Hadžialić har fel – om mer än migrationen

S ocialdemokraterna tappar väljarstöd. I onsdags (29/1) publicerade Ipsos ett nytt bottenrekord för partiet: 23 procent. Kriskänslan sprider sig snabbt och det är brådskade att identifiera en socialdemokratisk strategi för det nya årtiondet. Hur ska Socialdemokraterna tackla tjugotalet?

En av de som erbjuder ett svar på frågan är Aida Hadžialić, Stockholms socialdemokratiska regionråd i opposition. I en intervju med Dagens Nyheter (30/12) fick regionrådet fritt resonera om aktuella samhällsproblem och vad som bör göras. Den intervjun har framförallt uppmärksammats för att Hadžialić lyfte danska socialdemokraterna som ett föredöme i migrationspolitiken, och hävdade att Sverige måste göra något liknande. Med tanke på att danskarna vill avskaffa rätten att söka asyl, och internera migranter på en isolerad ö i Öresund, är det sannerligen ett uppseendeväckande uttalande.

Men det finns andra delar av intervjun som också förtjänar uppmärksamhet. När man lyssnar på samtalet (podcast Studio DN 29/12) är Hadžialić uppenbart ovillig att ifrågasätta gamla ekonomiska sanningar och hon har en passiv inställning till den framväxande digitala gigekonomin. Genomgående uttrycker Hadžialić en vilja att minimera den politiska konflikten i frågor som rör ekonomi och arbetsmarknad. Istället vill hon hitta stöd för en bred socialliberal linje.

I Hadžialićs värld krävs endast att invandringen stramas åt och sen kan allting bli som under Göran Perssons glansdagar. Den ljuva tid då val vanns i mitten, allt handlade om den välmående marginalväljaren, och partiets traditionella bas togs för given. Om bara Socialdemokraterna blir striktare i migrationspolitiken kan partiet nöjt ströva ned för den Tredje Vägen, som om finanskrisen 2008 aldrig hade hänt.

Sådana illusioner riskerar att göra Socialdemokraterna till ett irrelevant parti. Istället för att minimera konflikten i ekonomiska frågor och ta hårdare tag i migrationspolitiken, bör partiet tydligare påpeka bristerna i det samtida klassamhället och rikta det folkliga missnöjet mot de problemen.

Framförallt finns två saker att göra: Föra en ekonomisk politik för jämlikhet och ta strid för allas rätt till ett tryggt arbete i den digitaliserade gigekonomin.

Klassklyftorna ökar. Sverige är det land i den industrialiserade världen där inkomstgapet mellan fattig och rik har vidgats mest de senaste 40 åren. Boendekostnaderna har skjutit i höjden, samtidigt som lönerna har utvecklats i betydligt försiktigare takt. Allt fler riskerar att hamna i fattigdom när pensionerna, sjukpenningen och andra socialförsäkringar urholkas.

Den utvecklingen har främst orsakats av borgerliga politiker. Men Socialdemokraterna har inte lyckats vända trenden. Därför duger det inte, som Hadžialić gör, att nöjt berömma finansminister Magdalena Andersson för att ”ha levererat en god ekonomisk politik.” God ekonomisk politik för vem? Visserligen är statsskulden rekordlåg och tillväxtsiffrorna har varit höga, men det spelar mindre roll när regeringens fördelningspolitik är svag och ett redan stort investeringsbehov i välfärden har vuxit sig ännu större. Den restriktiva ekonomiska politiken har genererat ett utbrett missnöje som fått folk att tappa tron på Socialdemokraterna som samhällsförändrande kraft.

För att vinna tillbaka förtroende behöver Socialdemokraterna föra en mer expansiv finanspolitik, en mer omfördelande skattepolitik och en mer solidarisk socialpolitik. Lånefinansierade statliga investeringar kan möjliggöra en snabb och rättvis klimatomställning. Högre skatt på överklassens förmögenheter kan bekosta nödvändiga satsningar på skola och sjukvård. En höjning och indexering av ersättningar enligt socialförsäkringssystemet kan garantera en värdig tillvaro för äldre, arbetslösa och sjuka.

En sådan politik krävs för att sluta fred med socialdemokratins sociala bas. Alltför länge har Socialdemokraterna ignorerat de människor som lidit mest av nedskärningar och åtstramningar. Under det kommande årtiondet måste den ignoransen upphöra.

Den svenska modellen kommer att utmanas allt mer under 20-talet. Gigekonomin, där arbetare får betalt per utfört uppdrag, förväntas expandera och involvera fler personer inom fler sektorer. Istället för fasta tillsvidareanställningar kommer normen på arbetsmarknaden att förskjutas mot precisionsanställningar, frilansuppdrag, och andra former av fristående ”partnerskap” hos digitala gig-plattformarna.

