Idyllens slavar

M atstånd, blinkande skyltar som erbjuder billig massage, barer och restauranger. På Bangla Road, huvudgatan genom Phukets Patong Beach, hörs engelska, ryska och svenska. Det är strax innan jul och högsäsong för Phuket. Halvfärdiga byggprojekt med dammiga cementfasader skjuter upp längs sidogatorna. Samtliga ska bli skrytbyggen i Phukets växande turistindustri.

Lättklädda turister skrattar när de passerar en öppning i plåtstaketet som avskärmar mot gatan. Ingen uppmärksammar vad som sker därbakom. Vi följer en lerig stig som leder genom utspridda odlingar med bananplantor och papaya. Några barn spelar fotboll intill de rostiga plåtskjulen som utgör husen för de hundratalet burmesiska migranter som bor i det inhägnade området. Några hundar bråkar om matresterna bland soporna som ligger intill toaletterna – vingliga ruckel med dörrar som inte går att stänga ordentligt. Bakom det omgärdande staketet skymtar fyrstjärniga hotellet Palmyra Patong Beach. På hotellet arbetar Asanda Aye, 35, med att städa rummen. Månadslönen på motsvarande 2000 kronor är långt över vad hon hade tjänat i Mon, delstaten i södra Burma, där en stor del av migranterna kommer från.

– I Burma finns det knappt några jobb och lönerna är låga, förklarar Asanda Aye.

Efter att ha varit i Bangkok i fem år flyttade hon till Phuket för ett par månader sedan, när hennes vänner berättat att arbetsmöjligheterna var bättre på turistön. Nu tjänar Asanda mer än hon gjorde i Bangkok och kan skicka hem pengar till familjen i Burma.

Tjugotreårige Zomeo arbetar som säkerhetsvakt på ett annat närliggande hotell och tjänar motsvarande 3500 kronor i månaden, en lön och arbete han är nöjd med. När Zomeo först kom till Phuket för ett år sedan såg läget dock annorlunda ut: då arbetade han på en byggarbetsplats i tre månader, med löftet att han skulle få betalt.

– Jag fick aldrig några pengar, de lurade mig, säger han.

I Burma är hans fru och son beroende av lönen som han delvis skickar hem.

– Jag saknar dem, men kan inte åka hem utan pengar, min familj behöver mig här.

Fiskebåtarna ligger tätt intill varandra i Phuket Town’s hamn. Det är eftermiddag och unga manliga burmeser lastar av de sista lådorna med isad fisk till lastbilarna som väntar på kajen. Fisket utgör en viktig del av Thailands ekonomi och turism; enbart till Phuket kommer det runt åtta miljoner turister om året och många vill äta färsk fisk och skaldjur. För några år sedan riktades internationella anklagelser mot Thailand för att ha utnyttjat tusentals burmeser som slavar inom fiskeindustrin. Då framkom det att det rörde sig om trafficking av den muslimska minoriteten Rohingya som såldes för att arbeta på fiskebåtarna.

Eftersom det är svårt för oberoende parter att kontrollera det stora antal fiskebåtar som rör sig i thailändska vatten är det oklart om rohingyas fortfarande utnyttjas, men klart är att många burmeser får jobb inom fiskeindustrin, många av dem i Phuket.

På en bänk sitter Kyaw Som och hans son Hdewe. De beskriver arbetet omkring båtarna som tufft, där varje person dagligen lyfter lådor med fisk som tillsammans väger två ton. Månadslönen på omkring 2500 kronor är emellertid värt slitet.

– Vi tjänar sex gånger mer här än vad vi skulle göra för samma arbete i Burma, berättar Kyaw Som, som har varit i Thailand de senaste tolv åren tillsammans med sin fru och tre barn.

Båda har giltiga dokument på att de arbetar inom fiskeindustrin. Tidigare var papperslösa burmeser som arbetade i Thailand ett utbrett problem, eftersom de helt saknade rättigheter, men på sistone har myndigheterna skärpt reglerna. Trots den långa perioden som Kyaw och Hwede har varit i Thailand – Hwede kom hit som sexåring – och inte har planer på att åka hem, så räknas de inte som thailändare av den inhemska befolkningen.

– Vi rankas som andra klassens medborgare, säger Kyaw och berättar att thailändare ofta behandlar burmeser sämre.

– De ser ner på oss för att vi kommer från ett fattigt land.

Ombord på båtarna har de thailändska fiskarna dessutom ofta högre lön än burmeserna.

– Hur kommer det sig? Thailändarna är kända för att vara lata och vi jobbar hårdare, ändå tjänar de mer än oss, menar Kyaw.

En kvinna som försöker stärka burmesers rättigheter i samhället är Lakana Sukhsuchit. Hon är nunna och startade den ideella organisationen Good Shepherd Sisters i Phuket för sju år sedan. Hon undervisar minderåriga burmesiska migrantbarn, som trots att det är olagligt ofta utnyttjas till barnarbete.

I Phuket finns det 50 000 registrerade burmesiska migrantarbetare, och 1,5 miljoner i hela Thailand. Burmeser utan giltiga arbetsdokument finns det inga siffror på, men Lakana tror det rör sig om dubbelt så många. Det är ofta de papperslösa som utnyttjas; de är människor som ingen ser eller hör.

