Genom facket fick jag makten att förändra

P å 10-talet – när jag på allvar blev vuxen med alla utmaningar det innebär socialt och ekonomiskt – var det nästan oundvikligt att inte börja resonera kring politik. Bostadsletande, otrygga anställningar som staplades på varandra och heterosexuella kärleksrelationer (ja, i plural) blev en ögonöppnande kombo för mig. Min strategi att “vara en av grabbarna och höhö’a skönt åt osmakliga skämt” må ha räddat mig under gymnasiet då grabbar tyckte jag var soft att hänga med. Men det visade sig vara en klen tröst när det gällde riktiga världens utmaningar.

För det hjälpte inte att skratta fogligt när jag ännu en gång blev erbjuden ett korttidskontrakt på jobbet, trots att jag presterat minst lika bra som de män som blev erbjudna vikariat och tillsvidareanställningar. Inte heller var jag skön nog att kunna övertala min fackliga representant på jobbet att det var värt att driva ärendet vidare. Det hjälpte mig inte heller den gången jag blev daskad på rumpan av en kollega på en after work (inte gången efter det, eller gången efter det heller). “Är du fortfarande sur över det där?” sa de alla i efterhand. Och de andra kollegorna? Det visade sig att de mest vred sig obekvämt när situationer som dessa ägde rum.

Att försöka vara skön var inte heller ett vinnande koncept när jag tog ett liknande ärende vidare i fackliga led. “Kvinnor kan vara minst lika jävliga” menade en ombudsman (23-åriga jag undrade om mina manliga kollegor också kände sig förnedrade och oroade för att utsättas för fysiska övergrepp). Jag svarade plikttroget att jag minsann tyckte det var illa att människor gick över gränser, oavsett kön, och höll fast vid att det inte var ok. “Är det jobbigt hemma?” undrade då VD:n. Inte kan väl en tjej bli ledsen för lite tafsande?

För mig blev dessa minst sagt tråkiga upplevelser dropparna som fick min orättvise-bägare att rinna över. Efter att ha tappat tålamodet och skrikit på chefen, fulgråtit framför exakt alla och sökt bekräftelse och tröst hos vänner bestämde jag mig för att ta fighten på allvar. Jag organiserade mig på det sätt som kändes mest effektivt och där jag kunde göra anspråk på mest makt: genom mitt fackförbund.

Halvmesyrerna som inte haft min rygg försvann från lokala fackklubben snabbare än vad de kunde säga “kompetensutklassning”. Följde gjorde en rad jämställdhetskrav, bland annat speciella arbetskläder för oss kvinnor och ett ordentligt ställningstagande från ledningen angående jargongen på golvet. Det gick att göra något åt – men det var inte lätt.

I år driver LO kollektivavtalsskrivningar mot sexuella trakasserier. Att dessa problem erkänns, synliggörs och bekämpas är viktigt, och otroligt skönt på personligt plan. En sådan överenskommelse hade förändrat och förbättrat utgångsläget för den som hamnar i samma sits som jag en gång var i. Detta är ett steg i rätt riktning, och vem vet? Framöver kanske vi kan ta oss lyxen att ”bara” vara sura över löneskillnader.

Jag hoppas att det jag orkade i alla fall gör den kampen lite enklare för nästa tjej på tur. Att orka är svårt men det är lättare tillsammans.

Karina Cubilla, S-debattör