EU-throwback: 70 år av union

1 952 – Kol & stål

1952 läggs grunden till det som i dag är EU när länderna Belgien, Italien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike och Västtyskland startar den Europeiska kol- och stålgemenskapen, EKSG. Syftet var att skapa en gemensam marknad för de viktiga varorna kol och stål, förhindra kapprustning mellan länderna och kanske framför allt – bevara freden. Med andra världskrigets fasor i färskt minne ville man skapa förutsättningar för fred i Europa genom att knyta viktiga ekonomiska och politiska band. Efter misslyckade försök att starta ett gemensamt försvar och en politisk gemenskap bestämde man sig för att först och främst satsa på olika typer av ekonomiska avtal och överenskommelser.

Slutet av femtiotalet – Cash is king

I slutet av femtiotalet får de sex ländernas samarbete ett nytt namn: Europeiska Ekonomiska Gemenskaperna (EEG). Det är här diskussionerna om handelspolitik sätts igång på allvar, med visioner om en gemensam inre marknad med fri rörlighet.

1967 – Vårt nuvarande system börjar ta form

Dags för nytt namn igen – EEG blir EG, Europeiska Gemenskaperna. De närmaste årtiondena utvidgas samarbetet och på 70- och 80-talet kommer länder som Danmark, Spanien, Grekland och Storbritannien in i gemenskapen. Fler frågor står också på EG:s agenda, som utrikes- och säkerhetspolitik.

1979 – Välkommen till valurnan

1979 är första gången medborgarna i länderna får välja sina ledamöter till Europaparlamentet själva – i år är det alltså 40-årsjubileum av EU-val. Tidigare var det parlamenten i varje land som utsåg ledamöterna. .

1985 – Schengen vill göra unionen gränslös

1985 signerar flera av medlemsländerna Schengenavtalet, som går ut på att länderna avskaffar gränskontroller vid gemensamma gränser. Avtalet är ännu ett viktigt steg på vägen mot fri rörlighet inom samarbetet.

1993 – EU föds

Återigen blir det namnbyte, och nu döps EG om till nuvarande Europeiska unionen, EU. EG fortsätter dock existera, men som en del av EU. Reglerna för unionen samlas i ett nytt fördrag med det passande namnet EU-fördraget. Nu blir också drömmen om en egen inre marknad för personer, tjänster, varor och kapital verklighet, ett företag som krävde inte mindre än 200 nya lagar. Under mitten på 1990-talet fram till tidigt 10-tal expanderar också unionen snabbt och går från 12 till 28 medlemsländer.

1994 – Sverige folkomröstar om EU  

1994 röstade Sverige om medlemskapet i EU, och jasidan vann med knapp marginal (52,3 procent röstade ja, 46,8 procent nej och 0,9 procent blankt). Detta ledde till att Sverige upptogs i unionen den 1 januari 1995.

1997 – Amsterdamfördraget skissar upp ett modernare EU

1997 antogs det så kallade Amsterdamfördraget, som skulle bli viktigt för EU:s fortsatta utveckling. Föredraget innehöll en mängd reformer för att göra unionen mer demokratisk, och här bestämdes bland annat att parlamentet skulle ha sitt säte i Strasbourg men också ha sammanträden i Bryssel. Amsterdamfördraget trädde i kraft 1 maj 1999.

1999 – Egna cash är mest king

1999 blir en annan unionsdröm verklighet – en gemensam valuta för EU-länderna, euron, lanseras. Detta för att EU-länderna lättare ska kunna samordna sin ekonomiska politik. 2002 börjar sedlarna och mynten användas, och i dag har 19 av de 28 medlemsländerna euron som sin valuta.

2008 – Den ekonomiska krisen skakar Europa

Flera medlemsstater i EU drabbades hårt av den ekonomiska krisen 2008. Detta ledde till att bland andra Grekland och Irland fick ta nödlån från EU för att stabilisera sin ekonomi, och flera röster höjdes för att EU skulle utveckla strategier för framtida kriser och dess hantering.

2009 – Bye bye EG och större inflytande

Europeiska Gemenskapen går i graven, vilket betyder att den verksamhet som tidigare ingick i EG nu istället tas upp av EU. Samtidigt får också de nationella parlamenten större inflytande i EU:s politik. De får nämligen rollen att pröva om EU:s lagförslag ska beslutas av unionen eller av medlemsländerna själva, för att öka effektiviteten i politiken.

2017 – Storbritannien första medlemsstat som vill lämna 

I Storbritannien hölls 2016 en folkomröstning om att lämna Europeiska Unionen, där ja-sidan vann med liten marginal. 2017 begärde Storbritannien officiellt utträde ur EU, förhandlingar som fortfarande pågår men som man hoppas ska vara klara i oktober i år. Inget land har tidigare lämnat unionen och hur utträdet ska genomföras har lett till långa, svåra och stillastående samtal. Brexit, som själva lämnandet kallas, försvåras av frågan om hur gränsen mellan Nordirland och Irland ska behandlas vid utträde.

Är det fler länder på väg in i unionen?

Just nu finns det fem kandidatländer till EU: Albanien, Montenegro, Turkiet, Serbien och Nordmakedonien. I flera länder har samtal om medlemskap förts men de går långsamt, främst för att länderna inte kan leva upp till de krav som unionen ställer på till exempel mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.

Men hur går det för de länder som inte är med i EU, står de utanför all samverkan?

Nej, tack vare flera olika avtal kan även länder som inte är med i EU dra nytta av exempelvis den fria handeln och rörligheten inom Schengen.

Kommer det bli fler länder som lämnar EU, som Storbritannien ska göra?

Inget annat EU-land är just nu i allvarlig diskussion om ett utträde, men Brexit har fått flera länder att återigen lyfta frågan. I Tjeckien visar undersökningar att tre av fem är missnöjda med EU och mer än hälften av fransmännen skulle vilja genomföra en folkomröstning om att lämna unionen. Många tror dock att de långdragna förhandlingarna i och med Brexit också avskräcker från utträde och i många länder, som Sverige, går inte längre något parti till val på att vilja gå ur EU.