”Det här är boxning på riktigt!”

E ftermiddagsmörkret har sänkt sig över Stockholm och på Sankt Eriksplan lyser butikernas neonskyltar upp den svarta himlen. Jag befinner mig på Arbetarnas Idrottsförenings (AIF) legendariska boxningsklubb på Bråvallagatan. Här har fighterlågan brunnit stadigt sedan 1946.

En tät dimma av ångande svett sprider sig igenom en retroklädd källarlokal. Nötta boxningshandskar i brunt läder, guldpokaler och svartvita foton på män i bara överkroppar pryder väggar från golv till tak. Borta vid ringen står ett tiotal killar och värmer upp inför kvällens träning. Bakom dem vilar en röd fana, en markör som vittnar om klubbens engagemang inom arbetarrörelsen och ursprungstanken om en idrottsrörelse för de minst privilegierade i samhället.

– Det här är ingen vänskapsmatch, grabbar! Backa då för i helvete, gå på sa jag! Bravo! Bravo!, vrålar kvällens tränare Faraj Touma som flitigt varvar hårda toner och krävande övningar med beröm och kamratliga axelklappningar.

Utanför omklädningsrummet står de nyduschade kompisarna Tony Atci Uludag, 18 år och Ibrahim Altinkaynak, 17 år, båda från Stockholmsförorten Handen.
Deras träningspass är över för dagen och nu väntar en lång pendeltågsresa hem.

– Visst det är lite långt att åka hit, men det gör inte mig så mycket. Jag gillar att det är oldschool och att man får köra hårt och intensivt. Det är boxning på riktigt, säger Tony och riktar blicken mot en kaxig 60-tals-affisch på Mohammed Ali.

Men det är inte bara klubbens äkthet och charmiga inredning som lockar. För Tony har boxningsträningarna på AIF blivit något av en fristad där han kan varva ner och avskärma sig från omvärldens brus. Boxningen är något att se fram emot och, särskilt om man kommer från socialt otrygga områden där hopplösheten är stor och möjligheterna få, menar Tony.

– För mig är boxningen höjdpunkten på dagen och ett sätt att komma bort från knaset. Där jag bor finns det en del oroligheter och man kan lätt hamna snett . Men här vet jag att jag kan köra fyra pass i veckan, får utlopp för min frustration och glömma mina problem för en stund. Boxningen ger mig lugn och ro, förklarar han.

Ibrahim håller med och beskriver träningslokalen som en självstärkande miljö där man blir sedd och får chans att utvecklas.

– Under träningarna taggar jag till och blir mer motiverad. Jag tror att det betyder mycket för självkänslan att ha tydliga mål och någon som peppar dig, Det gör att man tror på sig själv och får lust att kämpa för att nå sina mål och drömmar, säger Ibrahim som satsar på att bli boxningsproffs.

Ronnie Branting, AIF:s veteran och outtalade ambassadör, bekräftar Ibrahims resonemang och tillägger att många använder sig av boxningen för att ventilera känslor av vanmakt, oro och social utsatthet. Han menar att detta kan vara en av förklaringarna till boxningens starka ställning bland män från lägre samhällsklasser och mindre privilegierade områden.

– Kommer man från tuffare förhållanden med begränsade förutsättningar och inte har så många andra alternativ i livet så kan boxningen absolut erbjuda en väg ut, och innebära en tänkbar karriärmöjlighet för många. Men framförallt så ger den enskilda individer ett sammanhang utan krav på att behöva passa in i ett lag, hävdar Ronnie.

Två talande exempel är boxningslegenderna Ingemar “Ingo” Johansson och Bosse Högberg. Båda var arbetarkillar från Göteborg som regerade boxningsvärlden under tidigt 1960-tal – Ingo som världsmästare och Bosse som Europamästare. Tillsammans satte de den svenska arbetarklassens styrka på kartan och blev populära folkhemshjältar.

