Från blåställ till landstingsrock – Göteborg och den nya arbetaren

D et är helg. På centralstation lyser blåa spårvagnar upp den gråa junihimlen. Borta vid hamnen reser sig stora lyftkranar ur vattnet, en syn som påminner om Göteborgs ekonomiska och politiska historia samt starka ställning inom varvsindustrin.

Ekonomhistorikern Ann Ighe, vid Göteborgs Universitet, menar att mycket av den identiteten finns kvar, även om utvecklingen och globaliseringen krympt skillnaderna mellan tjänstemannastäder och arbetarstäder.

– Mycket av Göteborgs arbetarklassidentitet bottnar i att det är en slags underdog-stad. Vi har inga fina myndighetskontor eller någon ståtlig regeringsbyggnad, men vi har Volvo och SKF, stora arbetsgivare som betytt enormt mycket för invånarna. Visserligen har det skett en nedmontering av hela industrisamhället, men kollektiva självbilder försvinner inte för det. Som historiker menar  jag att de flesta städer har ett behov av en kollektiv historia för att känna mening och tillhörighet. Enkelt formulerat kan säga att hamnarbetarna finns kvar fast de har blivit färre, säger historikern Ann Ighe.

En person som ägnat stora delar av sitt liv inom stålindustrin för stadens räkning är den tidigare Volvomontören Ziad Abdullah. Efter en utbildning i flygmekanik som inte ledde dit han ville hamnade han på IAC i Torslanda, en underleverantör till Volvo.

–Jag började jobba precis innan de där äldre och fackligt aktiva volvogubbarna gick i pension. Nu är det den yngre generationen och fler invandrare från mellanöstern som bygger bilarna. Många är nya och har precis kommit till Sverige och har inte riktigt koll på sina rättigheter och arbetsmiljöregler. Där hade man behövt de goa gubbarna med lång erfarenhet inom facket, säger Ziad Abdullah.

Han lyfter bland annat fram en incident som påverkat honom särskilt hårt. Hösten 2013 blev en av Ziads kollegor ihjälklämd  i samband med en arbetsplatsolycka på IAC.

–Man ska inte kunna gå till sitt jobb på morgonen och inte komma hem på kvällen. Men på IAC var det business som vanligt, produktionen går före allt, trots att olyckan lämnade många på jobbet djupt traumatiserade. Det säger ganska mycket om arbetarnas status, säger Ziad Abdullah.

Han får medhåll av 31-årige Anthony Fidelis, som precis bytt om till sin nya Foodora-jacka – ett jobb han blivit tvungen att ta efter att ha blivit varslad från Volvo tidigare mars på grund av coronautbrottet.

–Jag hann jobba en månad, sedan fick jag gå. Fodoora anställer många med invandrarbakgrund och jag var tvungen att hitta något snabbt,  så det var lätt för mig att få jobb hos dem.

Anthony Fidelis kom till Sverige från Nigeria för två år sedan som student med förhoppningen om ett tryggare liv, men det blev svårare än vad han först tänkt sig.

– Jag är inte CSN-behörig och det blev alldeles för dyrt för mig att studera. Så jag hoppade av och började jobba på Volvo. Lönen var bra och jag kunde skicka hem lite pengar till behövande släktingar i Nigeria.

Under intervjun uttrycker Anthony Fidelis stor frustration över föreställningen om invandrare som lata bidragstagare. Åker du till Volvo eller andra fabriker i stan så märker du att de flesta är invandrare eller  studenter som jobbar hårt för att kunna försörja sig själva och sina familjer.

– Det är ingen som ligger på latsidan, det kan jag garantera, säger Anthony innan han måste cykla iväg för nästa matleverans.

Det har blivit kväll och stadspulsen har börjat komma till liv på Järntorget. Torget som ofta kallas för Göteborgs socialistiska hjärta har länge utgjort en stor arena för arbetarrörelsen. Här ligger bland annat ABF:s, Syndikalisternas och SSU:s lokaler.

I ett hörn intill fontänen står studenten och vårdbiträdet Camilla, 21 år, och väntar på en kompis. I kväll ska de gå ut och ta några glas på Hagabion som ligger alldeles i närheten.  Camilla, som jobbat inom vården sedan hon var 16 år gammal, har fortsatt att jobba extra vid sidan om sina studier och kommer jobba heltid från och med i sommar.

– Som litteratur- och språkstudent är det lätt att tänka ”jag ska egentligen inte jobba här” och se det mer som en tillfällig grej. Helst skulle jag så klart vilja jobba med något som är relevant för min utbildning men världen ser ju inte riktigt ut så. Det finns alltid jobb inom vården och jag behöver en stadig inkomst för att kunna dryga ut resten av året, säger Camilla som i framtiden hoppas bli psykolog.

Litteraturkritikern Rasmus Landström, som just nu är aktuell med boken “Arbetarlitteraturens återkomst”, har kastat ett närmare öga på frågan om vilka som representerar den svenska arbetarklassen idag. I boken konstaterar han att unga kvinnor som Camilla och nya svenskar som Anthony Fidelis är typiska exempel på den moderna arbetaren.

– Istället för den traditionella schablonbilden av en svensk man i blåställ så skulle jag säga att bilden på många sätt ersatts av kvinnor och nya svenskar i landstingsrock, som jobbar inom vården, hemtjänsten och äldreomsorgen.

Och angående representationen av studenter säger han så här:

– Det har skett en enorm utbildningsexpansion sedan 1960-talet. Innan dess var det en syssla för de mer bemedlade. Men en akademisk utbildning leder inte automatiskt till jobb. Många måste försörja sig och blir tvungna att söka sig till jobb som kan vara helt väsensskilda från vad man först utbildat sig till.

Något som Rasmus Landström tycker är problematiskt.

– Samhället måste bli bättre på att punktera ikonografin av mannen i blåställ för att tydligare kunna se de nya arbetarna. Gör man inte det så riskerar  den politiska och fackliga organisationen bli väldigt missvisande och ineffektiv, säger Landström.

På Hagabion har Camilla och hennes kompis beställt in två glas rött, båda som är hemmahörande i Göteborg har kommit in på en diskussion om stadens omtalade arbetaranda.

–Jag kan inte påstå att jag identifierar mig som en riktig arbetare, men som Göteborgare är jag medveten om det kulturella arvet och hamnen som lokalsymbol. Den kanske inte är lika synlig och går att ta på som förr. Men det lever kvar i klassmedvetandet, säger Camilla.

Text och bild: Odessa Fardipour, frilansjournalist