Det handlar om Horace
Turbulensen kring Svenska Akademien kretsar just nu kring ledamoten Katarina Frostenson och den ständiga sekreteraren Sara Danius. Horace Engdahl skriver en rasande debattartikel i Expressen om Danius, och snart ska akademien rösta om förtroendet för henne. Men om Horace vill hitta en syndabock borde han se sig själv i spegeln.
D et är något riktigt snaskigt med det som sker i Svenska Akademien just nu. Sex, maktspel, intriger och familjerelationer. Det är knappast originellt att likna dramat som nu sker i de kulturella finrummen med de grekiska tragedierna, men Sofokles skulle jubla.
Just nu handlar allt om ledamoten Katarina Frostenson, eller stol nr 18 som det heter i akademien. Hon är en av Sveriges bästa poeter, men också gift med den så kallade Kulturprofilen som #MeToo-rörelsen outade som en serieantastare av rang. Hon är även delägare till den så kallade Klubben där flera av övergreppen ska ha ägt rum.
Eventuellt har Frostenson gjort sig skyldig till jäv, eftersom hennes och hennes mans klubb fått bidrag från akademien, något som hon som ledamot eventuellt har godkänt. Därför ska Akademien ha röstat om att utesluta henne, en omröstning hon vann, och nu har tre ledamöter avgått i protest.
Till och med Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, har övervägt att avgå.
Så det är snaskigt. Att se Sveriges mest anrika institution implodera i realtid är ett nöje för hela allmänheten. Liknande känslor har dragit folk till Sofokles pjäser om fadersmord, mäktiga mäns fall och incestuösa relationer i över 2000 år. Men nu är det på riktigt. Och mitt i allt vårt snaskande och Michael-Jackson-äter-popcorn-gifar kan jag inte släppa tanken på att vi glömmer det viktigaste.
För det handlar inte om Frostenson, det handlar inte om jäv. Det handlar inte om protestavgångar eller förtroendeomröstningar. Det handlar inte ens om att Frostenson är gift med Kulturprofilen: Det handlar om alla kvinnor som han ska ha antastat, våldtagit och sexuellt trakasserat. Och idag, när stol nr 17, aka Horace Engdahl, skrivit en rasande artikel i Expressen om turbulenserna i akademien påminns jag om en annan sak: Det handlar också om Horace.
Om Horace, män som Horace och om vännerna de omger sig med. För utan sådana män som vänner, hade en kultur där övergrepp och trakasserier accepteras inte kunnat uppstå.
Vad kan man annars säga om en man som, likt Horace Engdahl, lyfter fram kulturprofilen som sin livstilsförebild? När han säger att unga män också borde ha honom som förebild – ”en riktig gentleman” – framför andra?
Ett av vittnesmålen om kulturprofilen som DN publicerade i höstas lyder:
”Jag blev rädd för att förnärma honom, och det blev värre när jag började arbeta på Klubben. Vid ett tillfälle tvingade han sig på mig. Det hände i hans extralägenhet på Östermalm... Han våldtog mig där. Jag fick panikångest och så fort jag lyckats ta mig ut på gatan ringde jag en vän och berättade vad som hänt. Och jag skrev om det i min dagbok, som jag har kvar, om att jag kände mig smutsig och lurad. Jag kunde till slut bryta med Klubben och Kulturprofilen men det var ett helvete. Han ringde hela tiden, sökte upp och hotade mig. Jag är fortfarande rädd om jag besöker Stockholm. Att ha varit en av hans unga kvinnor är stigmatiserande. Man blir stämplad. Jag upplever att folk i kulturvärlden… Alla vet och alla har vetat. Men de blundar, vill inte veta hur illa det egentligen ligger till. Många har hört vad vi kallas, ’flickorna på Klubben’”
Det är bara en historia, från en kvinna, som drabbats av Horace Engdahls gentleman. En man som kunnat åtnjuta alla fördelar vänskap med akademien har kunnat ge.
I dag sågar Horace Engdahl Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius längs med fotknölarna. Hon har hanterat sitt uppdrag sämst av alla ständige sekreterare sedan 1700-talet. Kanske glömmer Horace att det bland annat var under just hans tid som ständig sekreterare 1999-2009 som hans gentlemannavän Kulturprofilen fick härja fritt.
Det handlar om Horace.
Horace som ständigt backat sin andra gode vän, Stig Larsson, författaren som beskrivit hur unga kvinnors underliv har bättre Ph-värde än äldre, och därför smakar bättre. Och om hur alla män tänder på 13-åringar, och hur han själv haft sex med en tjej tills hon börjat gråta och såhär i efterhand är glad över att han inte blev anmäld.
Horace, som tillsammans med Stig diskuterar sin senaste bok, Den sista grisen, och om textstycket ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och en seger för mannen” säger:
Stig: Det är ju helt enkelt ett faktum att kvinnan förlorar i värde på att knulla runt. Hon blir helt enkelt mindre åtråvärd för då anses hon inte vara någon större match. Och vad är det för konstigt med det? Det vet ju varenda skolunge.
Horace: Visst, men man får inte säga det. Och det är väl därför jag blir kallad mansgris, för att jag säger det högt.
Med en sådan historia är det svårt att se hur Frostenson är den som ensamt ska bära hundhuvudet för Kulturprofilen. För den här kulturen – långt ifrån fin – kring kvinnor, flickor, kött, lustar och övergrepp, som fått leva bland vissa av akademiens manliga ledamöter och deras närmaste vänner, har vare sig byggts av Frostenson eller av Sara Danius.
Man kan börja ana vem som är den här historiens sanna Kreon, kungen som i Sofokles drama Antigone orsakade sina närmastes olyckliga död på grund av sin egen hybris. Han försökte åtminstone rätta sina misstag. Man får hoppas att Horace och hans vänner kommer till samma insikt.