Hela högern behöver terapi

M an ligger alltså inte bara och pratar för att förstå sin ångest i stil med ”när sak X händer får jag ångest på grund av barndomstrauma y”. I stället försöker man förstå hur och när ångesten uppstår och man övar sig i att hantera dessa situationer på nya och bättre sätt. För i slutändan är alltså ångesten inte rationell, utan bara handikappande om man inte gör något åt saken.
Det finns inget verkligt hot, men av någon anledning uppfattar du och din kropp det som ett hot.

Själv hade jag till exempel en period i mina sena tonår där jag kunde ligga i fosterställning på vardagsrumsgolvet och krampa av gråt. Varför? För att jag inte fick tag i min sambo när jag ringde. Jag visste att han varit på jobbet och var på väg hem, men eftersom han inte svarade kunde vad som helst ha hänt.
Jag reagerade som om min sambo dött.
För han kunde ha dött. Påkörd och ensam i ett dike. Och det kunde vara därför han inte svarade. Sannolikt? Nej. Men paniken tog över ändå.

Nyligen har högerdebattörer i både Svenska Dagbladet och Göteborgsposten skrivit krönikor om sina känslor inför att, så att säga, se samhället ”förändras”. Ivar Arpi skriver om att rasismen i slutändan ökar eftersom vi kan se hur demografin, och våra gatubilder, förändras med den. När han åkte ut till onämnd svensk ort kunde han se det själv. Man ”känner inte igen” Sverige heter det.

GP:s Kajsa Dovstad beskriver något liknande om den gången hon insåg att Sverige förändrats. Mer exakt när hon själv en sen kväll i Gävle inte hittade någon öppen ICA-butik utan hoppade in på närmaste senöppna livs. Där fick hon kämpa mot inlagda grönsaker med namn hon inte kände igen för att hitta ett ensamt paket snabbmakaroner. Då hade hon ett ”Jimmie-moment”. Sverige har förändrats. I grunden. Invandrarna har kommit hit, invandrarna har förändrat det.

Arpi och Dovstad har i dagarna blivit anklagade för rasism. Kanske inte jättekonstigt om man skriver om hur invandrares blotta närvaro förändrar Sveriges gatubilder och att man inte gillar det. Inte heller jättekonstigt när man har problem med migrationen för att ICA stänger klockan 22 och efter det är bara butiken som säljer snabbmakaronerna bredvid bulgur och ajvar öppen.

Deras svar är klassiskt. Man måste faktiskt kunna ”prata” om det här och ”erkänna” att människor ”känner såhär” inför flyktingmottagandet.
Jag kan inte argumentera mot det.
För självklart finns det många som känner och tänker såhär. På samma sätt kan jag prata om vilka problem min ångest en gång skapade i mitt liv. Jag kan erkänna vilken påfrestning det var på min relation och på mitt liv.

Alternativen jag och min sambo såg för att hantera min ångest var usla.
Jag kanske fick leva med att avbryta hela mitt liv varje gång min ångest triggades i gång. Min sambo å sin sida skulle få leva med vetskapen om att varje miss av honom skulle leda till att han kom hem till en rödgråten flickvän.
Det andra alternativet var att han helt enkelt aldrig fick göra sådana felsteg. Alltid ha koll på sin telefon. Alltid redo att svara, vare sig han var på cykelryggen eller i kollektivtrafiken. Alltid vara beredd på att jag behövde honom.
Antingen skulle jag lida i ensamhet eller kräva enorm anpassning av min sambo och i och med det bli någon sorts stereotyp av en crazy girlfriend. Oavsett vad vi valde skulle ångesten styra.
Till slut pratade jag med en vän.
Och jag fick ett tips.

”Du kanske borde testa KBT.”

Plötsligt blev alternativen fler. Det handlade inte längre om hur jag och min sambo skulle slå knut på oss själva för mina känslors skull. Vi skulle inte behöva skapa regler utifrån vilka irrationella saker som fick mig att gråta. Problemet var ju aldrig egentligen att mobilen låg på ljudlöst i fickan mellan jobb och hem. Problemet var ångesten. Och ångesten kan hanteras med professionell hjälp.

Så i all välmening, vare sig det är mathyllan, gatubilden eller någons bönestund som fyller dig med en känsla av obehag – så till den milda grad att du vill börja stifta lagar för att slippa den känslan:

Testa terapi.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.se.