Israel och Palestina: ”Vi kan inte ducka för de svåra, såriga frågorna”

– Det här är Twitter-inlägget gjorde jag för tre år sen, jag skrev ”Min palestinska mormor är äldre än Israel. Hon bodde där innan Israel blev en stat”. Inlägget delades av tusentals personer över hela världen och hamnade på tidningssidor och i Facebookgrupper.

Aysha Alfar visar stolt upp fotot på sin mormor som föddes i den palestinska staden Haifa men tvingades fly till Syrien 1948 när staten Israel utropades. Hon flydde sedan igen 2011 från kriget i Syrien till Sverige där flera av hennes barn och barnbarn bor.
– Jag har aldrig varit aktiv i någon pro-palestinsk grupp och skrev inlägget helt på eget initiativ. Det var aldrig min avsikt att sprida hat eller propaganda mot Israel, jag ville mer informera om vad som händer det palestinska folket och hur det drabbar flera familjegenerationer, säger hon.
– Men det fick stora konsekvenser. Till exempel blev jag portad från Israel under två års tid eftersom den israeliska säkerhetstjänsten ansåg att jag är en fara för staten Israel. Jag skulle så gärna vilja besöka Palestina där min familj har sina rötter, kanske blir det till sommaren.

Aysha Alfar beskriver hur hon tidigare hade ett mer svartvitt synsätt på konflikten, men att hon de senaste åren har försökt vara mer objektiv när hon diskuterar eller sprider saker på sociala medier.
– Jag kommer alltid försvara det palestinska folkets rätt till sitt land och vara kritisk mot staten Israels agerande, men jag kan också erkänna att det är fel av Hamas att döda oskyldiga israeler.
– Om jag till exempel delar en nyhet på Twitter om något hemskt som drabbat oskyldiga israeliska medborgare så har jag märkt att det inte gillas av dem som följer mig. De tycker att jag borde hålla mig till att informera om de brott som drabbar palestinier, berättar hon.

Jag frågar om hon känner igen mönstret i människors engagemang där man antingen är propalestinsk och då ofta mer engagerad kampen mot islamofobi, eller proisrael och därför mer engagerad i kampen mot antisemitism.
– Absolut, så är det verkligen. Det gäller mig också till viss del, på ett sätt står man sig själv närmast och mitt fall drabbar ju islamofobi och brott mot det palestinska folket mig personligen eftersom jag är muslim med rötter i Palestina. Men jag har blivit mer uppmärksam på antisemitism de senaste åren. För mig är det viktigt att vara konsekvent, påläst och källkritisk om man är mot förtryck och diskriminering, oavsett vem det drabbar.

Hon har aldrig haft några judiska eller israeliska vänner, men säger att hon gärna skulle vilja lära känna någon med den bakgrunden.
– Jag har inte tagit det initiativet ännu, men jag känner mig väldigt öppen för att träffa till exempel en ung israel för att kunna utbyta idéer och få mer förståelse för min egen och den andres känslor och åsikter.

En som har tagit det steget och deltagit i ett projekt som vänder sig just till unga människor med judisk och muslimsk bakgrund är 26-åriga Felicia Grosin. Projektet heter Ung Dialog och startade i Sverige i juni 2018. Förlagan är den amerikanska organisationen Seeds of Peace som har funnits i över 30 år, och dess syfte är att främja fred mellan Israel och Palestina genom att möjliggöra möten och samtal mellan palestinier och israeler. I Sverige deltog fem svenska muslimer, fem svenska judar, och fem svenskar utan någon särskild religiös tillhörighet i Ung Dialogs första läger.
– För mig som ung svensk judinna kändes det väldigt viktigt att vara med i det här projektet. För det första finns det inte så många mötesplatser för svenska judar och muslimer, våra vägar korsas sällan. För det andra har jag alltid varit intresserad av möten med andra kulturer och har länge haft ett intresse kring antirasism och mänskliga rättigheter, säger Felicia Grosin.