Ronnie Branting hittade till boxningen i mitten på 1970-talet, en tid då den främst representerades av svensk arbetarklassungdom och finska arbetskraftsinvandrare. Under sina 42 år på klubben har han sett AIF skörda stora framgångar, men också bevittnat historiska ögonblick. Som den gången då statsminister Olof Palme efter ett toppmöte med den palestinske ledaren Yassir Arafat bestämde sig för att besöka den berömda källarlokalen.

– Ja, det var ett fint ögonblick och det berodde nog mest på Palmes solidariska sätt att vara. Trots att han själv inte var från arbetarklassen så visade han ett genuint intresse för boxningen och för oss som var här. Det fick många att känna sig sedda, framförallt när han till och med började sparras på skoj och slå på säcken, säger Ronnie.

Hur ser då kopplingen mellan boxning och klass ut idag, finns den kvar eller är det något som tillhör en svunnen tid?

– Jag skulle nog säga att boxningen som motionsform har fått lite högre status, blivit mer könsöverskridande och lockat alla samhällsklasser. Men när det gäller boxare som kliver in i ringen och går matcher så blir arbetarklasskopplingen tydlig, i alla fall vad det gäller killarna. Idag är det fortfarande killar från arbetarklassen, nu oftast med invandrarbakgrund och från utsatta områden, som tävlar i boxning och övriga kampsporter, säger Ronnie Branting.

En person som har studerat sambandet mellan maskulinitet, idrott och klass är genusforskaren Lars Jalmert. Han menar att det finns flera orsaker till att män med arbetarklassbakgrund dras till kraftsportsvärlden.

– De har färre alternativ att välja på i jämförelse med män från andra samhällsklasser. Saknar man ett ekonomiskt och kulturellt kapital, så kan det kroppsliga och manliga kapitalet bli ett alternativ i jakten på ökad självvärde och social status. Jag tror även att kampmiljön i sig är en tillåtande scen för att få åhörare och få sin röst hörd, vilket kan locka om man tillhör en samhällsgrupp som känner sig förbisedd och stigmatiserad i de övriga rummen.

Lars Jalmert menar att det kan finnas en mer logisk koppling mellan kroppsarbetare och kraftsportsutövare.

– Om man tittar på boxningsstjärnor som exempelvis Ingo Johansson och Bosse Högberg så kom de båda från riktiga arbetarmiljöer, där det fanns en vana av att ta i och jobba hårt med kroppen som insats. Ur det perspektivet kan man tänka sig kraftsporten som en bekant och lättillgänglig miljö för män med arbetarklassbakgrund.

En annan kraftsportsikon som satt Sverige på karta är Martin Lidberg, tidigare världsmästare i brottning. Han har under åren funderat mycket över sin egen klassbakgrund och kraftsportens höga status i utsatta områden. Martin, som själv har sina rötter i den tidigare arbetarförorten Farsta, menar att det finns en naturlig koppling mellan ungdomar som växer upp i social utsatthet och sökandet efter kraftigare idrottsformer.

– I Farsta där jag växte upp, och säkert i många andra förorter, lever många under parollen “starkast överlever”. Kommer du från tuffare områden så ligger kämparglöden och stridsviljan lite i ens dna. Som maskrosbarn är man van vid tuffa förhållanden och att leva under hårda premisser, därför tror jag kampsporten attraherar många som är vana vid tufft motstånd, säger Martin Lidberg.

Han tillägger också att alla människor är i behov av ett socialt sammanhang där man kan känna tillhörighet och få rutiner.

– Kraftsporten blir ens familj, den är fostrande och kan skapa en fin sammanhållning för unga killar på glid. Man lär sig att visa respekt för varandra.

I AIF´s boxningsklubb närmar sig klockan stängning, men innan jag lämnar källarlokalen får jag följa med på en nostalgitripp på övervåningen. I havet av svartvita fotokollage lyckas Ronnie Branting hitta den berömda Palmebilden. Den väcker tankar:

– Fler politiker borde komma ner hit för att se vilka fantastiska möten som uppstår och hur boxningen kan fungera som en arena för integration och kamratskap.

Det har nu gått 35 år sedan bilden togs. Frågan är hur länge det kommer att dröja innan en ny statsminister kommer på besök.

Text och foto: Odessa Fardipour