Januaripartierna måste släppa LAS-utredningen och göra upp med V

A rbetsrätten har varit ett av de mest omdebatterade ämnena ända sedan den katastrofala LAS-utredningen presenterades i juni. Regeringen är just nu trängd från två håll. Centerpartiet och Liberalerna har hotat att kasta januariavtalet i papperskorgen om inte Regeringen tänker införa utredningens förslag, samtidigt hotar Vänsterpartiet att avsätta Stefan Löfven som statsminister om han inte kastar utredningen i papperskorgen.

 Nu när LO har avvisat ett dåligt förslag efter förhandlingar med Svenskt Näringsliv skickas frågan om LAS tillbaka till riksdagen. Att slutbudet i förhandlingarna inte föll väl ut för arbetarfackförbunden är inte så konstigt när näringslivet hela tiden kunnat luta sig tillbaka mot en utredning där de i princip får igenom allt det vill.

 Under SVT:s senaste partiledardebatt anklagade Annie Lööf Jonas Sjöstedt för att koka över av ideologisk ilska när han kritiserade LAS-utredningen och den pressen som satts på arbetsmarknadens parter. Samma Annie Lööf som gjort LAS till stridsfrågan som är så pass viktig att hela regeringsmakten just nu balanseras i en vågskål.

 Arbetsmarknaden behöver ökad flexibilitet, säger de. Översatt från liberaliska till svenska betyder det att de vill göra det lättare för företag att sparka anställda. Förslaget har sin grund i januariavtalet som tecknades för att stänga ute SD från politiskt inflytande. Det tyckte Centern var viktigt, men tydligen inte viktigare än att försämra arbetsrätten.

 Som utomstående är det svårt att förstå varför Centerpartiet hängt upp sig så mycket vid en fråga som inte har någon påverkan på varken arbetslöshet eller tillväxt utan istället bara är en julklapp i handen till näringslivet. Men kanske är det en naturlig följd för ett gammalt folkrörelseparti som vandrat närmre och närmre nyliberal dogmatism.

2010 lanserade centerns ungdomsförbund CUF en kampanj under namnet ”arbetsmarknaden är ett jävla skämt”. De betalade en byrå 3 miljoner för att få fram budskap som ”fuck facket 4-ever”. Rent krasst kan man konstatera att de unga centerpartisterna verkligen inte gillade organiserade löntagare.

 Det här var 10 år sedan och skulle kunna viftas bort som en kaxig kampanj från ett ungdomsförbund som ville sticka ut. Det kan vara så, men de som utformade kampanjen är idag inga nobodys. Ordföranden för CUF då var Magnus Demervall. Idag är han Centerpartiets policychef. Man undrar ju om värderingarna han gav uttryck för då påverkar centerpartiets politik idag.

Det är helt enkelt Centerpartiets och Liberalernas ideologiska idioti och rädsla för vänstern som är huvudanledningen till att Vänsterpartiet ens kan hota med regeringskris. Partiet behövdes för att Regeringen skulle kunna väljas i riksdagen men samtidigt ska de enligt Januariavtalet inte få något inflytande. Knappast logiskt.

Här har Januaripartierna ett tydligt val att göra, antingen väljer de fyra partierna att ”fucka facket 4-ever” i klassisk Magnus Demervall-anda eller så går de tillbaka till Januariavtalets grundskäl – att stänga ute Sverigedemokraterna från regeringsmakten.

 Januariavtalet kom inte till för att liberala partierna skulle få igenom alla sina drömförslag. Att det sedan blev konsekvensen är beklagligt, men det parlamentariska läget med ständiga hot om missförtroendeförklaringar visar också att det inte ens var hållbart.

För att ha en stabil regering som inte är beroende av Sverigedemokraterna finns egentligen bara ett alternativ. Det är att de liberala partierna tar av sig sina ideologiska skygglappar och tillsammans med regeringen omförhandlar Januariavtalet – den här gången utan att stänga ute Vänsterpartiet.