”Inga fler vita tjejer”
Många av oss kan se ett mönster när det gäller vilka personer vi blir kära i eller tända på. Det kan handla om ett visst utseende, personlighet, etnicitet, klass eller kulturell bakgrund. Men är det bara en slump vad vi attraheras av, och kan vårt begär verkligen frikopplas från samhällsstrukturer och skönhetsnormer?
Frilansjournalisten Clara Lee-Lundberg gräver djupare i diskussionen om hur intima relationer, attraktion och etnicitet kan hänga ihop.
F rågor om vem man attraheras av eller blir kär i och varför har de senaste åren diskuterats mycket i antirasistiska miljöer. Att dejting, kärlek och relationer inte existerar i ett neutralt vakuum, fritt från stereotyper, rasism och exotifiering, blev extra tydligt i Amat Levin och Patrik Lundbergs uppmärksammade brevväxling Liggmaktsordningen i den feministiska tidningen Bang från 2015. Där beskriver de sina respektive erfarenheter av att dejta och ha relationer. Patrik Lundberg berättar om hur han som adopterad, östasiatisk man tillhör den grupp som mest svajpas bort på Tinder och som tvingas bemöta en väldigt stereotyp bild: ”Vi är kortväxta, vi har nördbrillor, vi är feminina och så har vi väldigt, väldigt små kukar.”
Amat Levin beskriver hur han som afrosvensk man möter en helt motsatt stereotyp: ”Svarta män anses vara bättre på sex och ha större kukar än alla andra. När tjejer säger ’jag gillar bara svarta killar’ är det så klart ett problematiskt uttryck eftersom det fullkomligt stinker av exotifiering och fetishering. Jag vet det nu och jag visste det då. Men efter att så många gånger ha hört kvinnor nonchalant säga ’jag skulle aldrig dejta en svart kille’, känns det som ett mindre sårande problem.”
Dansaren Joanna Lindgren, som beskriver sig själv som en vit medelklasskvinna, har aldrig uttryckligen sagt att hon bara gillar svarta killar, men när hon tittar på sitt relations-CV finns det ett tydligt mönster.
– Ingen har varit svensk eller vit, de flesta har varit bruna eller svarta män från Brasilien. Många av dem är dansare eller musiker, men däremot de har haft olika social och ekonomisk bakgrund.
Joanna säger att hon inte reflekterade över det här mönstret när hon var yngre, men att hon numera skäms över det ibland.
– Med tiden har jag blivit mer medveten om rasism, tänker att jag kanske omedvetet exotifierar dem och att det är vissa fördomar som styr de här preferenserna. Det skäms jag för, det är liksom inte alls politiskt korrekt.
Vad tror du att det beror på att du har den här preferensen?
– Jag började dansa västafrikansk dans och träna capoeira redan som tonåring, jag drogs liksom till de kulturella manifestationerna och de som rörde sig där. Jag tror att det handlar om att jag vill vara som dem, att jag egentligen vill vara musiker och ha musik i mitt liv hela tiden. Så om jag blir ihop med en musiker som spelar afrodiasporisk musik så kanske det spiller över lite på mig, att jag liksom maxar mina möjligheter att få vara i det kulturella sammanhanget. Att de flesta män jag har varit med är från Brasilien är kanske inte heller så konstigt eftersom jag har bott där en stor del av mitt vuxna liv, säger Joanna.
Trots att hon är medveten och kritisk till sitt eget mönster menar hon också att det är konstigt att bara människor som väljer partner med annan hudfärg, etnicitet eller kulturell bakgrund ifrågasätts.
– Det är som om det vore bättre att som vit bara bli ihop med andra vita människor, det verkar inte alls anses som lika problematiskt. Om man som vit aldrig skulle vara intresserad av någon kulturell praktik som inte är från en vit kultur, skulle det vara bättre? Mitt svar på den frågan är nej.
Vissa undrar om man alls borde bry sig om vad vi tänder på. Kan man verkligen politisera sitt begär? Det tycker journalisten och aktivisten Tanvir Mansur och hans kompis Mourad Kouri som är konstnär. De är två icke-vita heterosexuella män som har pratat mycket med varandra om sina kärleksrelationer.
– Vi har båda två nästan bara varit ihop vita, högutbildade, svenska medelklasstjejer. Jag personligen tycker att det är problematiskt eftersom jag går in i ett invant mönster av vad jag har lärt mig är attraktivt. Det har ju med rasistiska och koloniala skönhetsideal att göra. Jag är bengal och mina föräldrar kommer från Bangladesh. Där finns det mycket colorism, alltså att ljushyade människor anses vara vackrare och mörkhyade människor anses vara fulare, säger Tanvir Mansur.
