Hvad Vil Sosial-Demokraterna efter 100 år?

V id dess grundande år 1889 var det Socialdemokratiska Arbetarepartiet ett samlingsparti för arbetarrörelsen och flera socialistiska folkrörelser i Sverige. Partiet var, hör och häpna, revolutionärt.

Detta är inte förvånande om man ser till att Sverige var en konservativ-liberal diktatur under denna tid. Det var ännu var 30 år tills demokratin infördes, år 1917/1918, tack vare SAP, Arbetarrörelsen samt hovet med påtryckningar från Liberalerna och företagarna.

Partiet ville störta kapitalismen och införa socialism, en punkt som fanns i partiprogrammet fram tills någon gång fram till mellan 1990-talet och tidiga 2000-talet. Idag beskriver man sig visserligen som anti-kapitalistiskt, men det är knappt något partiet arbetar med eller har några alternativa förslag för idag.

Den 10:e mars 1920 skapade det Socialdemokratiska Arbetarepartiet för första gången en egen minoritetsregering, med ett stöd på 32 procent i riksdagens andra kammare. Denna socialdemokratiska regering leddes av Hjalmar Branting och var den första europeiska regering som bestod av socialdemokrater.

Sedan 1932 så hade det Socialdemokratiska Arbetarepartiet styrt nästan helt obehindrat och byggt upp världens genom historien mest jämlika och starkaste välfärdssamhälle: Folkhemmet. Målet hade alltid varit socialism. Arbetarrörelsen och Marxismen var grundläggande delar av den svenska socialdemokratin, tillsammans med de två viktigaste personerna för den tidiga svenska socialdemokratiska ideologin, de svenska statsvetarna och pragmatikerna Nils Karleby och Ernst Wigforss.

80-talet blev kulmen för den svenska socialistiska rörelsen, löntagarfonderna skulle bli slutet för kapitalismen menade man – närmare socialism har vi aldrig varit i vår demokrati. Inte sedan de revolutionära stämningarna och riskerna under hösten 1917 har vi varit så nära att bli en socialistisk stat. Olof Palme var statsminister för andra gången och det Socialdemokratiska Arbetarepartiet hade ett stöd på 45 procent. Under hans styre var Sverige en aktiv röst i internationell politik som var en stabil kraft mot socialist-diktaturerna i öst och mot imperialismen i väst. På hemmaplan blev Palme den svenska socialismens ideologiska kompass och talesman, han var djupt ideologisk i sina tal och sina beskrivningar om hur samhället var och hur det skulle bli.

Men i slutet av 80-talet förminskades löntagarfonderna förminskades och idén sprack. När Olof Palme – partiets ideologiska kompass – blev skjuten så försvann inte bara Sveriges Statsminister utav även den svenska socialismens talesman och kapten. Den svenska Socialdemokratin började kraftigt att röra sig högerut: först tog man bort ekonomisk demokrati som aktivt mål för partiet, därefter försvann keynesianismen, senare socialismen och nu tappar man arbetarrörelsen.

Socialdemokraterna har aldrig varit så höger som de är idag och Sverige har inte varit så höger sedan före Socialdemokraterna styrde Sverige åren efter andra världskriget. Detta samtidigt som 100-årsjubileet för det Socialdemokratiska Arbetarepartiets position som regeringsparti, den 10:e mars år 1920 – den 10:e mars 2020.

Jag har tidigare kritiserat Januariavtalet och menar fortfarande att det är ett avtal som varken gynnar sossarna, vänstern eller Sverige. De enda som gynnas är just högern och SD, Socialdemokraterna driver högerpolitik som högern kan låtsas opponera sig mot och samtidigt få igenom det de faktiskt vill.

Få väljare kommer att förstå sossarnas försvar av Januariavtalet – “Vi har inte stöd i riksdagen för Socialdemokratisk politik men har lyckats stoppat SD från att ha inflytande” – det folk kommer att se är ett parti som struntar i sina ideal för makten. Regeringen finns inte FÖR något utan EMOT något, och så skapar du inte förtroende för en regering. Speciellt inte en regering bestående av samma parti, som haft regeringsmakt under majoriteten av de senaste 100 åren, alltid har stått FÖR något.

Vad är sossarnas ideal, vision och ideologiska bas idag? Varje socialdemokrat kan säker komma på flera, både personliga och allmänna, tolkningar av vad Socialdemokraternas ideal, vision och ideologiska bas är. Men jag skulle idag inte kunna ge ett tydligt svar över dessa ting i praktiken. Absolut står Socialdemokraterna fortfarande upp för arbetarnas rättigheter, socialdemokratiska idéer, allas lika mänskliga värde och försvarandet av de fattiga och utsatta, men jag skulle idag ha svårt att peka på vad det betyder med dagens regering och Januariavtalet. Jag menar att Socialdemokraterna har tappat sitt ideologiska existensberättigande, partiet söker makten för att bevara det vi har av välfärden, men den saknar visioner och ett aktivt mål med makten.

