Kampen för en trygg arbetsmarknad fortsätter

H ör ni trummorna? Arbetarrörelsen är på krigsstigen. För att förstå varför måste vi gå tillbaka ett och ett halvt år i tiden, till regeringsbildningen: de fyra månaderna då partiledarna fikade hos talmannen och hoppades på att få bilda regering. Liberalerna och Centerpartiet – bryggan mellan vänster och höger – behövdes för att bilda regering, oavsett vem som skulle leda den. Det gav dem förhandlingsutrymme och de utnyttjade det till fullo.

I över ett års tid behandlades Januariavtalet, regeringens och bryggpartiernas överenskommelse, som ett vandrande lik. Bryggan kunde lugnt stå på sidan om utan att ta ansvar för regeringspolitiken och skälla på regeringen när den luftade egna idéer. Det var inte så mycket ett samarbete som det var riksdagsversionen av ”Varför slår du dig själv?”.

Det finns framförallt tre inslag av nyliberal extremism i Januariavtalet: införandet av marknadshyror på bostadsmarknaden, slakten av Arbetsförmedlingen – och ändringarna i anställningsskyddet. Det sistnämnda är vad fack och röda politiker vässar sina vapen för just nu.

Det här är en konflikt med många lager. Låt mig rada upp dem:

1. I Sverige har vi sedanurminnes tider avgjort arbetsmarknadens bekymmer på arbetsmarknaden. Fack och arbetsgivare förhandlar, kompromissar och skakar hand. Jag måste poängtera att detta system har fungerat bra. Centern vill avgöra det här på politisk väg och tvingar nu dessa att förhandla under nyliberalt pistolhot. Arbetsgivarna har allt att vinna på att vänta in deadline. Det finns alltså en ständigt ökande press på våra fackförbund.

2. Centern har slagit in flera nyliberala kilar i frågan. Dels vill C ha flexiblare anställningar. Flexibelt är absolut ett vackert ord: men ett exempel på ”flexibla jobb” är de otrygga SMS-jobben. Samtidigt vill C göra det enklare att säga upp folk. Jag vet inte hur det är med er men jag tycker att de senaste månaderna visat att man redan kan säga upp personal när det behövs. Det finns alltså förväntningar på frågan sen start som, om de inte uppfylls, kan ruska om hela regeringssamarbetet.

3. När nyliberaler ska förklara varför vi behöver otryggare anställningar svarar de ofta att det blir enklare att anställa, som om arbetslösheten finns för att det är svårt att anställa. Att företagen får det enklare OCH billigare att sparka folk är tydligen ett rimligt pris för dem. Samma personer tycker att lägstalöner borde sänkas, för att de som tjänar minst i dag egentligen tjänar för mycket, och att facken borde försvagas. Det finns alltså ett brett gap mellan parternas synsätt.

4. Facken representerar väldigt olika yrkesgrupper med väldigt olika förutsättningar. Min pappa är ställningsbyggare, han kan vara säker på att han har jobb i morgon, nästa vecka, nästa månad. Det går inte att säga om alla de som sover med mobilen intill sig, alltid redo att rycka in om de erbjuds några timmars arbete. Facken kämpar från väldigt olika höjder här och har därför svårt att formulera en gemensam linje framåt.

Det här vansinnet är på inga sätt partiets politik, det är regeringens. Så nej: lösningen på detta är inte att överge vare sig partiets eller LO:s linje. Jag tror att vi måste våga sätta agendan med en realistisk, sossig linje.

I Januariavtalet står det klart och tydligt att balansen mellan arbetstagare och arbetsgivare ska garanteras. Centern har själva skrivit under på att alla minus ska vägas upp med plus. Varje nyliberal försämring måste alltså mötas med en socialdemokratisk förbättring. Det är vad kompromisser handlar om. De nyliberala gör fel när de ser socialdemokratin som den gamla, halta ideologin som folk röstade på förr – det är fel, vi hör det moderna samhället till. Därför måste vi vara med på att definiera den moderna arbetsmarknaden. Vi ska inte lägga oss platta för Bryggan – vi ska kämpa för en trygg arbetsmarknad oavsett om det är facket eller partiet som förhandlar fram den!

August Lundin, ordförande SSU Örnsköldsvik