Fattigsafari jagar orsakerna till arbetarklassens vrede

D arren McGarveys Fattigsafari kom ut 2017 i Storbritannien och har nu kommit i svensk översättning. Boken har tilldelats det mycket prestigefyllda Orwellpriset och är en självbiografisk skildring av McGarveys uppväxt i en av Glasgows förorter. Barnmisshandel, alkoholism, drogberoende och hemlöshet – misärlitteraturens alla kännetecken finns där. Samtidigt är det uppenbart att författaren har en annan agenda än att endast gestalta en svår barndom.

En bidragande orsak till bokens globala genomslag är dess undertitel: Att förstå ilskan hos den brittiska underklassen. Författarens personliga anekdoter vävs samman med samhälleliga analyser och McGarvey vill få läsaren att förstå känslan hos alla de som sliter på klassamhällets botten. Han vill visa hur årtionden av hyckleri från de välbeställda till slut får konsekvenser.

För hur kommer det sig att amerikanska väljare i rostbältet röstar på Trump, att brittiska underklassområden engagerar sig för Brexit, och att skånska livsmedelsarbetare stöttar Sverigedemokraterna? De politiska makthavarna verkar genuint förvånande och de kan inte för sina liv förstå varför gamla politiska sanningar inte gäller längre. Det är just därför McGarvey, med viss sarkasm, bjuder in till safari i underklassområdena.

Under safarin förväntade jag mig att McGarvey skulle guida vår uppmärksamhet mot det ekonomiska systemet. Thatcherism, skattesänkningarna och demonteringen av välfärdssamhället känns som ganska givna förklaringar till underklassens ilska. Dessa aspekter är förvisso en del av McGarveys analys, men de nämns endast i bisatser. Det huvudsakliga föremålet för författarens kritik är istället den självgoda storstadselit som inte längre klarar av att prata arbetarklassens språk.

Enligt McGarvey har progressiva personer en tendens att bli moralistiska. Människor som befinner sig högre upp i klasshierarkin har haft en ful ovana att läxa upp underklassen. Långa föreläsningar om intersektionalitet och krav på “könsneutrala pepparkakor” får McGarvey att beklaga sig över verklighetsfrånvända radikaler. Genom sitt språkbruk och politiska prioriteringar har storstadsradikaler tappat kontakten med de människor som de säger sig representera.

För McGarvey har den klyftan lett till befogad cynism hos arbetarväljare. Många känner att deras insats inte gör någon skillnad. I bokens starkaste delar analyserar McGarvey det skeva politiska systemet och hur det hindrar folk från att engagera sig i demokratin. Han skriver:

“På dessa platser har man på flera sätt tagit död på folks lust att bidra. Det förutsätts alltid att fattigdom är en konsekvens av likgiltighet, att de fattiga fortsätter att vara fattiga för att de är så passiva i fråga om sin egen livssituation. Men sanningen är ofta den motsatta. Viljan att vara aktiv och delta i det gemensamma försvinner snabbt när folk inser att den lokala demokratin i själva verket inte utformades med dem i åtanke, att den i första hand tänktes ut på ett sätt som skulle göra det möjligt för folk utanför samhället att fortsätta att styra över huvudet på dem som bor där.” 

Detta är vad jag tar med mig från McGarveys läsvärda skrift: att arbetarklassens missnöje inte är en fråga om utbud och efterfrågan av vissa åsikter på en politisk marknad. Det handlar om en längre process där en stor grupp människor inte längre känner sig delaktiga i de traditionella partierna. Det är inte åsikterna i sig som är problemet, utan snarare det politiska maskineriet som saknar lokal förankring.

För krisande partier är det därför otillräckligt att med ett pennstreck ändra innehållet i partiprogrammet och ge folk vad folk vill ha. Ett nytt budskap från partihögkvarteret skulle inte öka känslan av delaktighet och makt.

För det är i slutändan vad folk efterfrågar: Makt. I McGarveys fall handlar det främst om makten över sitt eget liv genom att bli nykter och avstå droger. Makten att vara en bra pappa och ta hand om sin familj. Makten att påverka hur ens bostadsområde utvecklas och att stoppa en pågående gentrifiering.

McGarvey är övertygad om att det behövs en radikal förändring. Men han understryker att förändringen börjar hos individen som måste bestämma sig för att ta tag i sitt liv och engagera sig i lokalsamhället. Han menar att det finns ett personligt ansvar som inte går att komma ifrån. Socialarbetare, professionella politiker eller välgörenhetsarbetare kommer inte att kunna presentera en färdig lösning för de utsatta områdena. Underklassen är utlämnad till sig själv och sin egen vilja att förändra.

Här skulle jag vilja göra en del invändningar. McGarveys betoning av det personliga ansvaret, som om det vore ett tabubelagt ämne inom vänstern, blir snabbt tröttsam. I vissa delar gör McGarvey det han själv föraktar: Han moraliserar.

Bokförlaget Atlas och översättaren Jens Ahlberg har gjort en stor insats genom att tillgängliggöra Fattigsafari på svenska. Jag ser fram emot att följa de diskussioner som boken väntas skapa och det blir särskilt intressant att se hur socialdemokratin reagerar. I december visade en undersökning från SCB att Sverigedemokraterna är största parti bland män i LO-yrken.

Kanske kan McGarvey erbjuda några grundläggande insikter om vad som bör göras för att vända trenden.

Fattigsafari

Författare: Darren McGarvey

Översättare: Jens Ahlberg

Bokförlaget Atlas

Darren McGarvey…

…är journalist, samhällskommentator och rappare under artistnamnet Loki. Han har varit engagerad i Skottlands självständighetsrörelse och jobbat med ungdomar för att lära dem att uttrycka sociala frågor genom rap. McGarvey medverkar med jämna mellanrum i den brittiska samhällsdebatten med särskilt fokus på social utsatthet, klass och fattigdom.

2017 kom hans första bok Poverty Safari: Understanding the Anger of Britain’s Underclass ut i Storbritannien, och nu har den kommit på svenska. Förra året tilldelades McGarvey det prestigefyllda Orwell-priset som tilldelas författare till olika typer av politiska texter. Domarna motiverade McGarvets vinst med att Fattigsafari ”var precis den sorts bok Orwell hade velat skulle vinna.”

Conrad Palmcrantz är styrelseledamot i Årsta-Johanneshov S-förening. Han har tidigare recenserat bland annat Édouard Louises Vem dödade min far för Frihet.