”Har Migrationsverket uppgiften att sätta barnets bästa först?”

D e tänker inte så mycket, men deras familjer tänker på det hela tiden, säger Hisham Dayekh som är fritidsledare och fortsätter:

– Det är när de får första avslaget som det ofta blir jättejobbigt.

Han pratar om alla unga flyktingar som han möter i sitt arbete, och hur tungt det kan vara när de får avslag på avslag. På fritidsgården Unkan hänger fem killar som alla kommer från Afghanistan. De vet egentligen inget bättre ställe än rummet med soffor, graffiti, pingisbord, bordshockey och det lilla köket. Av dem har bara två fått uppehållstillstånd.

– De som är ensamma, de har jättestress. Men vi är här med familjer, säger Hamid, 15 år.
Han har bott i Norberg i två år och kom hit med sin familj från Kabul.

De vill stanna i Sverige. Samtidigt beskriver de en maktlöshet, och en fråga om vad de själva vill får dem att se ut som stora frågetecken.

– Vi bestämmer inte, familjen bestämmer, eller Migrationsverket bestämmer. Det de säger måste vi göra, fortsätter Hamid.

Det här är Norbergs fritidsgård som delar lokal med biblioteket, lärcentret och biografen i gamla Folkets hus. Det ligger centralt i den lilla kommunen som blev känd för att ta emot så många flyktingar under hösten 2015. Nu har många boenden lagts ner här, och lägenheter kallas tillbaka. Färre asylsökande påverkar också Norberg. På Centralskolan, den lokala högstadieskolan, tog man bara emot fem stycken helt nyanlända elever augusti 2017. Istället har man fått mycket mer att göra med kommunplaceringar.

– Har Migrationsverket uppgiften att sätta barnets bästa först? frågar sig Centralskolans rektor Nicklas Oliviensjö. Hans biträdande rektor Jimmy Tönnert Ladman fyller i:

– Vi kan ju inte påverka, vi kan bara skicka med eleverna det de behöver för att få en så bra start som möjligt på sin nya skola.

De har haft flera möten med Migrationsverket, men det har inte varit lätt att påverka. Elever flyttas när det är en vecka kvar av terminen, de hinner inte få med sig sina betyg. Det är två oroliga, men också förbannade rektorer – för hur ska skolan kunna räcka till när systemet inte tänker på barnen? Nytillträdda kommunalrådet Johann Odö är också frustrerad över att kommunen har kommit att bli en slags transitkommun.

– Framförallt är det barnfamiljerna som drabbas. Migrationsverket har flyttat runt folk. Till exempel inom förskolan har man inte riktigt kunnat ta till sig de här tillfälliga barnen till slut, säger Odö.

Men hon vill också framhålla att kommunens medborgare varit fantastiska.

– Vi är bra på att ta hand om varandra, att ta hand om de som behöver det, menar Odö vidare. Och hon vill inte ha en mindre mottagning.

– Vi skulle gärna vilja ha kvar dem i vår kommun! Vi har varit en tillfällig plats för oss tillfälliga människor. Det har varit tråkigt, när barnen har blivit etablerade, kommit in i skola och föreningsliv, ja då ska de flytta. Vi har frågat Migrationsverket om de här barnfamiljerna kan få stanna kvar, men de har sagt nej. Fast folk har bott här i två år!

Den här gruppen av nyanlända elever utmärker sig. Rektorerna berättar om ett annat driv, ambitioner och till skillnad från elever som är uppväxta i Sverige så vet de att gratis skola innebär en chans till ett annat liv. De vet vad de vill bli. För ett år sedan tog skolan beslutet att slopa förberedelseklasserna och har istället slussat ut alla nyanlända elever i vanliga klasser. Det har skapat en helt ny dynamik och engagemanget smittar av sig.

– Förra året var det en nyanländ kille som gick ut med högsta meritvärde. Han ville bli läkare, säger Nicklas.

Att komma till ett nytt land handlar inte bara om vad man behöver göra för att passa in. Det handlar också om vad man saknar, och vad man har gett upp. I Norberg är biblioteket en mötesplats dit många kommer för att sitta ned, använda datorerna, plugga svenska eller läsa böcker. Här jobbar sedan några år tillbaka Ziad Kaadan. För fyra år sen flydde han över Medelhavet och genom Europa som 30-åring.

