Inte en fråga om ont och gott – utan vad vi vill med asylrätten

D en som följer den pågående interna debatten kring migrationspolitiken inom socialdemokratin kan nog ibland få uppfattningen att det handlar om “goda” sossar mot “onda” sossar. De som står upp för principer mot de som vill triangulera SD. Jesus mot Sauron. Jag tycker den bilden både är orättvis och felaktig. Jag är varken heltidspolitiker eller policyprofessionell, trots det har jag landat i att dagens migrationssystem, trots omläggningen 2015, inte är hållbart om vi samtidigt ska bedriva vänsterpolitik, upprätthålla välfärdsstaten och värna arbetarklassens intressen.

Ska vi kunna navigera mellan de målkonflikter migrationspolitiken kan leda till tror jag det mest rimliga och solidariska alternativet är ett kvotflyktingsystem baserat på välfärdens kapacitet. Det är inget jag landar i på grund av spelteori eller cynism, utan snarare utifrån hur vi på bästa möjliga sätt skapar det jämlika samhället.

Att välfärden kortsiktigt belastas av migration tror jag de flesta socialdemokrater förstår. Det kostar att integrera människor i samhället: handläggare på migrationsverket, bostad, försörjningsstöd, platser i skolor och sjukhus, SFI, specialinriktade utbildningsinsatser. Att migration kan gynna välfärden på sikt när människor kommer i arbete tror jag också de flesta socialdemokrater skriver under på. Nya skattebetalare som tjänar in till vårt gemensamma.

Problemet är när samhället inte klarar av integrationen. Systemet påfrestas då människor inte kommer närmare språk och egen försörjning. Idag tar det flera år för en nyanländ att komma in i arbete. Det är dels en fråga om pengar – är samhället inte beredda att betala kommer integrationen också misslyckas. Men kanske än viktigare, är det en fråga om rena kapacitetsbegränsningar. Finns det bostäder att tillgå? Har samhället den kompetensen som krävs för att klara integrationen? Frågor som inte kan redas ut med en snabb budgetjustering utan som tvärtom kräver planering och förutsägbarhet.

Väljer vi att fortsätta med samma migrationssystem som idag, med oförutsägbarhet samtidigt som välfärden har enorma investeringsbehov, kommer vi att behöva välja mellan kraftiga välfärdsreformer eller stora satsningar på integration. Visst finns det resurser att hämta in i ökande kapitalbeskattning, visst försvinner miljarder varje år i skatteflykt. Men finansiella lösningar som potentiella intäkter känns tämligen avlägset, särskilt med en riksdag som till 60% består av högerpartier, frågan är också om ens det kommer räcka.

De som propagerat för en omläggning av migrationspolitiken utifrån ett värnande om arbetarklassens intressen har fått kritik för att inte tydliggöra skillnaden på asylinvandring och arbetskraftsinvandring. Men också för att splittra arbetarklassen genom att ställa rasifierad arbetarklass mot vit arbetarklass. Jag tycker den kritiken missar poängen. Vad händer när det inte finns resurser till integration men migrationen är fortsatt hög? De som från vänsterhåll förespråkar en öppnare migrationspolitik saknar svar på detta. De som däremot sitter på svaren är högerpartierna som också vill ha en generösare invandring.

De liberala högerpartiernas lösningar är en nyliberal dröm. Sänkta bidrag och sänkt standard på vad som kan anses vara drägliga levnadsvillkor för flyktingar i Sverige. Växande parallellsamhällen och ökande klyftor. Men framförallt, sänkta trösklar till arbetsmarknaden genom sänkta löner och genom att försvaga arbetsrätten. I brist på en välfärd som kan erbjuda alternativ kommer det också bli invandrares enda alternativ till försörjning. Det i sin tur kommer leda till minskad reservationslönen för stora löntagargrupper. Svensk arbetsmarknad kommer få en situation där arbetare konkurrerar mot varandra med löneanspråk.

Det är inte en fråga om invandrare mot svenskar, det är en fråga om hela arbetarklassen, oavsett etnicitet mot en politik som inte gynnar deras intressen. Om vänstern inte kan ge ett trovärdigt alternativ på hur samhället ska lyckas med integrationen utan att skära ned på välfärdsstaten kommer man också tvingas till att köpa högerns lösningar. Den rimliga slutsatsen bör därför vara att migrationspolitiken kräver förutsägbarhet och således bör vara baserat på ett utvidgat kvotflyktingsystem. I alla fall om Socialdemokraterna ska vara ett parti som sätter löntagare framför liberal idealism.

