Jordens resurser tillhör inte dem som förtjänat det bäst

S cenen jag tänker på är den när presidenten ber brittiska ambassadören Lord Marbury om råd för att hantera ett nära förestående krig mellan två kärnvapenländer. Marburys råd är att USA helt enkelt betalar länderna för att inte kriga med varandra.
På frågan varför USA ska betala för att undvika ett krig mellan två länder en halv värld bort svarar Marbury:

”It’s the price you pay. For being rich, free and alive, all at the same time.”

Under de senaste årens debattklimat där det känns som om skribenter, politiker och debattörer allt oftare undrar varför vi ska ta ansvar för några andra än oss själva och ”våra egna” har ovanstående scen spelats i mitt huvud som på repeat.

Liksom när jag lyssnar på män som tycker det är orättvist att debatten om jämställdhet skuldbelägger ”alla män” fast de inte anser att de har någon skuld i det system de tillhör.
Eller när populistiska politiker påpekar att vi i Sverige inte startat krig i mellanöstern och undrar varför vi har ansvar att ta emot flyktingar från de länderna.

I mitt huvud hör jag samma ord, om och om igen.
Det är priset ni betalar.

Extrema privilegier i en värld med begränsade sådana kommer nämligen med ett ansvar. Det är priset man betalar för dem. Ett ganska litet pris.
Men för många verkar ändå tanken att man kan ha ansvar för något man inte själv gjort – bara skördar frukterna av – helt absurd. Själv tycker jag det absurda är att detta ens är en fråga. Hur blev vi så upptagna med att hitta en syndabock att vi slutat förstå hur kollektivt ansvar och kollektiv skuld fungerar?

Jag är så trött på vår samtids ständiga letande efter någon annan att lägga skulden på. Jag vill reclaima orden ”kollektiv skuld”, som alla verkar hata så.
Jag kan till och med tänka mig att reclaima ordet arvsynd, om det hjälper.
Jag vill inte höra mer om vilka som trakasserar fler kvinnor, kör mer bil, har koloniserat fler länder, tagit emot mindre antal flyktingar och är sämre på att återvinna än ”lilla Sverige”.

När det gäller stora, kulturella problem så måste vi snart komma ur detta meningslösa skuldbeläggande av någon (annan) enbart för att slippa ha den riktiga diskussionen: Om vårt kollektiva ansvar i ett system som ger oss privilegier.

Jordens mycket begränsade privilegier har ju nämligen inte fördelats slumpmässigt. De har inte heller fördelats efter vem som förtjänat dem mest. Jordens privilegier har fördelats till alla oss som har dem på ett avsiktligt, kalkylerat, ofta rasistiskt, ofta sexistiskt och extremt orättvist sätt.

Frågan om hur vi i ”lilla Sverige” har något ansvar för ”resten av världen” borde inte ens vara en diskussion. Det är klart vi har.

Det är priset vi betalar.
För att vi är rika, fria och vid liv. Allt på samma gång.

Hanna Gustafsson är feministisk skribent. Fler av hennes texter för Frihet hittar du här.