I Normala Människor upplöser sex både klass och smärta

L ovorden haglar, kritikerna jublar och miljontals tv-tittares coronatristess i har tillfälligt brutits av den välspelade, vibrerande och drabbande tv-serien Normala Människor. Dramat är baserat på den unga geniförklarade författaren Sally Rooneys bok med samma namn, och huvudpersonerna utgörs av kärleksparet Connell och Marianne.

Han är en begåvad, populär, osäker kille utan självförtroende, men med en kärleksfull ensamstående mamma.Hon är en smart, udda, känslig tjej med självskadebeteende, uppväxt i en våldsam överklassfamilj. Serien början när de båda går sista året på samma gymnasieskola i den lilla staden Sligo, och slutar fem år senare när de båda tagit examen från det prestigefyllda Dublin-universitet Trinity. Normala Människor har kallats ”det nya milleniets kärlekshistoria” och mycket har skrivits om hur den lyckas fånga det tidiga vuxenlivets osäkerhet, sociala spel och gränslösa åtrå. Men det är lika mycket en berättelse om hur klass, kön, och psykiska trauman påverkar de unga huvudpersonerna, och hur sexet blir den plats i deras relation där de tillfälligt kan befrias från arv, miljö och sociala spel.

Connell lider av brist på verbal språklig talang och en oförmåga att förmedla känslor – något som jag tror inte bara handlar om en medfödd blyghet. Den där ordlösheten har både med klass och kön att göra. För trots att han vuxit upp med en omtänksam, verbal mamma med feministiska värderingar så finns det andra mekanismer i det lilla samhället, i den tuffa skolmiljön, och i det testosterondrypande fotbollslaget som formar en ung kille från arbetarklassen. Stumma män med låg självkännedom finns visserligen i alla samhällsklasser. Men det är någonting med Connells återkommande problem med att stå upp för sig själv och vad han känner som så uppenbart bottnar i hans klassbakgrund och det faktum att han som ung kille inte fått träna på att formulera sina känslor. Men varför har han inte blivit lika svinig och okänslig som sina killkompisar, om de nu delar samma bakgrund och kön, kanske någon invänder?

Möjligtvis för att han har vuxit upp utan pappa, och därför på vissa sätt har kunnat utveckla sin manliga könsroll lite friare och mindre stereotypt. Visserligen är hans överlevnadsstrategier och reaktioner rätt könade, precis som Mariannes, men det är framförallt hans klasskomplex som blir tydligt i relation till henne. Hennes klasstillhörighet verkar vara mycket viktigare för honom än vad hans klasstillhörighet är för henne, och den underlägsenhet han känner i kombination med oviljan att vara beroende av någon får stora konsekvenser. Som när han inte vågar fråga Marianne om han får bo hos henne några veckor medan han letar jobb, utan istället snurrar in sig i ett resonemang kring att ”hon kanske vill vara med andra” eftersom han ska till Sligo över sommaren. Eller hur han inte offentligt vågar visa att de är ett par när de bor i Dublin, trots att den skräniga högstadiemobben inte längre finns där – det handlar också om det klasskomplexet. Att skämmas för att tro att man kan få någon som är så mycket ”bättre” och har högre socioekonomisk status än vad man själv har. Marianne, å andra sidan, försöker kompensera det faktum att hon är överklass med att låta Connell sätta villkoren för relationen, även om det sårar henne.

I Mariannes överklassfamilj (som kanske är lite väl stereotypt porträtterad) är de som borde ge henne kärlek och trygghet – hennes mamma och bror – istället iskall och frånvarande respektive bitter och sadistisk.  Det har gjort att Marianne har blandat ihop makt och förnedring med längtan efter kärlek och närhet, vilket är ytterligare ett skäl till varför hon låter sig förnedras känslomässigt av Connell i den första halvan av serien. Det i sig är tillräckligt plågsamt att se, men ännu värre är att bevittna den psykiska och fysiska terror som hennes bror utsätter henne för – en upprepning av den våldsamma relation deras föräldrar hade innan fadern dog. Marianne har levt så länge med att känna sig värdelös att hon utvecklar ett sexuellt självskade-beteende med alla män hon har sex med utom Connell. Hon underkastar sig dem totalt i sängen och låter dem dominera, slå och förnedra henne. I boken som serien bygger på blir detta destruktiva beteendemönster där Marianne bedövar sig med smärta mycket tydligare: ”Njutningen känns tunn och hård, infinner sig för snabbt och efteråt huttrar hon och mår illa. Du är värdelös, tycker Lukas om att säga. Du är ingenting. Och hon känner sig som ingenting, en frånvaro som måste fyllas med våld. Det är inte så att hon tycker om känslan, men det har på något vis en lindrande verkan. Sen duschar hon och spelet är slut. Hon upplever en melankoli som är så djup att den är bedövande, hon äter det han säger åt henne att äta, ägandeskapet hon känner över sin egen kropp är inte starkare än det hon känner över en bit skräp.”

Men så är aldrig sexet med Connell. För om det är något som serien verkligen lyckas med så är det skildringarna av det där omskakande, underbara, sårbara sexet som man bara kan ha med en person som man älskar djupt.
Sex som tillfälligt suddar ut klassgränser och könsroller, rädsla och smärta.

För Marianne och Connell är sexet den plats där de kan ta en tillfällig paus från den osäkerhet, ordlöshet och klasskillnad som präglar deras relation, och för en kort stund bli två jämlikar vars kommunikation är glasklar och full av ömhet. Populärkulturen tenderar ibland att banalisera sex och reducera det till köttsliga begär. I Normala Människor framställs sexet mellan Marianne och Connell istället som den plats där de är som allra närmast sanningen – om sig själva och varandra. Som den franska filosofen Jean-Luc Nancy skriver texten ”Fifty-eight Indices on the Body”: Truth is in the skin.
Sanningen finns i huden.
Precis så är det mellan dem.

Clara Lee Lundberg är frilansjournalist och har tidigare skrivit för Frihet om bland annat politiskt dejtande och sex i coronatider.