Idén om ”systerskap” har problem

O rdet ”systerskap” skapar i feministiska sammanhang en bild av kollektiv styrka och kvinnlig solidaritet. Det är en vacker bild, eller hur?  Tyvärr känner jag att vi behöver bryta ned den bilden litegrann, och prata om vad som faktiskt menas med ordet systerskap i en feministisk kontext.

Anledningen är att jag ser vissa feminister som använder ordet för att skamma kritiker, för att slippa bli ifrågasatta eller för att slippa ta ansvar för sin plattform och sin maktposition. I det läget förvandlas ordet systerskap från ett uttryck för kvinnlig solidaritet till en härskarteknik.

Det kommer alltid finnas människor som använder feministisk maktanalys för sin egen vinning (och sen avfärdar samma analys när den används för att granska deras egna privilegier). Det som oroar mig är att deras följare inte verkar se igenom detta. Kanske har de inte tränats tillräckligt i att upptäcka denna typ av beteende så att de inte låter sig manipuleras av dem. Kanske de är för trogna personen som använder härskartekniken. Hursomhelst tycker jag vi behöver prata om det.

Det finns en anledning att kvinnliga nätverk, könsseparatistiska rum och kvinnoförbund överhuvudtaget existerar. Dessa kvinnoseparatistiska forum är ofta fullt transparanta i sin separatism, till skillnad från männens interna nätverk som historiskt har varit osynliga och namnlösa på det sätt bara något som är en stark samhällsnorm kan vara. Kampen för kvinnors offentliga och ekonomiska makt i samhället har krävt att kvinnor som grupp stöttar varandra, eftersom män som grupp historiskt gjort detsamma. Systerskapet har alltså spelat en nyckelroll i den feministiska kampen om makten.

Dock har idén om ”systerskapet” flera inneboende problem. Att bygga en feministisk rörelse runt idén om ett systerskap har visat sig kontraproduktivt om kampen går ut på att rasera förtryckande normer. Kvinnor är inte en enhetlig grupp som delar samma erfarenheter, historia eller upplevelser av förtryck. Idén om systerskapet och om en ”enad” kvinnokamp leder till att skapa en norm inom feminismen, där den privilegierade gruppen har kunnat utnyttja ord som ”systerskap” och ”kvinnokamp” för att kräva att alla kvinnor ansluter sig till den vita, heterosexuella, medelklasskvinnans kamp.

När de kvinnor som har lika mycket gemensamt med andra förtryckta grupper gör motstånd mot att kvinnokampen skulle vara samma för alla kvinnor, kallas de osysterliga och anklagas för att ”splittra kampen.”

Dessa anklagelser har dock inte hindrat hårt internt motstånd mot den förenklade syn på ”systerskap” som vissa prominenta feminister använder sig av. Det är ingen slump att det som har kallats den svenska identitetspolitikens guldålder i mina flöden inleddes med rasifierade kvinnor som tröttnat på att vita feminister sprang runt och sprejade ”slå tillbaka, systrar” på affischer med Beyonce där hon poserar i bikini. Vad Beyonce och hennes kropp betydde och betyder för otaliga kvinnor världen över verkade dessa feminister nämligen inte reflekterat över.

Systerskap är alltså ett ganska komplext ord som vid fel användning kan skapa förtryck snarare än befrielse från detsamma.

Jag önskar att fler vågade ifrågasätta ordet när det används felaktigt, även om det råkar vara av deras feministiska idoler. För att klara att ifrågasätta behöver man börja med att vara tydlig med vad ”systerskap” inte betyder.

Systerskap betyder inte att man alltid tror på kvinnor. Vad det betyder är att man inte automatiskt avfärdar kvinnors berättelse om till exempel våldtäkt, på det sätt som patriarkatet fostrat oss till att göra. Systerskap handlar alltså inte om att tro på allt kvinnor berättar, utan om att inte förneka kvinnors berättelser om våldtäkt på grund av vem de anklagar, hur de betett sig innan eller efter våldtäkten, eller bara för att det är obekvämt att tro på henne.

Systerskap är att se igenom patriarkatets syn på kvinnor och istället lyssna direkt på kvinnan själv. Det betyder dock inte detsamma som att alltid tro på det kvinnor säger.

Systerskap betyder heller inte att alltid stötta kvinnor just för att de är kvinnor. Det vore orimligt eftersom en kvinna lika väl som en man kan vara förtryckare. En kvinna kan vara sexist, rasist, transfob och homofob. Systerskap handlar givetvis inte om att ”stötta alla kvinnor” på en sådan mikronivå. Att kravlöst stötta någon annan utan ifrågasättande är sådant man gör med sina vänner och familj, inte på samhällsnivå.

Snarare handlar systerskapet om att förstå att kvinnor som grupp är förtryckta av samhällets strukturer för makt, familjebildning, sexualitet och våld. Därför behöver man belysa dess strukturer och kämpa emot dem genom att stötta kvinnor som förtrycks av dem.

Det viktiga är inte att få vissa stora feminister att sluta att felaktigt använda ordet systerskap, utan att ge deras följare grunderna för att se igenom det. Annars riskerar vi att urvattna ordet systerskap till att istället för solidaritet betyda blind lojalitet. Och jag tycker det vore väldigt synd.

Hanna Gustafsson är krönikör på Frihet och feministisk debattör