Att det skulle finnas en rasistisk eller kolonial grund till att Mourad Kouri har dragits till ett visst utseende är något han har börjat tänka på mer med åldern.
– Jag tror att det ligger latent, att det finns ett skönhetsideal från samhället som man har inkorporerat. Det är svårt att sätta fingret på, det känns ju på ett sätt som ett fritt val som man inte kan rationalisera. Men samtidigt känner jag, nu när jag är singel, att jag vill försöka vara mer medveten om varför jag dras till en viss typ av tjejer, säger Mourad Kouri.
– I mina tidigare relationer har vi båda varit medvetna om det här mönstret och pratat om det. Mina ex-tjejer har dessutom själva varit kritiska till den rasistiska skönhetsnormen, så vi har liksom kunnat diskutera det och sen släppa det.
Jag frågar Tanvir och Mourad om de tror att man kan ändra på sitt begär, om man helt enkelt kan bestämma sig för att ändra det mönster man har när gäller vad man attraheras av?
– Jag tror inte att jag för egen del skulle gå så långt, jag är ganska cynisk och tror inte att jag skulle kunna kämpa aktivt för att ändra på det. Snarare vara medveten om det, men ändå tillåta mig själv att känna det jag känner, säger Mourad.
Tanvir däremot har bestämt sig för att försöka ändra på sitt mönster.
– I perioder har jag sagt ”inga fler vita tjejer”, men det har ändå blivit det. Jag tror att det beror på att jag har varit mer avslappnad bland vita människor från samma politiska, kulturella kretsar som jag, och har haft lättare att flirta med dem. Förut letade jag nog mest efter någon som var olik mig, både utseendemässigt och som person. Nu är jag intresserad av att träffa någon som liknar mig när det gäller uppväxt, erfarenheter, syn på livet och världen. Jag vill inte behöva förklara för min framtida partner varför jag vill att våra barn ska ha bengaliska namn eller lära sig bengali. Jag tror att personer med en annan bakgrund än svensk rent generellt har lättare att förstå det, säger Tanvir.
Att det finns mer övergripande socioekonomiska och demografiska förklaringar till vilka människor man blir attraherad av och ihop med är något som grafiska designern, skribenten och doktoranden Maryam Fanni har tänkt på. Hon menar att det handlar om vilka rum man rör sig i och vilka människor man träffar i dessa rum.
– Jag som andra generationens iranier har nästan bara varit tillsammans med vita medelklassmän med svenska som modersmål som rört sig i samma politiska, akademiska och konstnärliga miljöer som jag. Det beror ju helt enkelt på att de dominerar de platser jag jobbat, pluggat och bott på. Man kan säga att jag har valt partners som är ganska lika mig, förutom det iranska, säger Maryam Fanni.
Men det har inte alltid varit så. När Maryam var 12 år flyttade hon från Alby till Solna och började på Djursholms Samskola, från en av Stockholms mest mångkulturella förorter till en av Stockholms mest homogena vita skolor.
– När jag var barn och bodde i Alby träffade jag ju människor från hela världen och då blev jag kär i alla möjliga personer. Det var också vanligt med relationer där personerna kom från helt olika kulturer. Till exempel fanns det många finska kvinnor där som var ihop med afrikanska män från till exempel Zaire och Ghana. Om jag hade bott kvar i Alby, där vita svenskfödda personer var i minoritet, så hade kanske mönstret av vilka jag blir attraherad av sett helt annorlunda ut, säger Maryam.
Hon menar att hennes eget mönster ger en väldigt tydlig bild av hur segregerat Sverige och Stockholm är.
– Segregationen får som konsekvens att man faktiskt kanske aldrig träffar vissa människor. Om vi skulle ha en mer jämlik stad där vi levde mindre segregerat tror jag att det skulle få utslag i vilka personer vi skulle tända på och bli tillsammans med, säger Maryam.
Men hon tror inte att man kan styra sitt begär eller rationellt bestämma sig för att förändra sitt attraktionsmönster av politiska skäl.
– Jag tror inte på den strategin. Jag tror att vi har begär som inte är meningsfulla att motarbeta på ett individuellt plan, utan vi måste titta på det ur ett strukturellt perspektiv.
Text och foto: Clara Lee-Lundberg
Illustration: David Olgarsson
Du kanske också gillar
-
Hobbybiologerna på Twitter har fel om könsskillnader
Hanna Gustafsson
-
Din julgran är inte fin nog
Odessa Fardipour
-
S i Göteborg – samtalen vände opinionen
Madeleine Bengtsson, frilansjournalist