Argumentet mot kvotsystem är att det är ett steg bort från asylrätten, att det är inhumant och att överge den internationella solidariteten. Borde inte vi som socialdemokrater oavsett målkonflikter fortsatt stå upp för medmänsklighet och vara ett föredöme för resten av världen? Den slutsatsen saknar enligt mig en skarp nulägesanalys och tenderar att missa vad internationell solidaritet innebär.

Människor på flykt är en konsekvens av krig, förtryck och elände. I den värld vi vill se ska ingen ofrivilligt behöva lämna sina hem. Sverige bör driva en politik som syftar till att människor inte ska behöva fly. Slopa vapenförsäljning till diktaturer, driv på fredsarbete, stärk klimatinsatserna och demokratibiståndet osv. Det måste vara första utgångspunkten. Därefter blir frågan vad som sker när det arbetet misslyckas, som det tyvärr allt för ofta gör.

2015 tog Sverige emot 150 000 flyktingar. Vägen till Sverige är oftast farlig och dyr. Dagens migrationssystem gör det främst möjligt för resursstarka migranter att fly men tvingar dem också till att riskera livet på Medelhavet. Väl framme i Sverige ska deras asylskäl prövas i en process som när systemet är överbelastat ibland tar flera år. Integrationskostnaderna gick 2015 och året efter upp till över 60 miljarder. En något mindre summa än vad UNHCR saknar för att erbjuda basala behov i världens flyktingläger. Samtidigt togs pengar från biståndsbudgeten för att finansiera det inhemska mottagandet.

För att minska flödena då lades delar av migrationspolitiken om. Den gick i stora drag ut på att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i genom åtgärder som införandet av tillfälliga uppehållstillstånd och försvårande av familjeåterförening. Politiken för att begränsa antalet som kom för att klara integrationen lyckades också skapa större otrygghet och försämra etableringen för många av dem som får uppehållstillstånd. Det, och ett EU-avtal med Turkiet, blev sättet att hantera migrationens utmaningar – samtidigt som man kunde slå sig för bröstet och säga att man fortsatt stod upp för asylrätten.

Vad är viktigast för de som upprepar mantrat om att “värna asylrätten”? Att ge fler flyktingar en fristad eller att i teorin försvara en utdaterad konventionstext? Dagens asylrätt uppkom efter andra världskriget efter helt andra förutsättningar när flyktingar kom från länder inom Europa. Idag kommer flyktingar från tredje land utanför Europa. Ska vi ha fri rörlighet inom EU är det också rimligt att vi har ett EU-gemensamt system där man söker asyl via kvot utanför EU.

I fina tal kan vi säga att vi värnar asylrätten idag, men i praktiken gör vi allt för att inskränka asylrätten genom en tillfällig asyllag och avtal med Turkiet. Jag skulle nog säga att ett kvotflyktingsystem i praktiken uppfyller asylrättens syfte mer än vad dagens system gör.

Internationell solidaritet bör inte bedömas utifrån hur många invandrare Sverige tar emot, utan istället efter hur vi på bästa sätt hjälper världens flyktingar. Det innebär inte att bara att skicka pengar till UNHCR. Sverige, och övriga länder bör fortsatt ta emot konventionsflyktingar och solidariskt dela på ansvaret, utifrån varje lands enskilda förutsättningar. Sverige kan vara ett föregångsland och visa världen att det är möjligt att kombinera invandring med en välfärdsstat, men när det kommer fler än vad vi klarar av att integrera riskerar vi snarare att bli ett avskräckande exempel.

Vilka kvoter Sverige hade klarat av att ta emot utan att det äventyrar välfärden tänker jag inte ge mig på att försöka fastställa. För det krävs gedigna underlag. Kanske är det mer än idag, men utifrån rådande förutsättningar i många kommuner skulle jag tippa på att så nog inte är fallet. Jag tror däremot det är något som kan variera och att möjligheten till att ta ett större ansvar hade kunnat öka ifall politiken hade baserats på förutsägbarhet istället för kortsiktighet och tillfälliga lösningar.

Om denna analys gör mig till en socialdemokrat med onda avsikter som är ute efter att splittra arbetarklassen lämnar jag till läsaren att avgöra.

Nils Dahlgren, ordförande för SSU Uppland

Under oktober kommer Frihet vara en plats för migrationsdebatt inom den unga socialdemokratin.
Har du egna inspel i migrationsdebatten, egna erfarenheter, frustration eller lösningar? Du kan skicka in en debattartikel till redaktion@frihet.se, eller delta i diskussionerna i Facebook-gruppen Frihet Opinion.