel skolkompisar, osv osv – så riskerar hon också att skuldbeläggas för sin egen våldtäkt.

Kvinnor vet detta. De vet förstås också att de allra flesta män inte är våldtäktsmän. Men samhället har lärt kvinnor att de har ett individuellt ansvar att undvika män som kan vara våldtäktsmän och – anteckna gärna, högertwitter – det går inte att se utanpå.

Jag förstår ju att detta är vad högertwittrarna och andra egentligen är arga på Linda Snecker för. De vill att det går att peka ut en viss grupp av män som de som de som kan begå våldtäkt, och därmed fria alla män utanför denna grupp från misstankar. Men all forskning och all empiri visar oss att våldtäkt finns inom alla grupper – inom alla kulturer, alla länder, alla samhällsskikt, alla yrkesområden och alla religionsutövningar. Våldtäkt är ett globalt fenomen. Det är ett strukturellt, inte individuellt, samhällsproblem.

”Att säga att alla män är våldtäktsmän är samma som att säga att alla i en viss grupp är terrorister.” Detta argument hör man inte sällan triumferat utropas i debatten. Som argument står denna liknelse dock på mycket svajig grund. Kanske om vi levde i ett samhälle där det varje år anmäldes 20 000 terroristbrott som begåtts av denna grupp (jämfört med 20 000 sexualbrott som anmäls årligen i Sverige), och där myndigheterna gick ut och sa att alla måste ta ansvar för att ”undvika terrorbrott från grupp X” – aldrig flyga, aldrig åka tåg, aldrig gå ut utan skyddsdräkt, aldrig vara berusad eller slappna av, – och det fanns en lång tradition av att annars anse att terroroffer får skylla sig själva, ja, då kanske det hade varit relevant att säga att vi lever i ett samhälle som tvingar oss att se alla i en viss grupp som terrorister. Men vi lever inte i ett sådant samhälle. Vilket alla tänkande människor naturligtvis förstår. Även högertwitter, misstänker jag.

Högern är alltså egentligen inte arga på Linda Sneckers tal om att kvinnor tvingas se alla män som våldtäktsmän. De är arga på den strategi som vårt samhälle har haft för att slippa hantera våldtäkt som ett strukturellt problem, och istället låtsas att det är ett individuellt problem för kvinnor. En strategi som lett oss rakt till ett samhälle där kvinnor tvingas utgå från att män är potentiella våldtäktsmän och män tvingas utstå att misstänkliggöras för att vara våldtäktsmän. Det är ett samhälle ingen av oss vill ha.

Uttalanden som ”det sjukaste jag hört” borde med andra ord MUF:s ordförande och alla andra mot de patriarkala strukturer som skapat kulturen vi lever i. Inte mot en riksdagsledamot som beskriver verkligheten.