Opinion
Klimatkrisen kräver systemskifte – inte enkel populism
Har arbetar- och vänsterrörelsen rätt strategi för att möta klimatkrisen? Frihets Nils Forsén undersöker klimatfrågan i en artikelserie på tre delar. Andra delen handlar om möjliga vänstersvängar på vägen mot en hållbar värld. Och i vilken grad klimatpolitiken måste vara antikapitalistisk.
U ppgiften är inte att ”rädda klimatet”. Det är en fånig slogan. Klimatet som sådant är inte hotat – det är på väg att bli extremt mycket varmare. Det är vi människor som ska räddas från ett varmare klimat.
I sitt stora klimatepos Det här förändrar allt skriver Naomi Klein om jordklotet som miljörörelsens symbol. Hon är kritisk. Bilden av jordklotet, tagen av en astronaut i rymden, innebär att vi betraktar jorden uppifrån. Vi får ett överlägset perspektiv.
Miljörörelsens språkbruk kryllar av liknelser och talesätt som speglar detta skeva perspektiv. Vi uppmanas att ”vårda”, ”ta hand om” och ”rädda” planeten. