Hemarbetet gör oss missnöjda med oss själva

F ör några år sedan läste jag Kristina Sandbergs romansvit om hemmafrun Maj, som beskriver Majs liv genom bygget av folkhemssverige. Eller läste och läste, jag tror egentligen aldrig att jag tog mig igenom alla tre böcker. Jag minns dem mest som ett ändlöst uppradande av Majs vardag, utan att någon dramatisk kurva eller egentlig plotline fanns. När jag nyligen upptäckte ljudboksformatet gav jag Majs historia en ny chans och insåg att jag hade haft helt fel i min analys av romansviten som tråkig. Det slog mig nämligen att det var just det ändlösa uppradandet av hushållssysslor som var poängen med historien.

Vi följer i romanerna Maj och hennes familj under 1930-, 1940- och 1950-talets Örnsköldsvik. Maj är den perfekta hemmafrun. Hon startar dagen med att omsorgsfullt planera in vilka hushållssysslor som ska genomföras. Hon städar varenda liten vrå av våningen i stan skinande ren. Hon planerar och genomför matinköp, ser till att barnen är hela och rena, arrangerar middagsbjudningar, vårdar sitt yttre, gömmer undan sin mans alkoholproblem, vädrar dagligen, är artig och belevad när svärmor är på besök. Jag har ljudboken i öronen medan jag själv hetsar hem från jobbet, förbi affären, lagar mat, städar, diskar undan, tvättar. Och medan jag tar mig igenom timme efter timme av omsorgsfulla beskrivningar av en hemmafrus vardag i folkhemsbygget – ett liv som i så många avseenden är så olikt mitt eget – har jag ändå en djup förståelse för Maj. Jag förstår rädslan över att aldrig räcka till som Maj bär på. Jag förstår det envetna strävandet efter att vara perfekt. Jag förstår den förtvivlan hon känner när hennes noggrant utstuderade planer spricker och den putsade fasaden riskerar att rämna. Och även om böckerna beskriver en tid då kvinnor förväntades vara precis som Maj, är de fortfarande lika brännande aktuella.

Det finns stunder då jag påminns om att kvinnor fortfarande förväntas inta en klassisk kvinnoroll. Som när jag ber om hjälp med disken och därefter tackar min sambo för hjälpen – istället för att bara ta för givet att vi gör lika mycket hemma. Eller när jag i mitt redan fullbokade schema ser till att lägga in tid för tvätt och städ snarare än för rekreation. Eller när jag går på socialdemokratiska kvinnoklubbens möten och förvånas över att ingen behöver plocka bort någon annans kaffekopp.

Män och kvinnor förväntas idag förvärvsarbeta lika mycket. Vårt samhälle är uppbyggt så. En heltid, 40 timmar i veckan. Utöver det ska såklart vardagen skötas. Hemmet ska städas, mat behöver stå på bordet, barnen ska hämtas på förskolan, det ska tvättas och handlas och diskas.

Att kvinnor fortfarande gör majoriteten av det obetalda arbetet i hemmet är inte direkt några revolutionerande nyheter. I den senaste SCB-mätningen kan vi se det svart på vitt: Under en vecka utför kvinnor i genomsnitt cirka 26 timmar och män 21 timmar obetalt arbete. Fem timmar mer alltså. Vad hinner man på de fem timmarna? Det kan vara en tvättid extra. Det kan vara att man ser till att storstäda hela huset inför lördagens middagsbjudning. Det kan vara den där rundan som görs varje kväll där man går runt och kollar alla rum för att se till att allt ser snyggt och städat ut. Rundan som varenda kvinna jag diskuterat frågan med direkt känner igen, medan jag sällan hör en man nicka instämmande till detsamma.

Men om vi vänder på det, vad skulle man göra de där fem timmarna istället? Vad gör männen ifråga de fem timmarna? De kanske ser fem avsnitt av en HBO-serie, kanske går och lägger sig tidigare varje kväll? Kanske sitter de bara i soffan och lyfter ointresserat på fötterna när dammsugaren sveper förbi som i en dålig amerikansk TV-serie? Det är häri kärnan av problemet ligger.

