En iskall berättelse om asylrätten

U nder senare tid har en handfull framträdande socialdemokrater gjort mycket grova uttalanden i migrationsfrågan. Några få heltidspolitiker och policyprofessionella har utnämnt sig själva till sanningssägande pragmatiker som inte låter sig styras av känslor utan vågar stå för sans och balans i flyktingfrågan. De använder sina plattformar för att hamra in budskapet att Sverige behöver minska antalet flyktingar och att Socialdemokraterna därför måste anamma en restriktiv migrationspolitik. Det har nu gått så långt att vissa av mina partivänner pratar om ett asyltak – i praktiken ett avskaffande av förföljda människors rätt till fristad. 

Jag måste erkänna att de här typen av invandringskritiska utspelen gör mig upprörd. Ja, jag blir känslomässigt påverkad när jag läser vad vissa socialdemokrater säger om flyktingar. Utspelen väcker en stark lidelse hos mig och jag kan inte hålla mig neutral. Det jag tänker är inte sansat och balanserat. Jag känner ett sanslöst obalanserat raseri. 

Lyckligtvis inser jag ganska snabbt att ett känslomässigt inlägg är precis vad de här politiska spelarna förväntar sig. Ett gränslöst utbrott från en flyktingvän skulle bara bidra till deras bild av debatten som logik vs. känsla. Istället för att säga det jag egentligen vill säga kommer jag att agera iskallt. Jag ska beskriva historien bakom asylrätten och förklara vissa grundläggande juridiska begrepp. Inga emotionella utsvävningar. Bara torr byråkrat-svenska och sakliga beskrivningar av migrationspolitiska reformer. 

Vi börjar år 1914. Det är nämligen året då Sverige tar fram en nationell utvisningslag.¹ Tidigare har vissa kommuner och socknar haft lokala ordningsbestämmelser, särskilt riktat mot kringresande romer,² men det har inte funnits ett rikstäckande regelverk. Med den nya lagstiftningen vill regeringen ge polisen rätt att utvisa utlänningar som misstänks kunna ligga samhället till last genom oärligt uppehälle.³ 

När förslaget presenteras i Riksdagen menar Socialdemokraterna att lagen borde utökas till att även innefatta importerade strejkbrytare. Samtidigt är partiet skeptiskt mot hur fattiga människor behandlas och det finns en oro att polisen får alltför mycket makt.⁴ Ledamöterna Carl Lindhagen och Sven Persson presenterar Socialdemokraternas reservation mot förslaget och i kammaren säger Persson: 

“[Man kan] hysa farhågor för att polisen skulle komma att avvisa utlänningar i åtskilliga fall endast därför, att dessa utlänningar äro torvtigt klädda […] fastän de äro hederliga medborgare och fastän avisningen av dem måhända i avsevärd mån skulle kränka de allmänna regler för samfärdseln, som givetvis böra finnas inom alla länder.”⁵

Utan hänsyn till Socialdemokraternas reservation godkänns Utvisningslagen. Lagen gav regeringen rätt att vid händelse av krig skriva förordningar på migrationsområdet,⁶ vilket kom att få stor betydelse under första världskriget. År 1917 och 1918 förordnar koalitionsregeringen om krav på pass och visum för inresande.⁷ Förordningarna var tillfälliga, men förlängs periodvis fram till år 1927 då ett förslag till permanent utlänningslag presenteras.⁸ 

När 1927 års förslag till utlänningslag debatteras – en diskussion som Jonatan Macznik föredömligt har sammanfattat⁹ – intar Socialdemokraterna en ambivalent position. Å ena sidan påstår Socialdemokraterna att förslaget visar på en “fanatisk främlingsfientlighet” som särskilt drabbar politiska flyktingar.¹⁰ Å andra sidan instämmer s-ledamöterna i vissa rasbiologiska resonemang, de ser invandring som ett hot mot bostadsförsörjningen och ledamot Lindhagen menar att den judiska minoriteten borde regleras särskilt hårt.¹¹

Under debatten är Per-Albin Hansson, socialdemokratisk partiledare och blivande statsminister, särskilt aktiv. Han argumenterar för en restriktiv arbetskraftsinvandring, men mot en mer restriktiv migrationspolitik generellt. I kammaren säger han:

