Hur kan Alliansen få fortsätta styra Stockholms landsting?

E n vacker välvårdad människa i läkarrock ler mot mig från andra sidan tunnelbaneperrongen. Hej förskolesmittor! Hej förkylningstider! Läkarappen Kry har riktat sin reklam mot exakt min målgrupp – unga, friska stockholmare, vana att få allt direkt.

Stockholms landsting är på många sätt det mest extrema experimentet i Sverige för ”nytänkande och experimentell” sjukvårdspolitik. Om man vill uttrycka sig snällt. Ett nyliberalt haveri om man skulle fråga oppositionen, eller sticka in huvudet på valfritt morgonmöte på akutsjukhusen.

Fri etablering, utförsäljningar, privatiseringar och vårdval. Ett exempel på konsekvenserna är att besöken på hudmottagningar på tio år ökat med 489 procent. Det finns ingen övre gräns för hur många gånger man kan titta på läskiga prickar. Åtminstone inte i ett sjukvårdssystem som låtsas att man är en marknad istället för ett slutet skattesystem.

Det är orimligt lätt att komma till en hudläkare eller ringa en nätdoktor, men svårt att få vård om man är sjuk. Det pågår en simultan kris i akutsjukvården och primärvården. Patienterna är arga. Rubrikerna är kolsvarta. Vårdarbetarna desperata. Vården var valets stora fråga, påeldat av fiaskot med Nya Karolinska Sjukhuset.

Ändå fick Alliansen med stöd av Mp fortsätta styra Stockholms landsting. Varför det?

En förklaring stod min uppgivne urinvägssjuke vän för. ”Jag hatar att jag älskar Kry”, suckade hon, när infektionen kommit tillbaka än en gång och det inte gick att komma fram till vårdcentralens telefonkö. Av den snälla nätdoktorn fick hon ett recept direkt.

I ett system som inte längre levererar vad det lovar blir man självisk. Privata vårdförsäkringar har ökat med femhundra procent sedan år 2000. Det är idag ett säljargument på företag att direkt få kontakt med läkare om man blir sjuk som anställd. Tillgänglighet är framgångssagan för läkarapparna.

Det är oroväckande att det även verkar vara mantrat hos landstingspolitikerna. Under flera år har det pågått ett lågmält krig mellan läkarfacket och allianspolitikerna efter att man valde att riva upp avtalen om hur läkare ska arbeta.

Med dåligt underbyggda resonemang vill politikerna att läkarna ska jobba mer på kvällar och helger. Verklighetsfrånvända tankar som ”det är onödigt att operationssalarna står tomma på kvällen” och ”patienter måste få träffa läkare när de vill på dygnet”.

1. Det finns inte ens operationssköterskor så det räcker dagtid.

2. Ska vården verkligen styras efter vad patienterna vill?

Nej, det ska den inte. Vården ska styras efter behov.

Patienter vill kolla sina prickar, träffa specialist direkt och inte vänta en enda sekund i kö. Som undersköterska på en akutmottagning försökte jag en gång förklara för en arg ung man att andra var sjukare än honom och han därför fick vänta. Vadå, är det inte särskilda läkare som tar hand om dem? undrade han. Nej, läkarna jobbar med alla patienter, svarade jag. Jaha, det var ju ett JÄVLIGT dåligt system, förkunnade han högljutt.

Hej förkylningsvirus! Hej höståkommor! Vad vill vi lägga pengarna på? Till vem ska resurserna gå?

Resurserna ska gå till alla som inte kan få en quick fix av en läkarapp. De psykiskt sjuka. De hemtjänstberoende. De som ligger 17 timmar på brits på en akutmottagning. De som riskerar att dö av en enkel influensa.

Var är deras röster? Och vem röstar för dem? Och för sköterskorna som inte hinner äta, de nyutbildade läkarna som går från universitetet rakt in i väggen.

Det har uppenbarligen varit en politisk framgångssaga att göra sanslösa satsningar på exklusiva sjukhus, släppa makten till marknaden och rikta sig mot friska, resursstarka patienter. Vi måste styra tillbaka vårddebatten från tillgänglighet till behov. Bort från valfrihet, till solidaritet.

Text: Fanny Nilsson, frilansskribent och arbetar inom vården