Hen blir ny Labour-ledare

N ågra månader har gått sedan det brittiska valet och det enda som går att konstatera med säkerhet är att Labour fick spö. Om det var Corbyns inkompetens, folket som ville få brexit överstökat eller vinklade högerblaskor som avgjorde saken får andra tvista om. Nu ska partiet välja en ny ledare – och vem det blir lär avgöra mer än bara nästa brittiska val.

En ny Labour-ledare måste först och främst ena partiet. I det ingår både att ta till vara på de unga aktivister som strömmat in i rörelsen under Jeremy Corbyns ledarskap, och att vinna tillbaka kärnväljare ur arbetarklassen som tappats bort. Dessutom ska en ny partiledare helst våga tala långsiktighet och allvar i den kortsiktiga populismens tid – samtidigt som han eller hon gärna får vara rapp nog att kunna bemöta Boris Johnsons skitsnack.

Fyra namn är aktuella: Keir Starmer, Rebecca Long-Bailey, Emily Thornberry och Lisa Nandy. Av dem är Starmer favorittippad, med Long-Bailey som främsta konkurrent i de flesta mätningar.

Keir Starmer är jurist och bor i London. Han kommer från en arbetarklassbakgrund och har stöd av Storbritanniens största fackförbund Unison. Sedan 2016 har han varit oppositionens Brexit-talesperson. Genom att betona vikten av transparens i förhandlingarna lyckades Starmer faktiskt pressa dåvarande premiärminister Theresa May till att offentliggöra sina positioner inför förhandlingarna med EU.

Mindre smickrande är att han lär ha varit hjärnan bakom partiets impopulära brexithållning inför valet 2019: att förhandla fram ett nytt avtal och sedan låta medborgarna ta ställning till det i en ny folkomröstning. Linjen var tänkt att ena medlemmar och väljare på båda sidor om frågan, men tolkades snarare som otydlighet och en oförmåga att bestämma sig.

Motkandidaten Rebecca Long-Bailey är från Manchester i norra England. Hon ses som en fortsättning på partiets inriktning under Corbyn. Long-Bailey har stöd från Momentum, organisationen som såg till att Corbyn blev vald 2015 men nu mest ses som en splittrande kraft i partiet. Long-Bailey tolkar valförlusten 2019 som ett resultat av dålig kommunikation snarare än impopulär politik och gav Jeremy Corbyns ledarskap 10 av 10 i betyg. Hennes supportrar är också minst villiga att kompromissa för att vinna val.

Emily Thornberry är en erfaren Labour-politiker från London. Hon har suttit i parlamentet i 15 år och haft flera tunga uppdrag inom oppositionen. Bland annat var hon talesperson i utrikesfrågor under Boris Johnsons två år som utrikesminister, och påstår efter det att hon vet hur man kommer åt honom. Framför allt är hon rolig – bunkra upp med chips och dipp och slå på hennes tal från Labour-kongressen i höstas, så förstår ni vad jag menar.

Thornberrys svaghet är att hon ses som elitist. Hennes valkrets ligger precis intill Jeremy Corbyns i ett hipsterområde i norra London. Framför allt hemsöks Thornberry av ett twitterinlägg hon skrev 2014. På besök i sydöstra England la hon upp en bild av en husfasad täckt av flera engelska flaggor och skrev något sarkastiskt. Inlägget tolkades som klassförakt och fick eget liv.

Den fjärde och sista kandidaten är Lisa Nandy från Manchester i norra England. Nandy går till val på att vinna tillbaka de arbetarfästen i norr som Labour tappade i valet 2019. Hennes hjärtefråga är utjämning mellan stad och land, bland annat slår hon ett slag för fler busslinjer och en uppvärdering av småstäder och landsbygdens bidrag till ekonomin.

Ska Labour vinna tillbaka traditionella arbetarklassfästen kan Nandys politiska program vara viktigt. Det är positivt att både hon och Long-Bailey kommer från norra England. Det ska sägas att Labours medlemmar inte bryr sig om varifrån en ny partiledare kommer, men medlemmarnas prioriteringar kan skilja sig från väljarnas. De som faktiskt behöver vinnas tillbaka kan mycket väl vara trötta på kandidaterna från norra fin-London.

Om drygt två månader vet vi vem den nya Labour-ledaren är. Snart ska medlemmar i partiet och dess sidoorganisationer börja rösta. Alla får rangordna de fyra kandidaterna. Om ingen av dem får en egen majoritet, elimineras den kandidat som fått minst antal röster. För de medlemmar som hade denna som förstahandsval, registreras andrahandsvalet istället. Så fortsätter det, tills en kandidat har egen majoritet. Den fjärde april tillkännages resultatet.

Mest troligt är att Starmer blir vald. Han fick överlägset flest nomineringar av ledamöter i brittiska parlamentet och Europaparlamentet och ses som mest kompetent av partiets medlemmar. De flesta opinionsundersökningar som gjorts har visat att han tar hem det, men det är svårt att förutse vilka utfall de många omgångarna av rösträkning kan ge.

I april kommer fler än britterna själva vänta spänt. Varenda missnöjd socialdemokrat i Europa – och vi är många just nu – lär följa nästa Labourledares steg i detalj. Ledarredaktioner, aktivister och partimedlemmar som följt Jeremy Corbyn och partiets vänstersväng de senaste åren har försökt applicera lärdomar från Storbritannien på det egna sammanhanget. Och så lär det fortsätta. Labours val får inte bara konsekvenser för Labour, utan för hela Europa.