Det är problematiskt eftersom de stora aktörerna – Foodora, Uber, Deliveroo, Workish, och så vidare – inte tar fullt ansvar som arbetsgivare. Tryggheten vid arbetsskada, sjukdom eller VAB är nästintill obefintlig. Dessutom finns en press på den enskilde arbetaren att utföra ett högt antal gig för att få ihop till en lön som går att leva på. Arbetsledningen är stenhård och implementeras ofta genom digital kod, vilket försvårar för arbetare som vill kräva bättre villkor. I gigekonomin är det i regel komplexa algoritmiska uträkningar som fördelar uppdrag och sätter lön. Om arbetaren helt plötsligt får ett minskat antal uppgifter eller stängs av från plattformen finns inte alltid en tydlig förklaring. I vissa fall är det oklart om det ens finns någon rätt för arbetaren att bestrida gig-plattformens agerande.

I intervjun med DN blundar Hadžialić för många av dessa nackdelar. Eftersom regionrådet ser sig som ”teknikvänlig” och ”välkomnar innovationer” väljer hon att inte kritisera fenomenet som sådant, utan hon vill istället bredda idén om de sociala skyddsnäten och bygga upp ett omställningssystem som möjliggör för arbetare att byta jobb oftare. Tanken är att staten ska stå för tryggheten genom att inkludera fler i socialförsäkringssystemet och föra en mer aktiv arbetsmarknadspolitik.

Visserligen föreslår Hadžialić nödvändiga kompensatoriska åtgärder. Egenanställda måste få ett bättre stöd vid sjukdom och vid händelse av arbetslöshet behöver de tillgång till meningsfulla utbildningar. Men gigekonomin är i sig självt ett hinder för att uppnå detta. Flera av de stora plattformarna avstår från att betala in skatter och sociala avgifter, vilket undergräver finansieringen av trygghetssystemen. Därutöver har plattformarna inga incitament att investera i arbetarnas fortbildning eftersom de behandlas som utbytbara förbrukningsvaror. Detta är något som Socialdemokraterna måste inse för att formulera en ändamålsenlig politik på området.

Samtidigt är det otillräckligt att endast i efterhand kompensera för bristerna i gigekonomin. Det är inte bara staten som ska stå för tryggheten, utan gigekonomin måste i sin design främja arbetarnas trygghet. Arbetare måste ges ett meningsfullt inflytande över algoritmernas logik för att kunna kräva drägligare villkor. Arbetstagarbegreppet bör breddas för att stoppa falska egenanställningar. Även rätten till medbestämmande och anställningstrygghet behöver ses över för att jämna ut styrkeförhållande mellan parterna i gigekonomin.

Här kan Socialdemokraterna, tillsammans med fackföreningsrörelsen, göra stor skillnad. Detta är viktigt främst för de löntagare som behöver högre lön och bättre villkor. Men det är också viktigt för det politiska samtalet i stort, där en strid om gigekonomin skulle konkretisera vad ett modernt socialdemokratiskt projekt innebär. Gigekonomin öppnar upp för en bred diskussion om prekära arbeten, dåliga löner och ett stressat arbetsliv. Ett relevant löntagarparti måste delta i den debatten och högljutt argumentera för en rättvisare ordning. Alla har rätt till ett tryggt arbete.

Socialdemokratins historiska uppgift är att presentera ett alternativ till klassamhället. För att det alternativet ska framstå som trovärdigt måste Socialdemokraterna bygga en bred allians av människor som är beredda att kämpa för politisk förändring. Ingen utav 20-talets segrar kommer att komma gratis och alla med ett starkt rättvisekänsla behövs i den koalitionen. Utgångspunkten måste vara solidaritetstanken, där var och en ser sig själv i den andres kamp. Fokus bör ligga på de materiella intressen som förenar, snarare än ytliga kulturella attribut som riskerar att splittra.

Hadžialićs politiska prioriteringar, som höjer konfliktnivån i värderingsfrågor och sänker den i ekonomiska frågor, måste därför avvisas. Dels för att betoningen på kultur och invandring kan utnyttjas av Sverigedemokraterna för att söndra löntagarnas sammanhållning. Dels för att den mittenorienterade ekonomiska politiken inte ger löntagarna tillräcklig anledning att engagera sig i det socialdemokratiska projektet.

Årtiondets avgörande fråga är om Socialdemokraterna kan kanalisera det folkliga missnöjet och rikta det mot de ekonomiska orättvisorna. Lyckas partiet med det, då går Socialdemokraterna ett glatt tjugotal till mötes.