Det norrländska mellanförskapet

N är jag läste Mats Jonssons senaste serieroman kom jag att tänka på mellanförskapet. Nya Norrland är en roman om Bollstabruk, brukssamhället i Ångermanland där författaren själv är uppvuxen. Att lämna en avfolkningsort, flytta till Stockholm och göra karriär. Att vara utanför när man kommer hem på besök, men också vara utanför på platsen där man bor.

Mellanförskap brukar man kalla den känslan som kan infinna sig hos personer med ursprung i två eller fler kulturer. Man kan till exempel vara svensk med en förälder från ett annat land och känna ett socialt och kulturellt utanförskap både i Sverige och i det andra landet – det är en känsla av att inte höra hemma någonstans, att alltid vara utanför. Att sträva efter att passa in men veta att man aldrig kan passa in fullt ut på båda platserna samtidigt. Precis som Mats Jonssons serie – han slits mellan livet i Stockholm och uppväxten i Bollstabruk. Precis som så många andra som flyttat från bruksorten till staden.

I bokens inledning får läsaren följa med författaren på en kvällspromenad genom Bollstabruk – eller en gå-bingo genom hans eget Pompeji, som det beskrivs. Platsen som i Mats Jonssons barndom sjöd av tillväxt och framtidstro är nu igenbommat. Genom de svartvita serierutorna får vi se allt som inte finns längre. Ålderdomshemmet är rivet. Posten, de två bankerna, biblioteket och många av butikerna är nedlagda. Jag har ingen som helst koppling till Bollstabruk. Ändå grät jag av igenkänning när jag läste mig igenom promenaden.

När jag tog studenten flyttade jag hemifrån, från Strömsund, en annan bruksort i norra Sverige. Precis som Bollstabruk så blomstrade Strömsund på 1960- och 1970-talet. Hela centrum i Strömsund är mer eller mindre en samling låga sextiotalsbyggnader i tegel. Ett centrum som mest är en parkering, både Ica och Coop trots allt. En klädaffär, Apoteket, Systembolaget. Gymnasieskolan ett stenkast bort, där vi lärde oss matte och samhällskunskap och vikten av att ta oss ifrån Strömsund så fort vi bara kunde.

Det var hela mitt liv fram tills jag tog studenten och flyttade. Jag hamnade, som så många andra från Norrlands inland, vid kusten. Umeå, sen Sundsvall, via en kort sväng i Stockholm.

Hela mitt liv har jag fått höra att det är vad jag måste göra. Flytta till stan, annars skulle jag aldrig kunna bli något. Ibland undrar jag om jag tvingades flytta men inser varje gång att det såklart var frivilligt. Jag har ju också valt att inte flytta tillbaka. Det skäms jag för. Jag skäms över att se min hemort avfolkas, för att jag själv är en del av problemet.

Jag lever mitt liv i en stad på framväxt och till och med här, i Sundsvall, en norrländsk mellanstor stad, känner jag mig liten. Jag är inte nog trendig, inte nog kultiverad. Jag har sakta men säkert slipat bort min dialekt, och vet inte om det är medvetet eller omedvetet. Och samtidigt, när jag kommer hem, skammen över att prata rikssvenska och inte äta kött och att jag stundtals tror att jag är något. Det är en annan typ av mellanförskap: Skammen över att aldrig bli ett med staden på riktigt. Skammen över att inte flytta tillbaka, trots att man som alla andra förfasas över avfolkningen.

Det är nog därför Nya Norrland blir som ett hårt slag i magen. För att det är så sällan den dubbla skammen beskrivs, svart på vitt.

I en del av Nya Norrland har Mats Jonsson genomfört och tecknat ner en rad intervjuer med människor från olika generationer som även de har lämnat mindre orter i Norrlands inland till förmån för storstan. I dessa intervjuer blir en sak tydlig: Vi är många som pratar om vad som behöver göras för att göra de norrländska bruksorterna levande på nytt. Vi sitter på bekvämt avstånd och skäms över att inte göra mer än prata. Vi är många som lever i det norrländska mellanförskapet.