Det har blivit bättre. I början av 1990-talet utförde kvinnor i genomsnitt 33 timmar obetalt arbete per vecka. Skillnaden mellan män och kvinnor börjar suddas ut. Men för män är antalet timmar i hemmet oförändrade – de har inte börjat ta mer ansvar de senaste 20 åren. I takt med att kvinnor alltså börjat jobba mer har de allt eftersom behövt prioritera bort den tid som tidigare lagts på hushållsarbete och kontentan är då att det blir mindre timmar gjorda totalt – snarare än att män och kvinnor delar på mellanskillnaden.

Jämför man med andra länder är det till och med så att det i Sverige utförs mindre hemarbete totalt – förmodligen som en konsekvens av att Sverige har en så pass jämställd arbetsmarknad. Det i sig är ju inte ett jätteproblem. Jorden går ju inte under av lite smuts i hörnen. Men det är intressant att se: Ju mindre tid kvinnor lägger på att sköta hemmen, desto mindre blir helt enkelt fixat.

En annan sak som skiljer mellan könen är när och hur man faktiskt utför hemarbete. I den forskning som gjorts på området ser man att kvinnor gör mer av det vardagliga rutinarbetet. Allt som behöver göras varje dag, och som behöver göras om så fort man är färdig. Som Sisyfos rullar kvinnorna en sten upp och ner för diskberget som bara fortsätter fyllas på med ny disk. Män, å andra sidan, gör en insats lite från och till. Man kanske ansvarar för däckbyten, reparationer och gräsklippning, rensar avloppet vid behov, gör en storstädning om året och förväntar sig stående ovationer. Det är könsstereotypt att påstå att det är så det ser ut, men det är också tyvärr sant.

Kvinnor som grupp upplever idag högre stress, oro och ångest än män. Och inte är det så konstigt när man förväntas rodda ett heltidsarbete och klättra i karriären samtidigt som man tar hand om majoriteten av hemarbetet. Men utöver det är det också den eviga rollen som organisatör och projektledare som stressar. Att behöva se till att barnens gympapåse är packad till morgondagen. Att komma ihåg svärföräldrarnas födelsedagar. Att veta om det finns mjölk i kylen eller om man behöver svänga förbi Konsum på hemvägen. Att noggrannt och effektivt planera varenda detalj i livet för att allt ska klaffa.

Slänger vi dessutom in den lilla detaljen att män fortfarande bara tar ut en knapp femtedel av föräldraförsäkringen blir det rätt uppenbart att de traditionella könsroller som vi ibland verkar tro att vi kommit ifrån är lika levande som de var på hemmafrun Majs tid.

Det är märkligt hur man kan relatera så mycket till en hemmafru i Örnsköldsvik på 1940-talet. För Maj var det aldrig ens ett alternativ att göra så mycket annat än att vara just hemmafru. Det var självklart att hon var hemma med barnen, att hon skötte hushållet med tvätt och städ och matlagning och allt annat det innebar. Det är till exempel ett evigt problem för Maj att hon behöver be om pengar när hon ska handla mat – hon är så ekonomiskt beroende av sin man att hon inte ens styr ekonomiskt över det hon själv ansvarar för.

Jag har inga sådana problem. Jag tjänar egna pengar på ett eget jobb, jag och min sambo är överens om att dela lika på hemarbetet, om det någon gång blir aktuellt kommer vi dela lika på föräldraförsäkringen, vi vet att båda två att vi lever i ett samhälle där det är självklart att göra så i teorin.

Men i praktiken är det svårare.

För om det är något som får mig att relatera till Maj så är det otillräckligheten. Maj som arbetar – utan lön – dag ut och dag in trots att hennes mage ger upp av stressen och händerna blir nariga av allt diskvatten. Allt för att få mat på bordet och ett skinande rent hem. Och ändå är hon ständigt missnöjd med sig själv. Kraven har egentligen inte förändrats. Än idag upplever jag förväntningarna att ha ett skinande rent hem, lika rent som hemma hos Maj. Men jag jobbar 45-50 timmar i veckan och ska hinna städa däremellan. Och hur överens vi än är om att vara jämställda i teorin så tror jag faktiskt inte min sambo känner samma stress som jag gör. Jag och miljoner andra kvinnor. Så jag fortsätter tacka min sambo varje gång han gjort någonting i hemmet och delegera ansvarsuppgifter som en utarbetad projektledare när jag kommer hem från jobbet. För att det är vad jag lärt mig – precis som Maj lärde sig att allt som rörde hemmet var enbart hennes ansvar.