Flygskammandet är det riktiga klimathotet

D et ser, som bekant, mörkt ut för klimatet.
Trots decennier av larmrapporter från forskare, lavinartad ökning av klimatflyktingar och tusen FN-samtal har för lite gjorts och för få politiska krav har ställts på världens makthavare.
Särskilt stor folkvrede mot dem som tjänar pengar på miljöförstöringen har inte synts till heller.

Men så hände något under 2018. Skogsbränder, Donald Trumps och högerextremismens uppenbara idioti mot hela världens största utmaning och så till sist Greta. Greta Thunberg. En skolstrejkande svensk tonåring som lyckats få hela världen att vända blicken dit den hör hemma: mot dem som har makt att förändra. Mot dem som (kortsiktigt) vinner på att jorden dör.
Äntligen!

Flash forward till 2019. Eller spola kanske snarare bakåt, för nu står vi här återigen med en debatt som ännu en gång präglas av den fråga som i alla år lagt en våt filt över klimatkampen: Konsumentmakten – den fullständigt blinda tron på att vi skulle kunna köpa oss ur en väntande klimatkollaps.
Ännu en gång har vi slutat se makten. Ännu en gång ser vi bara varandra.
Ännu en gång glider kampen mot klimatförändringarna från politik till individuell moral.

I början av 2000-talet skulle man skampålas om man inte sopsorterade eller köpte ekologisk mjölk.
2019 ska ruttna ägg kastas på den som flyger.

IPCC-rapporten säger att vi har 10 år på oss att rädda jorden. Tror vi alltså på allvar att det är Blondinbellas inställda Dubai-semestrar som ska ta oss dit?
Samtidigt som svenskarnas årliga chipskonsumtion ändå motsvarar 26 400 tur och returflyg till Thailand i utsläpp.
Samtidigt som affärsresenärerna av typen man-i-kostym fortfarande är de som flyger mest.
Samtidigt som de globala flygjättarna ändå drar in miljarder.
Samtidigt som Blondinbella till slut ändå bara kan säga ”Jag kan inte sluta flyga helt men loooovar att tänka efter mer”.
Samtidigt som vi i medelklassen åker lite mer tåg, men fortsätter vara beroende av olja som bränsle för det mesta vi gör och konsumerar.
Och så fortsätter vi att flyga ändå förstås, men vi instagrammar lite mindre, vilket en briljant serie av Mats Jonsson i tidningen Arbetet konstaterade.

Men kanske allra viktigast:
Samtidigt som svenska industrier släpper ut flera miljoner ton mer växthusgaser än flyg.
Samtidigt som bara 100 företag fortsätter att stå för hela 70 procent av världens utsläpp.

Klimatskammandet handlar inte om att rädda miljön. Det handlar om att rädda sitt varumärke och inte få sitt instagramkonto uthängt i @Aningslösa Influencers.

”Men det är faktiskt bättre att göra något än ingenting alls!” twittrar någon kanske till svar om denna text.

Inte om det enda du gör i slutändan är kontraproduktivt.

Jag förstår längtan efter att i det lilla kunna göra något gott och bidra till planetens överlevnad. Att följa ett instagramkonto och kommentarsspamma en svensk blondin på en strand kan kanske mildra ens klimatångest. Att tågsemestra kan göra att man känner makt i en annars maktlös situation och när den svenska blondinen lovar att börja klimatkompensera fylls man av lite hopp.
Vi har uträttat något. Bättre än inget.

Men då fastnar också kampen i det lilla, för det är bara där vi känner makt, fastän vi faktiskt kan ha makt över de verkliga problemen om vi går ihop och riktar kraven uppåt:
Mot politiken och företagen. Inte mot andra, om än rikare, konsumenter.

100 företag. 70 procent av världens utsläpp.
Svenska SSAB:s utsläpp motsvarar 2,5 miljoner Thailandssemestrar. Per år.

Vi måste syna maktens korridorer. Bolagskonglomeratens vinstintressen i skogsskövling och koldioxidutsläpp. Att man ens ska kunna välja en klimatförgörande vara i butiken är märkligt från första början. Att någon tjänar pengar på det är befängt.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.se