”Det krävdes en pandemi för att det ska finnas tvål på toaletterna” – unga röster från krisens New York

F ör första gången sedan 1904 är New Yorks skramliga smutsiga tunnelbana avstängd på nätterna. Uppgångarna förseglas med tejp klockan ett. Restauranger, barer, butiker och caféer är igenbommade, avenyerna glesbefolkade. I tomma tunnelbanevagnar luktar det skarpt av desinfektionsmedel.

Det har gått sex veckor sedan New York stängde. Ljudet av ambulanssirener hörs inte lika intensivt som i april, men med över 20 000 döda är staden fortfarande ett av världens epicentrum för coronapandemin.

Det som alltid har lockat så många till New York – energin, möjligheterna, gatulivet – har tonat bort. Folk väntar på bättre tider. De gör armhävningar på taket eller tar en cigarett i parken, med det obligatoriska munskyddet uppskjutet i pannan. Medan en del andra delstater gradvis öppnar upp har guvernör Andrew Cuomo beordrat New York-borna att hålla sig hemma till den 13 juni – till att börja med.

När staden sattes på paus försvann också jobben. Krisen är historisk stor: 36,5 miljoner amerikaner har anmält sig som arbetslösa de senaste två månaderna. Läget har inte varit så illa sedan den stora depressionen på 1930-talet, landets värsta ekonomiska kris någonsin.

New York har alltid rest sig förut, från 11 september-dåden, finanskrisen och orkanen Sandy. Men med astronomiskt höga hyror och andra levnadsomkostnader, är framtiden särskilt oviss här. Om viruset visat sig slå mycket värre mot äldre är däremot yngre amerikaner i åldrarna 18 till 29, som ofta har osäkra jobb, hårdare drabbade av vågen av arbetslöshet. Millenniegenerationenlider fortfarande av sviterna efter finanskrisen 2008. Covid-19 blev nästa smäll. Det här är fyra unga New York-bors berättelser från pandemins huvudstad.

”Folk flyttade sig när jag satte mig på tunnelbanan.”

Emma Rehac, 18, gymnasieelev, Harlem, New York

Jag går sista året på gymnasiet och jobbade extra som fotolärare för mellanstadieelever innan pandemin började. Skolan stängde och jag ansökte om arbetslöshetsersättning. Som tur är har jag en väldigt bra chef som visade hur man gör. Under första veckorna efter att staden stängde ner var det rekordmånga som ansökte om arbetslöshetsersättning, men om hemsidan hade fungerat ordentligt skulle det säkert ha varit dubbelt så många. Den blev överbelastad och kraschade hela tiden.

Jag har lektioner online fyra dagar i veckan från nio till lunch. Det är mer att man stämmer av med lärarna och får uppgifter, inte så mycket undervisning. Det känns inte som att skolorna i New York var förberedda på en sådan här situation. Jag börjar på universitet i höst och hoppas att campus öppnar tills dess. Det skulle kännas konstigt att flytta från en online-undervisning till en annan.

Jag är aktiv i organisationer som arbetar mot skolsegregering och bostadsojämlikhet. Det är frustrerande att många av de frågor som jag och andra har pratat om länge uppmärksammats först nu, när det är kris. I många allmänna skolor i New York krävdes det en pandemi för att det ska finnas tvål på toaletterna. Folk säger att de vill att allt ska bli som vanligt igen, men det vanliga var ganska värdelöst. Jag hoppas att den här krisen kan leda till förändring.

Jag är privilegierad när det gäller familj, uppväxt och utbildning, så jag är inte så orolig för min egen framtid. Andra i min stadsdel har det svårare. I mitt kvarter i Harlem finns två härbärgen för hemlösa, och de är väldigt utsatta nu. Harlem var redan så gentrifierat och flera av de småbutiker som kämpade för att överleva innan pandemin bröt ut har tvingats stänga.

Polisen är mycket mer noga med att sätta dit svarta än vita som bryter mot reglerna för social distansering. Det är också fler hatbrott mot asiatiska amerikaner under pandemin. Jag har inte drabbats så hårt själv. Men i början av pandemin, innan karantänen, kunde det hända att folk flyttade sig när jag satte mig på tunnelbanan. Då tänkte jag att personen är en idiot, men det störde mig inte så mycket. Folk använder coronaviruset som ursäkt för att släppa loss den rasism som de redan hade inom sig.

”Vi får mat och mjölk från ett soppkök hos kyrkan i kvarteret”

Mario, 30 år, arbetslös byggnadsarbetare, Bushwick, Brooklyn, New York.

Som papperslös får jag ingen arbetslöshetsersättning och ingen stimulanscheck från regeringen. Det är väldigt tufft. Jag är far i huset och vill kunna försörja mina båda barn.

Jag kom till New York från Ecuador för elva år sedan. Det fanns inte tillräckliga möjligheter att hitta jobb och försörja min familj där, så jag bestämde mig för att ta mig till USA. Jag jobbade med ett bygge av ett kontorshus på Manhattan när chefen kallade till sig oss i slutet av mars. Vi var tvungna att sluta arbeta, eftersom staden stängt ner för att stoppa viruset. Vi har knappt några sparpengar kvar. Det lilla vi hade har gått till mat och hyra. Min fru jobbade på ett bageri och de tvingades också stänga på grund av epidemin. Vi får mat och mjölk från ett soppkök hos kyrkan i kvarteret.

Varje gång jag går ut är jag rädd att bli smittad, när jag handlar mat eller går till soppköket. Jag har ingen sjukförsäkring så vi försöker vara hemma så mycket som möjligt, och tar på oss ansiktsmasker och handskar när vi går ut.