På centrat får 250 barn i åldrarna 5 till 15 undervisning efter en burmesisk läroplan och lärarna undervisar även barnen i thailändska och engelska.

– Vi vill att de integreras i det thailändska samhället, och då måste de kunna språket, säger Lakana.

– Om de kan engelska får de högavlönade jobb på hotell och restauranger.

Lakana berättar att många burmeser som kommer till Thailand helt saknar utbildning, och är helt beroende av sina arbetsgivare. De blir ofta utnyttjade, där de tvingas att låna pengar som de inte kan betala tillbaka.

– De kan inte åka hem igen, för i Burma finns ingenting, och här blir de en slags moderna slavar.

Trots det ser läget på sistone ljusare ut för migranterna.

Kontrollerna är hårdare och minimilönen har höjts till motsvarande 70 kronor om dagen. Myndigheternas strängare regelverk innebär dock att fisket stängs av helt under tre månader så att fiskpopulationerna ska kunna växa till sig. Det innebär att fiskare måste förlita sig på mer än ett arbete.

– Det är svårt att hitta jobb. När vi inte kan fiska finns det knappt något att tjäna pengar på, berättar Me Sai, en kvinna vars båda barn är inskrivna på lärocentrat.

Hennes familj och många andra tvingas att låna av thailändska agenter, pengar som ska betalas tillbaka med en tjugoprocentig ränta.

– Jag saknar Burma men kan inte åka hem. Vi tjänar inte tillräckligt här, så det är svårt att veta vad vi ska göra, säger Me Sai.

Tillbaka i Patong Beach håller solen på att gå ner över de halvfärdiga hotellkomplexen. Det luktar svett bland de dammiga ställningarna. Byggbommen i Phuket och andra turistdestinationer och de relativt höga lönerna på närmare 4000 kronor i månaden lockar många migrantarbetare. Säkerheten varierar på byggena, det föreskrivs att arbetarna ska bära hjälm, kängor och skyddskläder, men det efterlevs inte alltid, med olyckor som följd. Thailändska Sirarat Langu har varit förman på Phukets byggarbetsplatser i tio år.

– Ibland bär arbetarna hjälm. Ibland inte, säger hon.

På bygget finns förutom burmeser arbetare från Thailand, Laos och Kambodja. Burmesers höga arbetsmoral gör dem åtråvärda i arbetsgivares ögon, menar Sirarat Langu.

– Burmeser arbetar bäst.

Trots teamwork mellan burmeser och thailändare på bygget så säger Sirarat Langu att det inte utvecklas till mer än arbetsmässiga relationer.

– De tillhör olika skikt i samhället.

Militärjuntan som tog makten i Thailand i maj 2014 har sagt att man ska rensa upp och ”återge glädje” till befolkningen. Thailand är en konstitutionell monarki där hovet har stor makt och inflytande över samhället. Antalet majestätsbrott, som innebär långa fängelsestraff för kritik mot kungahuset har ökat markant sedan 2014. Samtidigt har många politiker, journalister och professorer lämnat landet eller åtalats för att ha kritiserat det nya styret.

2001 vann affärsmannen Thaksin Shinawatra valet med sitt parti Thai Rak Thai och var oerhört populär i framför allt de norra och nordöstra provinserna. Thaksins popularitet oroade dock eliten och kungahuset. Efter fem år vid makten avsattes han vid en militärkupp 2006.

Thaksin-anhängare bildade två år senare Pheu Thai-partiet som vann storseger i valet 2011 med Thaksins syster Yingluck som ledare. Den 22 maj 2014 avsattes den folkvalda regeringen och parlamentet upplöstes, men det dröjde till augusti 2017 innan premiärminister Yingluck flydde landet efter att ha åtalats för maktmissbruk på grund av generösa subventioner till landets risbönder.

I april 2016 tillkom den senaste konstitutionen som ger formell makt till icke-valda beslutsfattare inom eliten. Den politiska osäkerheten har fått investerare att blicka bort från Thailand samtidigt som det svaga utbildningssystemet ger försämrade framtidsutsikter med en föråldrad och improduktiv befolkning.

Thailand är beroende av billig arbetskraft från grannländerna Laos, Kambodja och Burma, och har mycket att tacka dem för sitt ekonomiska välstånd, men när dessa länder växer ekonomiskt är det osäkert om migrantarbetarna kommer fortsätta att korsa gränsen.

Rohingya är en statslös minoritetsgrupp och omkring en miljon rohingyas har bott i den burmesiska delstaten Rakhine i västra Burma i många generationer. Tidigare erkändes folkgruppen som en minoritet i Burma, men numera klassas de inte som medborgare längre. Det har sedan självständigheten 1948 varit oroligt mellan rohingyas som är muslimer, och landets majoritet som är buddhister. Över 1,5 miljoner rohingyas har tvingats lämna sina hem sedan självständigheten. Den senaste våldsspiralen tvingade över en halv miljon rohingyas på flykt till grannlandet Bangladesh i höstas. Enligt FN är de en av världens mest förföljda folkgrupper.