Digitalt första maj: Är arbetarrörelsen teknikfientlig?

” Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus”

Så inleds Hannes Skölds klassiska kampsång om första maj. Men första maj 2020 skiljer sig på ett grundläggande sätt från tidigare års firanden; den globala pandemin och riktlinjerna om social distansering sätter stopp för alla försök att samlas under vårvindarnas rus.

Istället kommer första maj att genomföras digitalt. Vid en första anblick kan det framstå som märkligt. Digitaliseringen associeras oftast i första hand med Silicon Valleys nyliberala entreprenörshjältar som med omstörtande teknik omkullkastar alla försök till välfärdsstat. Tvärtemot utvecklingsiver har arbetarrörelsen associerats som en rest av industrisamhället, hopplöst frikopplat från den digitala omstörtningen runtomkring oss. Som i fallet med 2013 års hatade och älskade socialdemokratiska QR-kodspin som av Aftonbladet beskrevs som ”en inblick i själslivet på ett parti med galopperande identitetskris”. Men arbetarrörelsens (stundtals dysfunktionella) kärlekshistoria till digitaliseringen går lika långt tillbaka som digitaliseringen själv.

Under efterkrigsåren tändes människors hopp för en rationellt organiserad och planerad värld, långt ifrån mellankrigstidens politiska kaos och fascismens blodsmystik som kastat in hela kontinenten i ett förödande krig. Det rationella samhället, förverkligat genom centralplanering och social ingenjörskonst, hade genomslag över hela det politiska spektrat. Denna övertro till centralplanering ledde bland annat till vid det här laget bespottade miljonprogrammets effektiva och välplanerade massbyggande.

Samma tilltro till framtidssamhället existerade inom diskussionen om teknikens framsteg. Socialdemokraterna och LO hyllade de nya datamaskinernas potential och föreställde sig under 50-talet en nära stundande automatiseringsrevolution inom industrin. Den långvariga statsministern Tage Erlander tryckte själv på att den tekniska utvecklingen skulle bli omöjlig att stoppa. Istället skulle den mobiliseras för folkets väl.

Hoten från automatiseringen, det vill säga massarbetslöshet inom automatiserade sektorer och ytterligare maktkoncentration hos stora kapitalägare, kunde och skulle motas genom aktiv socialdemokratisk politik. Dels genom starka fackförbund, välfärdsbygge och genom ett folkbildningsarbete om tekniken som snart skulle ersätta industriarbetarna. På så sätt skulle mardrömsscenariot med alltför starka ägare (som låter obehagligt likt informationsjättarnas monopolställning idag) och utslagna arbetare undvikas.

Det skulle dock snart visa sig att automatiseringen inte var den revolution man föreställde sig. Det var istället kontorsarbetarna och administratörerna som skulle uppfatta en snabb och omfattande datorisering. Framtidsvisionen om automatiska fabriker ersattes av en datoriserad tjänstemannakår, med nya visioner om en framtid som mer liknar den vi idag har framför oss. Man drömde om en tid då datorer skulle kunna hjälpa läkare ställa diagnoser, översätta språk, hjälpa till vid administration – och till och med underlätta dejtande!

Snart började en kritik mot det rationella samhället formuleras även inom arbetarnas led. Under LKAB-strejken 1969 ropade strejkarna bland annat slagordet ”vi är inga maskiner”, en sammanfattning av teknik-kritiken som fungerar än idag. Datorernas växande kraft hade möjliggjort en allt högre grad av övervakning av arbetarnas prestationer. Den gamla stämpelklockan ersattes med passerkortslåsta dörrar som kunde övervaka hur arbetarna rörde sig på arbetsplatserna. Ett nytt skikt av instruerande datorer hade möjliggjort nya arbetsledningsideologier och skapade ett större avstånd mellan arbetsplatsens beslutsfattare och arbetarna på golvet. Och den växande mängden data om Sveriges medborgare, som med aldrig tidigare skådad kraft kunde samlas in och bearbetas av både stat och företag, ledde till flera skandaler. I synnerhet gränslandet mellan offentlighetsprincipen och myndigheters allt växande detaljinformation om medborgarna skapade debatt och ledde till skapandet av Datalagen och Datainspektionen 1973.