Min mamma och mina syskon är kvar på landsbygden i Ecuador. Jag brukar skicka pengar till dem varje månad, men nu har jag behövt förklara för dem att det inte jag inte kan hjälpa dem eftersom det inte finns jobb. Jag försöker vara ett känslomässigt stöd i stället, vi håller kontakten och videochattar ofta.

Chefen sa att bygget kanske kommer igång i nästa vecka, så jag väntar på att han ska ringa. Jag försöker snåla med maten och allt annat vi köper. Vi måste spara pengar för det går inte att veta när det här kommer att vara över.

”Jag försöker tänka på folk som sitter i fängelse för att få lite perspektiv”

Sean Brown, 24, arbetslös designer och art director, Bed-Stuy, Brooklyn, New York.

Jag hade just flyttat hit från Philadelphia när pandemin bröt ut. Det kändes som en bra idé att komma tillbaka, jag har bott här i flera år och hade två jobb på gång, som art director på ett skivbolag och ett längre frilansuppdrag som designer. Men båda de möjligheterna försvann när pandemin kom.

Nu försöker jag göra lite småjobb som designer här och där, för att betala hyran. Jag bor med min tjej och vi betalar 2200 dollar i månaden för en tvårummare (cirka 22 000 kronor, reds anmärkning). Det är rätt tungt ekonomiskt, men jag hoppas få skatteåterbäring i mitten av maj.

Jag har ingen aning om när jag kommer kunna få ett fast jobb igen. Det lär ta flera år för staden att återhämta sig ekonomiskt. Det svåra i min bransch är att ingen vågar anställa nu. Det är också så många som är arbetslösa att konkurrensen är väldigt hård. Alla är tillgängliga.

Jag har mina dåliga och bra dagar. Man är åtminstone inte ensam om det här, alla kämpar med att betala räkningarna nu. Jag försöker tänka på folk som sitter i fängelse för att få lite perspektiv, och går upp på taket för att få frisk luft. Det hjälper.

New York är en helt förändrad stad. Det är så tyst, plötsligt kan man höra fågelsång på morgonen. Folk är vänligare mot varandra än vanligt. På ett konstigt sätt känns det som att det blivit en större gemenskap i staden. Vi går alla genom samma sak.

”I andra länder ser man ofta våldsamma protester och strejker, men aldrig här”

Maia Rosenberg, 24, studerar lingvistik och arbetar med digital politisk kommunikation, East Williamsburg, Brooklyn, New York.

Jag fick viruset. Jag kom hem från sjukhuset för ungefär en vecka sedan, och har varit en väldigt dålig anställd och student den senaste månaden. Det började med att jag var inlagd för observation för min astma i slutet av mars. Det händer med jämna mellanrum. Staden hade redan stängt ner och jag var förvånad över hur lugnt det var på sjukhuset. Jag delade rum med en person som jag senare fick höra hade viruset.

Två veckor efter att jag kommit hem började jag må helt hemskt. Jag hade andnöd, allting gjorde ont och jag var virrig. Min rumskompis sa ”om jag inte visste bättre skulle jag tro att du är full och hög idag”. Viruset triggade igång min astma, och jag hamnade på sjukhus igen i en vecka och fick syrgas. Jag led av dåligt samvete under min tid som patient. Jag pratade med en sjuksköterska som tog prover på mig. Hon berättade att hennes dotter har hälsoproblem och att hon är rädd varje dag för att smitta henne.

Mina studier är helt digitala nu. Jag har en mitterminstenta som jag pluggar för, men ligger ungefär en månad efter. Just nu tänker jag mest på att gå klart terminen, vilket jag inte är säker på att jag kommer klara. Jag känner mig fortfarande sjuk.

Det är osäkert om jag kommer ha råd att fortsätta plugga i höst. Med tanke på hur turbulent allt är nu är vet jag inte om jag kommer ha jobb. Skälet till att jag studerar på högskola är att jag vill ha möjlighet att vara i ett klassrum, diskutera med mina kurskamrater och ha föreläsningar. När allt är online är det inte samma sak. Flera jag känner har bestämt sig för att ta ett sabbatsår från studierna av den anledningen.

Allt är väldigt illa nu men jag kan ändå känna mig hoppfull. Många saker som är fel i samhället har dragits fram i strålkastarljuset av krisen. Jag hoppas att vi kan trappa upp kampen för grundläggande saker som vi redan borde ha, som bostäder och sjukvård för alla. För några månader sedan dog den första personen under 30 av Covid-19 i Kalifornien, eftersom han inte hade någon sjukförsäkring.

I andra länder ser man ofta våldsamma protester och strejker, men aldrig här. Kanske för att man i vanliga fall inte kan se med egna ögon att något är fel. Men nu kan man det, när man går utanför dörren och det är fullt med människor som bär ansiktsmask på gatan och när det står ett fältsjukhus utanför fönstret. Det är svårt att bortse från.

Fakta: New York och corona

Drygt 1,9 miljoner New York-bor har anmält sig som arbetslösa de senaste två månaderna. Det är ungefär sex gånger fler än i samband med finanskrisen 2008.

Amerikaner i åldrarna 18-29 har drabbats hårdast av arbetslöshet under pandemin, visar en mätning från Pew Research Center. 35 procent uppger att de eller någon i deras hushåll blivit av med jobbet.

Arbetslösheten i åldersgruppen 16-24 år låg på 27,4 procent i början av maj. Motsvarande siffra för februari, innan pandemin bröt ut, var 7,7 procent.

Kvinnor har blivit arbetslösa i högre grad än män. Latinamerikaner och svarta har drabbats hårdare än vita och asiat-amerikaner. Värst har det varit för de utan high school-examen.

Jonas Cullberg är frilansjournalist inom samhälle, politik och kultur, baserad i Queens, New York sedan 2015. Förra året kom hans reportagebok ”En amerikansk epidemi”, om USA:s opioidkris.