Hon beskriver att det var befriande men också svårt att prata om Israel och Palestina eftersom många, till skillnad från henne själv, hade sitt ursprung i den regionen och har starka känslomässiga band till konflikten.
– Jag definierar mig själv som icke-religiös, är från en judisk släkt som kom till Sverige innan andra världskriget och har ingen personlig ingång till Israels ockupation och konflikten mellan länderna. Jag är ofta kritisk till staten Israels politik och känner mycket medkänsla med det palestinska folket, men har också förståelse för dem som kämpar för Israels existens och att det ska finnas en trygg plats för judar med tanke på det som drabbat oss historiskt, säger Felicia Grosin.

Bortsett från att ha spelat i fotbollslag där en del av kompisarna kom från muslimska länder har hon aldrig haft någon nära muslimsk vän, men hon upplever ändå att hon är lika uppmärksam på islamofobi som antisemitism.
– För mig är det självklart, om du kämpar mot antisemitism borde du kämpa mot islamofobi också, och vice versa. Men så är det inte idag, de verkar som att folk ibland liksom väljer sida, typ om du är pro-Israel publicerar du bara saker på dina sociala medier om attacker mot Israel eller antisemitiska brott, och samma sak med folk som är pro-Palestina. Min känsla är att antisemitismen är mycket mer förknippad med Israel-Palestina-konflikten, medan islamofobin är mer kopplat till extremhögern och är mer allmänt spridd. En sak som var intressant i Ung Dialog var att några av deltagarna hade flytt hit från till exempel Syrien, och de berättade att de i sina hemländer hade fått lära sig saker om judar som är väldigt antisemitiska. Det är ju inte deras eget fel, men de kommer hit till Sverige med den bilden och då är det vårat ansvar att förklara för dem att den inte stämmer.

Att erbjuda en mötesplats för judar och muslimer som inte väjer för svåra situationer och starka känslor har varit ett av huvudmålen med Ung Dialog. Det menar Petra Kahn Nord som är styrelseledamot för Ung dialog och som också är en av initiativtagarna till projektet.
– Det finns andra projekt som går ut på att man bara ska vara vänner, men så fort det händer något i Israel eller Palestina så faller det. Vi kan inte ducka för de svåra, såriga frågorna, samtalet är det enda vi har, säger Petra Kahn Nord.

Hon menar att det går relativt lätt att prata om islamofobi och antisemitism, men så fort man kommer in på Israel-Palestina så blir det infekterat direkt.
– Det finns ett vanligt synsätt i Sverige där Israel utmålas som den starka och Palestina som den svaga. Det här synsättet gör att muslimer och palestinier ses som de förtryckta, och judar och israeler som de förtryckande. Det tror jag handlar om att vi har en tradition att välja de svagas sida, och att det blir svårt att se att en välintegrerad minoritet som den judiska också kan vara utsatt, säger Petra Kahn Nord.
– Sedan stämmer det nog också att muslimer utsätts för mer diskriminering än judar till exempel när de söker jobb eller bostad, eftersom en del av dem både har ett utseende och ett utländskt klingande namn som avslöjar att de är muslimer.  Det drabbar inte judar på samma sätt eftersom man ofta inte kan se på någon att den är jude.

Ett annat projekt där unga svenska judar och muslimer kan mötas är samarbetet mellan den muslimska Kista folkhögskola och den judiska folkhögskolan Paideia. Mariam Osman Sherifay som är rektor på Kista Folkhögskola säger att samarbetsprojektet har bidragit till en ökad förståelse och samhörighet.
– Både judar och muslimer är minoriteter i Sverige, vi kan känna igen oss i varandras utsatthet och dela erfarenheter. När Heidi Fried var hos oss och föreläste blev många av våra studenter väldigt berörda och ville veta mer. För mig som rektor och deltagare i det här samarbetet känns det väldigt viktigt och bra att vi delar samma kamp mot rasism, antisemitism och islamofobi, oavsett ursprung, säger Mariam Osman Sherifay.

Hon får medhåll av Lena Posner-Körösi som är ordförande på Paideia Folkhögskola.
– Vi har mer gemensamt än vad man kan tro. Men vi måste själva äga frågan om vår samexistens och hitta former för ömsesidig respekt och samvaro, vi behöver inte utomstående ”neutrala” eller kristna grupper som ska medla. Jag tror att det gemensamma lärandet, våra temadagar och besök på varandras skolor är avgörande för att den respektfulla samexistensen ska uppstå, säger Lena Posner-Körösi.