Faran med okunskapen

N är jag den senaste månaden följt nyheterna om BRÅ:s nya rapport om högre drogmissbruk bland ungdomar i Stockholms rikare stadsdelar, förstod jag faran med den politiska okunskapen.

”Ungdomar i rikare stadsdelar använder mest droger, men misstänks sällan”.

Med den rubriceringen ville man föra en politisk dialog om hur man bättre kan bekämpa narkotikabrotten. Istället bemöts rapporten av en politisk tystnad.

Jag tror jag aldrig upplevt en sådan politisk förlamning, speciellt när det kommer till frågor som kriminalitet. Vanligtvis besvaras sådana frågor med ökade polisresurser i förorterna, med polishundar och polisbilar, och med politikerna som högljutt redogör för hur man ska hindra förortens kriminella från att bedriva gatuförsäljning av droger. En politisk retorik och praktik som fått sitt slut i samband med rapporten. En rapport som avslöjar den dolda och fördomsfulla kriminalpolitiken.

Att politiker efter rapportavslöjandet inte talar om narkotikamissbruk bland medel- och överklasskidsen i Stockholm är inte särskilt förvånande. Det är trots allt i innerstaden där cigarettröken inte betraktas som narkotika i andras ögon eller där snabba handgester på Stureplan aldrig förknippas med ett narkotikaköp. Istället är det enklare att bädda för den politiska okunskapen, på bekostnad av människor i socioekonomiskt utsatta områden.

Men att bädda för en sådan politisk okunskap kan vara farligt.

Att föra en kriminalpolitik på en verklighet som inte stämmer – för hur brottsstatistiken egentligen ser ut – utgör ett direkt hot mot vår demokrati. Det banar vägen för ett vi och dom-samhälle samtidigt som det ger upphov till en känsla av överlägsenhet; att vissa människor anses vara bättre än andra.

Att brottsliga handlingar i överklassmiljöer kan lämnas obemärkta, som ett resultat av politikers och allmänhetens förutfattade meningar och förbiseende.  Och kvar återstår ett klyftsamhälle. En ökad rivalitet mellan överklassen och underklassen. En social misär.

Okunskapen kring detta legitimerar även vissa politikers retoriska glidning och otydlighet i frågan, något som i förlängningen leder till desinformation.  I deras försök att manipulera valutgången driver högerpolitiker en icke-faktabaserad kriminalpolitik, något som utgör ett hot mot samhällsutvecklingen. Och denna okunskap måste ständigt bevakas och tystnaden om BRÅ:s rapport besvaras. Civilkuraget måste hållas levande, för att kunna tala mot det otalade.

I annat fall kommer okunskapen om narkotikabrottsligheten bland rika ungdomar spridas. Och tystnaden om detta kommer resultera i fördomsfulla tanke- och beteendemönster som faller sig naturligt för den enskilda individen.

I politiken kommer det till uttryck i form av ökade polisresurser i förorterna jämfört med de rikare stadsdelarna i Stockholm, som följd av de förutfattade meningarna mot underklassen. Det blir då svårare att sätta fingret på detta, eftersom det förespråkar på människors rädsla om ”förorten” och ”knarket”.