Hög tid för en obekväm klimatpolitik

I augusti i år var det två år sedan Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet. Sedan dess har hon uppmärksammats världen över, även i SSU:s sociala medier. Förbundsordförande Philip Botström har till och med utnämnt Greta Thunberg till en av sina förebilder. Samtidigt har SSU:s politik till stor delgått på tvärs med skolstrejksrörelsens budskap – och kärleken till Greta Thunberg är fortfarande ytterst obesvarad.

På ett teoretiskt plan är det lätt att vara emot klimatförändringar. Att tala om klimaträttvisa och klaga på klimatförnekare är för en socialdemokrat en hyfsat bekväm syssla, som varken riskerar förlorat väljarstöd eller dålig stämning. Men om den unga socialdemokratin seriöst hade anammat Fridays For Futures radikala budskap i sin politik så skulle man ha givit sig ut på betydligt tunnare is.

I sitt sommarprogram den 20 juni i år presenterade Greta Thunberg den enda metod som hon anser är möjlig för att hålla temperaturökningen under 1,5 grad:
– Det är att helt enkelt sluta göra vissa saker. Men det är också det alternativ som folk verkar anse är mest orealistiskt. Tanken på att vi befinner oss i en kris som vi inte kan bygga, köpa eller investera oss ur, verkar skapa något slags kollektiv kortslutning.

På dessa tre meningar lyckades hon, förmodligen omedvetet, såga SSU:s klimatpolitik längs fotknölarna. Men klimataktivistens kritik var långt ifrån över. Greta Thunberg skulle även ge sig på SSU:s trumfkort – en Green New Deal:
– Självklart finns det ingen grön återhämtningsplan eller deal i världen som på egen hand skulle kunna åstadkomma den typen av utsläppsminskningar. Och därför riskerar hela Green Deal-debatten paradoxalt nog att göra mer skada än nytta, eftersom den sänder en signal om att de förändringar som krävs är möjliga inom dagens system – som om vi skulle kunna lösa en kris utan att behandla den som en kris, sa hon i sitt sommarprogram.

Så länge debatten präglades av att fler måste börja ”ta klimatfrågan på allvar” var vi nog alla överens. Men nu tvingas SSU alltså välja mellan att antingen kraftigt behöva radikalisera sin klimatpolitik eller att sluta stötta Greta Thunberg, som nyligen utpekats som vår stora förebild.

Inget av dessa alternativ är särskilt tillfredsställande. Men att försöka vinna val på att bland annat vilja minska konsumtionen och resandet skulle av flertalet nog beskrivas som ett politiskt självmord. Att kampanja för en Green New Deal är däremot betydligt bekvämare.

Men att vinna val är det socialdemokratiska partiets uppgift – inte vår. Tvärtom, kanske det är just den obekväma rollen som vi inom SSU bör ta. Att våga prioritera den globala underklassens rätt till liv – framför de rikas rätt till en ohållbar livsstil – borde ju vara en självklarhet för oss som tror på internationell solidaritet.

Vår främsta uppgift är inte att servera bekväma ”lösningar” för att vinna folkets gillande, utan att utveckla Sveriges största partis politik. SSU har nu en unik chans att bli socialdemokratins gröna skoskav för en ärlig och radikal klimatpolitik.

Låt oss ta den chansen!

Bjarne Snis Sigtryggsson, medlem SSU Stockholm