“Vi som eftersträva ett fredligt samliv mellan nationerna, vi, som eftersträva en varaktig fred, ha alltid betraktat det såsom bestämda svårigheter härför, att man reser sådana skiljemurar, som hindra eller försvåra för folken att komma i kontakt med varandra och som också minska möjligheterna för den förståelse mellan nationerna, vilken är den enda bärande grunden för en varaktig fred. […] Jag tror, att det var en allmän förhoppning om att, när kriget nått sitt slut och förhållandena började återgå till mera normala, man då skulle befrias från de kontrollåtgärder och tvångsbestämmelser, som kriget framkallat.”¹² 

Trots detta motstånd från Socialdemokraterna antas lagen.¹³ Sverige får därmed permanenta regler om uppehållstillstånd för utlänningar vilket påverkar möjligheten för flyktingar att söka skydd i Sverige.¹⁴ Över tid har förutsättningarna för uppehållstillstånd ändrats, men principen är fortfarande densamma. Utlänningar som vill bo i Sverige måste ha formellt tillstånd. Det är vad som gäller sedan år 1927 och det är en central grundidé för den svenska migrationspolitiken. Utan papper har du inte rätt att komma in i Sverige eller vistas här. Staten har full bestämmanderätt över vem som kommer in och får vara kvar. 

Utvecklingen i Sverige liknar den som sker samtidigt i övriga västvärlden. I princip alla europeiska länder börjar att kräva pass, visum och uppehållstillstånd. Det leder till vissa humanitära problem eftersom första världskriget och kollapsen av forna imperier har satt igång en betydande folkvandring. Juridiska hinder gör att många migranter hamnar i en besvärlig limbo-situation där de inte tillåts resa vidare, men samtidigt inte heller kan återvända till en livsfarlig plats.

Flyktingfrågan landar så småningom hos Nationernas Förbund, föregångaren till dagens Förenta Nationerna. Där träffas världens ledare för att förhandla om hur statens suveräna rätt att reglera migrationer ska vägas mot människors behov av fristad. Den lösning som organisationen inledningsvis väljer är att enbart ge vissa etniska grupper rätt till asyl.¹⁵ Skyddet är kvotbaserat och asyl är ingen rättighet. Bara de etniciteter som specifikt nämns av Nationernas Förbund skyddas. Ingen annan. 

Det här etnicitets-baserade tillvägagångssättet leder till problem under 1930-talet. Tyska och österrikiska judar utsätts för fasansfulla förföljelser, men de är inte skyddade av Nationernas Förbunds konventioner och de erkänns inte som flyktingar. Världssamfundet försöker att förhandla fram kvoter för judiska flyktingar under Eviankonferensen år 1938, men bara Dominikansk Republiken och Costa Rica går med på att öka sitt mottagande. Övriga länder vägrar och fastän många judar formellt hade tillåtelse att utvandra blev de tvingade att stanna kvar. Mottagarländernas kvoter var otillräckliga.¹⁶ 

Efter andra världskrigets fasor väljer världssamfundet en annan väg. Det nybildade FN slår fast att alla människor har rätt att söka asyl.¹⁷ Asylrätten förtydligas i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning,¹⁸ som sedan får globalt genomslag.¹⁹ Det är framförallt två artiklar som är viktiga att ha koll på: Artikel 1 och artikel 33. I princip är det dessa två artiklar som utgör asylrätten. 

Artikel 1 ger en individbaserad rätt till skydd från förföljelse. Konventionen ställer upp kriterier som är applicerbara på olika människor i olika situationer och kriterierna kräver inte några politiska kvotförhandlingar. Den som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp, eller politisk tillhörighet, och befinner sig utanför sitt hemland, är att anse som flykting. Bedömningen är delvis subjektiv eftersom den asylsökande måste känna fruktan, men den är också objektiv eftersom fruktan måste vara välgrundad och kunna kopplas till en viss typ av förföljelse.

Artikel 33 är den såkallade non-refoulement principen. Den innebär ett förbud mot att utvisa en flykting till en plats där hen riskerar att dödas eller att utsättas för omänsklig behandling. I den här bestämmelsen är det också relevant att beakta olika kedjeeffekter som kan inträffa om Sverige utvisar till ett land, som utvisar till ett annat land, som utvisar till ett tredje land, och så vidare. Innan utvisningen verkställs måste en helhetsanalys göras. 