Att känna såhär som övertygad socialdemokrat är verkligen inte roligt, men jag tror att det är dessa tankar och frågor Socialdemokraterna idag behöver. Inte “hur vinner vi nästa val?”, “hur ökar vi vår opinion?” och andra reaktiva frågor: vi måste våga ställa proaktiva frågor som “varför tappar vi?”, “vad gör vi för fel?” – och det med en större självkritik än vi gör idag.

Detta innebär inte att Socialdemokraterna ska svara på dessa med reaktiva handlingar mot migrationspolitiken, stänga gränserna totalt, strunta i asylrätten och deportera fler. Det vore att ignorera de verkliga problemen med Socialdemokraternas nuvarande politik. Istället måste Socialdemokraterna vända blicken inåt och finna den ideologiska grund och det existensberättigande som finns inom varje socialdemokrat. Vi måste återfinna den Demokratiska Socialismen, klasskampen och “Gör din plikt, kräv din rätt”. Vi måste återfinna den ideologiska grund och vision som vi förlorade i och med mordet på Olof Palme.

Först när vi har en stark ideologisk tro kan vi förmedla vår framtidsvision och återigen våga stå upp för våra ideal och med orädda försvara och proklamera våra krav:

Ekonomisk Demokrati

Jämlikhet för alla

Internationalism

Socialism.

Det krävs en radikal vänster för att skapa en stark folkrörelse och arbetarrörelse och bekämpa den politiskt auktoritära och ekonomiskt nyliberala högerns framfart i Europa. Vi ser det inte bara i Europa utan även i USA där, för första gången sedan 1930-talet, en socialdemokrat har stor chans att bli amerikansk president. Vi ser det i Europa, i Spanien och Portugal, som båda drabbades hårt av finanskrisen och eurokrisen, där de socialistiska partierna har bland det högsta stödet i Europa. Vi ser det i Storbritannien där Labour under Jeremy Corbyn tagit fram ett manifest där fokus ligger på klassisk socialdemokratisk politik, arbetsmarknad, jämställdhet, sjukvård och med förslag på ekonomisk demokrati och nationalisering av grundläggande samhällsorgan.

Olof Palme och hans ideologiska uttalanden och rättfärdigande för sin kamp mot imperialism, kapitalism och rasism ekar ännu runt om i Europa. Hans ord sprids dagligen på sociala medier och präglar många människors vardag. Hans ord hade betydelse, de hade inverkan, de talade till folk, de satte deras hjärtan i brand FÖR något, FÖR en framtid som var möjlig.

Dagens socialdemokrater må hylla Olof Palme som person och hans betydelse, men sällan hans grundläggande ideologiska idéer och visioner. Det borde skrämma upp varje svensk med hjärtat till vänster att inse att många av Palmes mindre radikala idéer idag ses som vänsterradikalt. Ekonomisk demokrati, till exempel, hade stort stöd i opinionen under Palmes tid och frågan var ofta inte “om” utan “hur” och “när”: idag förskräcks många när Vänsterpartiet har det i sitt partiprogram och anser det närmast extremistiskt. Så skarpt har det svenska debattklimatet ändrats sedan mitten av 80-talet.

Denna skarpa sväng högerut i samhällsdebatten har Socialdemokraterna till stor del bidragit till, genom att förflytta vänsterkanten högerut i reaktion till högerns allt radikalare förskjutning av högerkanten, istället för att sätta ner fötterna och försvara sina ideal. Under Palmes tid skulle vinster i välfärden vara helt otänkbart, att företag skulle få tjäna skattepengar till egen ficka från allmän välfärd är en fascinerande tanke. För 5 år sedan skulle frågan om tvångsdeportering och “vem är egentligen svensk” skapa ilska och kunna förstöra ett parti. Idag står nästan en femtedel av Sveriges befolkning bakom ett parti som står för dessa frågor, med två partier som raskt följer sin ledarhund.

Den svenska socialdemokratin har tappat sitt ideologiska existensberättigande, men ideologin finns där. Man finner den bland arbetare, man finner den bland ensamstående kvinnor, man finner den bland pensionärerna och bland ungdomarna. Den socialdemokratiska S-föreningen Reformisterna visar på ett starkt stöd för en återkoppling till den demokratiska socialism som finns inom Socialdemokraterna.

Det krävs mindre identitetspolitik – vi ska inte likt liberaler se varje individ utifrån dess olikhet från de andra. Vi ska inte heller likt nationalister se en individ utifrån dess kultur eller nationalitet. Vi ska se individer utifrån deras människovärde, deras gemensamhet och deras klass. Låt oss inte dela upp arbetarklassen mot varandra efter kön, sexualitet eller tro, de är alla i grund och botten arbetare och detta förenar dem. Klasskampen är för de alla socialistiska arbetarrörelsen den viktigaste kampen.

Det krävs en proaktiv vänster, som vågar ta debatten på hemmaplan, vågar uttrycka socialistiska idéer i media och sociala medier, som tydligt talar om klasskampen och socialism och som inte bara ser oss som medborgare utan även som kamrater.

Kamrater som stolta och rakryggade kan ställa sig upp och uttrycka – Därför är jag Demokratisk Socialist!

Studera Marx och Wigforss å förenen eder, klass mot klass…

Erik Solfors, medlem i SSU Växjö och Demos