Högerns idé om frihet blir EU:s undergång

Ä ntligen stod Juncker i talarstolen. Det var möte om brexit, och predikan denna gång handlade om EU:s fyra friheter i relation till Storbritannien; fri rörlighet för varor, tjänster, pengar och personer skulle försvaras med full kraft. Allt eller inget, var budskapet till en märkbart irriterad Theresa May. EU:s överlevnad hängde på att friheterna hölls intakta.

Men vilken frihet? Friheten att se överklassungar glida runt på kontinenten med gratis interrailkort? Friheten att få handla av företag vars verksamheter ligger i lågskatteländer som Malta och Irland? Friheten att få åka till andra EU-länder för att tigga?

Det är inte frihet. EU har glömt något, och det äter upp samarbetet inifrån. Storbritannien lämnar. Länder som Polen och Ungern förvandlas sakta men säkert till fascistiska diktaturer. Kommissionens reaktioner på den extrema utvecklingen är minst sagt svaga. Europaparlamentet gör så mycket de kan, det vill säga hytter med näven.

Både den skrämmande utvecklingen i EU och de otillräckliga reaktionerna på den beror ursprungligen på samma sak: en bristande frihetsidé. Rädslan för en stat som lägger sig i för mycket skapade ett svagt och grunt EU, vilket nu kommer tillbaka och biter organisationen i arslet. Om EU inte inser och tar tag i detta kommer vi de närmaste åren få äran att bevittna en utdragen nyliberal självmordsprocess.

Filosofen Isaiah Berlin delade upp frihet i två kategorier: negativ och positiv. Negativ frihet består i avsaknad av hinder; en människa är fri om hon, i teorin, kan göra vad hon vill – ingen stat kan stoppa henne från att resa dit hon vill, ingen annan människa kan hindra henne från att starta ett företag på Malta. Nyckelordet här är “i teorin”. En människa som i teorin kan resa vart hon vill gör det inte nödvändigtvis; hon kanske har flygskräck, är deprimerad, känner ångest över att be grannen om hjälp att vattna växterna. Där kommer vi in på den positiva typen av frihet: avsaknaden av mindre uppenbara hinder, förmåga, tro till sig själv, vilja.

EU byggdes på negativ frihet, och därför faller samarbetet nu samman. Ta brexitkarusellen som exempel. Det är lätt att rycka på axlarna, skratta åt de galna britterna och se folkomröstningen som ett sorgligt kollektivt hjärnsläpp. Men då ger vi upp hoppet om att hålla fredsprojektet EU vid liv, och riskerar mycket allvarligare kriser.

I mataffären kan vi välja mellan äpplen från tio länder, inplastad skinka från tjugo olika grisbönder, och juice från frukter vi knappt vet hur de ser ut (läs: guarana). Men vi vet inte vad vi vill ha. Vi läser i tidningen att tillväxten är stark, men ändå står vi i bästa fall på köplats trehundrafemtioelva till en lägenhet ute i någon förort. Vi är friare än någonsin, men ändå är vi ofria.

När man har svårt att identifiera problemet är det lätt att skylla på det okända. I detta fall får bland annat asylsökande, EU-organisationen och kvinnors reproduktiva rättigheter ta smällen. Länder söker sig bort från det de tror inte funkar, men de vet inte vart de ska ta vägen. I slutändan får de mest utsatta i samhället betala – den asylsökande blir deporterad, arbetaren blir av med jobbet, och kvinnan har plötsligt inte rätt att bestämma över sin egen kropp. Populistiska krafter utnyttjar en misslyckad nyliberal frihetsidé för att motarbeta den internationella gemenskap EU skulle bygga på.

Lösningen på det hela? Positiv frihet. Politiken ska ta bort hinder för människan i hennes vardag, men den kan inte överge henne på en tom asfaltsplan. Konkret handlar positiv frihet om utbildning och allas möjlighet till självförverkligande. I det yttersta handlar det om ett avskaffande av klassamhället. EU kommer inte klara sig mer än femtio år till om man inte satsar mer på att bidra till att folks liv ska kännas meningsfulla och värdiga.

Förvisso fanns ett syfte med att koncentrera ett så stort politiskt samarbete på den negativa frihetsidén. Isaiah Berlin var själv präglad av en uppväxt Sovjetunionen, och varnade häftigt för stater som omfamnar en positiv frihetsidé, eftersom man då riskerar att låta staten tolka vad individen egentligen vill. Om det individen egentligen vill inte nödvändigtvis sammanfaller med det hon uttrycker själv, på grund av att hon är fast i ett kapitalistiskt tankesätt, eller vad det än må vara, bäddar man för auktoritära regimer och enorma frihetsinskränkningar.

Berlins rädsla var inte ogrundad, men i vårt nuvarande sammanhang är den överdriven. Det är troligare att diktaturer uppstår i länder som Polen och Ungern om vi låter EU spåra ur utan reformer, än om vi satsar mer på positiv frihet. Vi svenskar är inte alltid är särskilt intresserade av ett EU som lägger sig i, men det finns gott om utrymme att uppmuntra trygghet, ökade möjligheter och frihet genom bildning i medlemsländerna utan lagstiftning. Här har socialdemokrater ett extra ansvar. Vi måste trycka på resten av EU genom att inspirera debatt och reformer på hemmaplan, peka med hela handen när vi träffar EU:s statschefer i rådet, och ha tydligare gemensamma mål för vårt arbete i europaparlamentet.

Kommissionen har förstås också ett stort ansvar. Antagandet av den sociala pelaren i Göteborg i höstas var en bra början. Men kom igen nu, Juncker och gänget – ös på lite!

EU:s framtid är inte säkrad förrän Berlin vänder sig i graven.