Konsekvensen blev ett mer abstrakt arbete. Arbetaren fick mindre inflytande över sina direkta arbetsuppgifter. Arbetsledningen flyttades längre ifrån verkligheten på golvet. Datorkraftens potential i att stärka planeringen hade specialiserat och isolerat (eller alienerat, med ett marxistiskt språkbruk) dem från varandra istället för att ge dem makt över sin egna situation. Den växande övervakningen av LO-kollektivets arbete är en trend som fortsatt än idag (skildrad i exempelvis Handels antologi Lösa förbindelser).

På 70-talet blev det mer och mer tydligt att både arbetarrörelsens tidigare vision för det digitaliserade samhället såväl som dess verktyg att hantera dess effekter behövde omprövas. Bildningsförbunden sågs som en viktig kraft för att rusta människor mot ett utnyttjande av den nya tekniken. De tidiga studiecirklarna togs sedan alltmer över av datorkunskapens växande utrymme i den obligatoriska skolgången. Snart var datortekniken inte endast en fråga om arbetsplatserna. Hemdatorerna började ta plats i människors hem – men även här fanns en klyfta som arbetarrörelsen planerade att bryta.

För den som förstår tekniken har också makten över den. Men tillgången till en dator att förstå började under början av 90-talet växa fram till ett allvarligt jämlikhetsproblem. Då hade SCB nämligen visat att knappt hälften av LO-kollektivet tillgång till en hemdator jämfört med omkring 90% av tjänstemännen. Nu skulle inte bara arbetsplatserna digitaliseras utan hela svenska folket!

LO-PC:n, och den något senare statliga Hem-PC-reformen, tillgängliggjorde datorer till överkomligt pris åt hela svenska folket. Det gjorde Sverige till en betydande beställare av datorer och omvandlade Sverige till världens ledande IT-nation. Det var en självklar del av ett modernt jämlikhetsprojekt att människor skulle ha tillgång till och lära sig om datorer, och senare uppkoppling till internet, oavsett klassbakgrund.

Den breda digitaliseringen skapade både en generation av svenska IT-entreprenörer och en IT-bubbla som kom och gick. Men den breda digitaliseringen agerade också grogrund för den senaste omstörtningen av vårt liv och arbete: de osynliga algoritmernas makt på både allt mer betydelsefulla sociala medieplattformar och i arbetslivet genom plattformsekonomins arbetsappar. Arbetarrörelsens iver att digitalisera svenska folket gör att Sverige än idag står ut som IT-nation. Att människor, oavsett klassbakgrund, skulle ha jämlika förutsättningar att både ha datorer och tillgång till internetuppkoppling blev en självklar del av ett modernt jämlikhetsprojekt.

Så, är den svenska arbetarrörelsen teknikfientlig eller inte? Den svenska arbetarrörelsen har aldrig sett den tekniska utvecklingen som en nödvändigtvis negativ utveckling. Tvärtom har den svenska arbetarrörelsen snabbat på utvecklingen genom folkbildning, utbildning och reformer för att stärka Sverige inom området.

När socialdemokrater och fackföreningsaktiva kritiserar SMS-anställningar, överdriven övervakning på arbetsplatsen eller den otrygga plattformsekonomin bygger det inte på en allmän kritik mot teknisk utveckling. Istället bygger det på en kritik mot vilka syften vår fantastiska teknik används till och mot den dominerande nyliberalismens otrygga samhällsmodell.

Striden om framtiden pågår alltjämt. Låt första maj 2020 vara en liten påminnelse om det.

Malin Malm, ordförande S-studenter 

Läs mer:

Den svenska arbetarrörelsens datapolitik, Lina Rahm (Fronesis nr 64-65)

Lösa förbindelser, red. Jenny Wrangborg (Leopard förlag)