Denna helhetsanalys är frånvarande när mina partivänner pratar om asyltak. Om vi sätter en bestämd kvot för antalet flyktingar hamnar vi i en situation där Sverige kan tvingas utvisa människor till en plats där deras liv och frihet är i fara. Som riksdagsledamot Persson uttryckte saken år 1914 finns det en risk att vi utvisar människor fastän “avvisningen av dem måhända i avsevärd mån skulle kränka de allmänna regler för samfärdseln, som givetvis böra finnas inom alla länder.” 

En återgång till kvoter och tak skulle innebära ett slut på den reglerade ordning som stegvis har vuxit fram under 1900-talet. För märk väl att asylrätten är en form av reglerad invandring. Det är varsamt framtagna objektiva kriterier som kan prövas i domstol. Politiska kvoter riskerar däremot att leda till en oreglerad migration där vissa utsatta grupper tvingas  leva sina liv i laglöshet – fast i ett mellanland utan att någon erkänner ens status som flykting. 

Den typen av oreglerad migration kan få mycket svåra konsekvenser. När förföljda människor inte ges en väg ut riskerar redan osäkra regioner att destabiliseras och konflikter att förvärras. Vi har sett det förr. Av den anledningen borde alla vi som, med Per-Albin Hansson ord, “eftersträva en varaktig fred” kritisera minsta tanke på asyltak. 

Jag ska strax avsluta den här texten som utan tvivel har blivit alldeles för lång. Jag vill först bara återkoppla till inledningen och ge en slags förklaring till vad det är som gör mig så upprörd när partivänner presenterar hänsynslösa förslag på migrationsområdet. Jag tror att det är partitopparnas arrogans inför medlemmarna som triggar mig. På högst tveksamma grunder gör de ensidiga omtolkningar av kontroversiella kongressbeslut och passar dessutom på att föra fram egna idéer som är totala nyheter. Jag, som inte håller med, känner mig otroligt maktlös eftersom jag vet att jag riskerar att inte bli lyssnad på. Jag har ingen självklar plattform. Kompisgänget av policyprofessionella kommer inte att retweeta min text. Expressen kommer inte ringa upp mig och be om en intervju. 

Jag är bara en enkel medlem som då och då bakar kanelbullar till S-föreningens månadsmöte. Är mina åsikter värda att bemöta? 

Conrad Palmcrantz, styrelseledamot Årsta-Johanneshov S-förening

Under oktober kommer Frihet vara en plats för migrationsdebatt inom den unga socialdemokratin.
Har du egna inspel i migrationsdebatten, egna erfarenheter, frustration eller lösningar? Du kan skicka in en debattartikel till redaktion@frihet.se, eller delta i diskussionerna i Facebook-gruppen Frihet Opinion. 

 ^{1 Lag (1914:196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas
2 Eriksson, M. (2015). Exkludering, assimilering eller utrotning? ”Tattarfrågan” i svensk politik 1880-1955. Lund University (Media-Tryck).
3 Paragraf 1, 1914 års utvisningslag.
4 Riksdagens protokoll, andra kammaren, nr. 54, år 1914. s. 5 f.
5 Ibid. s. 7.
6  Paragraf 18, 1914 års utvisningslag
7 Passkungörelsen (SFS 1917:553) och Utlänningskungörelsen (SFS 1918:793)
8 Prop. 1927:198 med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas
9 Macznik, Jonatan. Från fri folkförflyttning till restriktiv skyddslagstiftning – En rättshistorisk studie av motiven bakom utlänningslagstiftningen under 1920- och 1930-talen. Kandidatuppsats höstterminen 2014, Lunds universitet.
10 Ibid. s. 15.
11 Ibid. s. 16.
12 Riksdagens protokoll, andra kammaren, nr. 35, år 1927. s. 10.
13 Lag (1927:333) om utlännings rätt att här vistas i riket
14 Paragraf 7, 1927 års utlänningslag.
15 Artikel 1, League of Nations, Treaty Series Vol. CLIX No. 3663.
16 Forum för Levande Historia, Eviankonferensen.
17 Artikel 14, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Generalförsamlingens resolution 217A, 1948-12-10, Paris.
18 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, 1951-07-27, Geneve.
19 New York-protokollet. Generalförsamlingens resolution 2198 (XXI) 1966-12-16, New York.}