– Det var mycket tråkigt för mig att komma hit. Jag kommer från en stor stad, sju miljoner. Jag ville bara sitta själv, jag träffade ingen. Jag visste inte var jag skulle bo. Alla som kom från Syrien hade olika synpunkter med och mot regeringen. Jag ville inte prata med någon om det.

Ziads fru Leyal och dottern Mira var kvar i Turkiet och det tog ett år för dem att återse varandra. Ziad hade ändå tur, säger han. Det tog honom bara två månader att få uppehållstillstånd och när han väl fick det hjälpte en kvinna han lärt känna i Norberg honom att få en lägenhet. I maj 2015 fick hans familj sitt uppehållstillstånd för anhöriginvandring.

– De var mycket glada. De fick ingen stress, de bara väntade på mig och behövde inte åka genom havet. Jag hade förklarat för dem, de hade en förebild. Jag berättade om Norberg och vilken jättefin stad det är.

Någonstans på vägen har Ziad börjat gilla Norberg trots att det är långt ifrån Aleppo. Han säger att det finns en magi över byn. Men han säger också att en sån här fråga får ett svar i januari och ett annat på sommaren. Killarna på Unkan, fritidsledarna säger samma sak– det svåraste är vädret, mörkret och kylan. Men många återkommer också till att det är så snälla människor. Sveriges system, bra behandling, inga mutor och ingen korruption. Inget krig. Pappaledigt. Mammaledigt. Försäkringskassan. A-kassan. Socialen.

Skulle Ziad flytta tillbaka om kriget tog slut?

– Det kan jag inte svara på, vad händer, vem vinner? Jag saknar Syrien! Om jag frågar mitt hjärta, absolut! Men om jag frågar mitt huvud tror jag att det är bättre här.

Han säger sen att om man vill bo här i Sverige måste man ändra sig själv. Det är också något som alla återkommer till, även rektorerna på skolan. Ska det funka i Sverige måste man få en chans att anpassa sig till systemet.

Trots att Norberg är magi för Ziad, att hans familj fått många vänner och vill att deras barn ska växa upp i Norberg så får han inget fast jobb här. Ziad gör sin sista vecka på biblioteket som biblioteksassistent och har tagit beslutet att flytta till Västerås, en ny stad, dubbelt så hög hyra och frågan är om de hittar magin där?

– Om jag fick drömma skulle jag vilja att de familjerna som redan finns i våra verksamheter idag fick stanna. Jag vill inte göra skillnad på människor så, men just ur barnperspektivet skulle jag vilja att det var de som kommit ut i riktig klass, de som är en del av vårt föreningsliv som fick stanna hos oss. För barnens skull, säger Johanna Odö.

Innan hon blev kommunalråd har hon jobbat på ett hem för ensamkommande ungdomar, och det märks att det är en person med patos och driv som tagit över kommunalrådsposten. Odö framhåller att man måste se kommunen som en pendlarort samtidigt som man får jobba med en missmatchad arbetsmarknad – i Norberg behövs det folk till industrin, näringslivet, det behövs glasmästare och lackerare.

– Man kanske inte kan få jobb direkt, man måste också ha sina språkkunskaper och sen får man vara flexibel och se att det finns möjligheter, säger hon.

Tillbaka till biblioteket. I ett hörn sitter tre killar i tidiga tonåren. När de ska berätta var de kommer ifrån får vi ihop till ett gäng länder plus några autonoma områden. Somalia, Kurdistan, Turkiet, Elfenbenskusten, Kongo och Burundi – men nu också Norberg. De lärde känna varandra på gården och har hängt ihop sen dess.

– Jag ska köpa en liten lägenhet och plugga till advokat. Mamma kommer hjälpa mig tror jag. Jag vill kunna hjälpa människor.

Det är för de här framtidsdrömmarna och killarna som vi får hoppas att personer som Johanna, Nicklas, Jimmy samt Hisham och Mohamed orkar fortsätta kratta manegen. Det kommer vara värt det.