Jag gör det för mormor

D en som har haft en nära relation till en mor- eller farförälder vet att det är speciellt. Det är inte riktigt som ens förälder, det är något mer. En kärlek som är svår att finna någon annanstans.

Min relation till min mormor var speciell. Den var ovärderlig. Nu är hon inte kvar och jag kan inte ringa henne eller åka till henne för att få den där dosen av ovillkorlig kärlek.

Vi brukade prata om politik. Brukade är nog en underdrift, det var nog det vi pratade om mest. Vi brukade sitta i hennes kök med varsin cigarett i handen och varsinn kopp te. Jag tände hennes cigg innan jag tände min och när jag hade tänt båda visste vi – nu var det dags att lösa alla världens problem.

Det var min mormor som fick mig att förstå mycket om hur världen fungerar. Som att en socialist inte kan vara nöjd. Hon fick mig att förstå att den socialistiska kampen handlar om att vara mot saker. Mot ekonomisk ojämlikhet, mot fascismen, mot kapitalismen. Allt detta för att en socialist är för en rättvis, jämlik och solidarisk värld.

Min mormor hade ett 70 år långt engagemang. Ett liv fullt av kamratskap, segrar och kärlek. Hon berättade ofta om socialismens triumf i Chile 1970. Hon berättade att hon i 18 år kämpade för att få en socialistisk regering. Hennes historia var kantad av arresteringar, blod, fallna kamrater, orimligt många timmar av planerande och en kampvilja som jag alltid blev inspirerad av. Hon klagade aldrig, även fast hon nästan offrade sitt liv i kampen för en rättvis värld. Även i exil fortsatte hon kampen. Den orken, engagemanget och viljan att förändra kännetecknade min mormor. Men en rättvis värld för min mormor handlade främst om ekonomiska förutsättningar.

Hon stöttade mig när jag kom ut, men trots att en av hennes bästa kompisar var homosexuell tyckte hon att det var obekvämt. En dag satt vi i köket och, i vanlig ordning, rökte. Hon bad om ursäkt för att hon tyckte det var jobbigt. Men jag förstod henne, helt plötsligt kom allt så nära. Hon menade inget illa, men det var en chock för henne. En kvinna som föddes 1930 hade inte ens reflekterat över möjligheten att hennes barnbarn skulle vara homosexuell. Hon berättade att i Chile var det svårt och vara homosexuell när hon var politisk aktiv, även i det socialistiska partiet. Jag förklarade att det var andra tider och att hbtq-personer och andra minoriteter är grupper som hamnat skymundan i kampen om ett jämlikt och rättvist samhälle. Hon tittade på mig och sa: ”Ja, vi var väldigt konservativa”.

Förståelsen av att arbetarrörelsen inte är en isolerad företeelse i samhället som inte påverkas av yttre strömningar är viktigt att ha med sig. Min mormors politiska liv är ett bevis på det. Jag brukade prata med min mormor om representation och minoriteters rättigheter, och då brukade hon skriva ner det jag sa. Hon ville lära sig mer och där och då kände jag mig mäktig, jag satt i köket med min förebild och lärde henne saker. Tillsammans kom vi överens om att kampen om ett jämlikt samhälle måste inkludera fler aspekter än de ekonomiska. För minoriteters rättigheter handlar oftast om attityder och värderingar, saker som styrs av tyckanden och inställningar hos människor i alla samhällsgrupper.

Vi satt i hennes kök och löste alla världens problem.

Kort efter att hon hade gått bort åkte jag till hennes lägenhet. Jag satte mig på min plats vid bordet och tände en cigarett. Framför mig stod en tom stol, en stol där det brukade sitta en kvinna. En kvinna som hade offrat mycket för kampen om en rättvis värld, en kvinna som gjorde allt för andra utan att kräva något tillbaka. En kvinna som två månader före sin död noterade lärdomar i sitt block. En kvinna som jag hade äran att ha som min mormor.

Nu för jag vidare den socialistiska traditionen i min familj och jag kommer kämpa för alla som min mormor kämpade för – och alla som hon missade.