Förlåt Tage, nu går jag

A lla socialdemokratiska partiexpeditioner ser typ exakt likadana ut.
Röda soffor och fåtöljer, en byst av Hjalmar Branting, en samling gamla fina partinålar på väggen.
Ett pentry där det närmast är tvång att skämta om att kaffet bygger arbetarrörelsen. Någonstans hänger en tavla från när arbetarekommunen firade jubileum. I förrådet står de anrika fanorna som ska användas på första maj och vid begravningar. På någon av väggarna hänger ett porträtt av Tage Erlander.

Du kan kliva av tåget på helt skilda platser i Sverige men nästan alltid kunna lita på att det i staden eller bygden finns en entréskylt prydd med sosserosen, kanske ihop med LO:s, ABF:s och SSU:s logotyper.

Som ett monument över en tid när många fler människor mötte socialdemokratin i sin vardag.

Grannen, skyddsombudet, fotbollstränaren, cirkelledaren och hej på dig kommunalrådet. Sossar överallt.

2018 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin, tappade fästet på många platser där man styrt i alla tider och fick att hantera en riksdag med 60-procentig högermajoritet.
Nu är det inte längre sossar överallt. Ändå har man kvar sina partiexpeditioner. Ändå hyr man en blåsorkester på första maj, oavsett hur glest det är i tåget. Ändå fortsätter man lägga kraft i att visa upp sin föreställda styrka.

Jag själv var ansvarig för att rodda SSU:s jubileumsfirande i samband med SSU-kongressen 2017, när ungdomsförbundet fyllde 100 år.
Det är nog bland det värsta jag gjort.
En stolt rörelse vill kunna vara stolta över sitt jubileumsfirande och det är klart att man ska få ha en ordentlig fest. Men min erfarenhet som jubileumsfestens fixare är denna: Förväntan uppifrån var att jag skulle ordna en maktdemonstration.

Festen skulle framförallt vara pampig. Upplägget skulle imitera Nobelfesten och Oscarsgalan – tal av de stora bjässarna (Ingvar Carlsson inte minst), de historiska referenserna skulle bevisa för de unga kongressombuden hur mycket SSU betytt för att bygga landet.
Vad är en organisation som med sådan prestige firar att man i ett sekel innehaft organisationsnummer?

Ungdomsförbundet, ja hela socialdemokratin, tronar på minnen från fornstora dar. Eftersmaken blir unken när berättelsen om ”Rörelsen” ligger så långt borta från dagens verklighet. Man låtsas som om ingenting har hänt. Som om socialdemokratin fortfarande skulle vara synonym med Makten.

Det är dags att göra upp med den självbilden. Det måste finnas sätt att kasta av sig den tunga ryggsäck som ”den stolta historien” har blivit.
Socialdemokratin behöver aktivt jobba med att lämna sin självbild.

Jag drar mig till minnes hur vi lyckades göra det en gång, på en idépolitisk kurs på Bommersvik. Kursens deltagare hade, uppdelade i par, fått uppgiften att med mobilkameran gestalta begreppet ”demokratisk socialism”.
Ett av paren knäppte en bild där en man stod under ett paraply i regnet, med krokig rygg och dyster blick. Mot hans ryggtavla stirrade en staty av Tage Erlander, ett av alla stolta monument som tornar på den historiska kursgården. Vi diskuterade bildens symbolik och gav den namnet ”Förlåt Tage, nu går jag”. I den stunden spreds en befriande insikt i rummet: vi kunde äntligen kasta av oss Erlander som förebild.
Han är en symbol för rekordåren, för de fornstora dagarna. Vi har mycket lite gemensamt med denne patriark vars partimandat sköt i höjden i takt med landets ekonomiska tillväxt.

Han är en fin staty, men kan inte bidra med mycket mer än så. När den socialdemokratiska eftervalsdebatten drog igång kunde det börja bråkas om mycket. Hur valresultatet skulle tolkas, vad som gjordes rätt eller fel i politik, retorik och strategi. Men oavsett vilka som har tagit till orda, högersossar eller vänstersossar eller gråsossar, så enas de flesta kring en gemensam ambition: Att socialdemokratins mål är att göra om succén från 1900-talet. Ta oss tillbaka till den framgångsrika efterkrigstiden.

Snälla, ändra utgångspunkten någon gång!

Socialdemokratin idag har en djupt oppositionell roll, och det är ingen parantes vi lever i utan det nya normaltillståndet.
Släpp den allvarstyngda bekymmersrynkan och lämna plats för energisk ilska!
Makten är inte vi. Makten finns någon annanstans, långt borta, i stängda bolagsstyrelserum och hos kapitalets politiska marionetter hos såväl Centern som Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Socialdemokratin ska inte vinna förtroende för att förvalta ”den svenska modellen” eller ”bygga landet”. Det finns inget samhällsbygge, det som står framför oss är att göra motstånd mot makten. Glöm historien för en stund.

I den mån arbetarrörelsens historia kan inspirera, så använd de historiska skeendena före storhetstiden. Vår tids arbetarrörelse har mycket mer gemensamt med Kata Dahlström än med Tage Erlander. Landsvägsagitatorn ligger oss mycket närmare än den sociala ingenjören.

Den tidiga arbetarrörelsens uppgift var att uppfinna sig själv utan något facit i hand.
Samma uppgift är vår.
Berättelsen om socialdemokratin ska inte vara något vi ska leva upp till, utan något som vi skapar här och nu. Börja med att möblera om partiexpeditionen.
Ta ner alla byster och porträtt av gamla spöken och stoppa undan arbetarekommunens tavla från 100-årsjubiléet i ett arkiv.

Ge upp. Glöm bort. Låt väggarna stå tomma för att kunna fyllas av sådant som framtiden får utvisa – vad vet vi inte.

Pånyttfödelsens första steg är döden.

Nils Forsén är skribent och skådespelare samt medredaktör till antologin Broilers och Batikhäxor.

Broilers och Batikhäxor kan beställas från större nätbokhandlar och genom Leopard förlag.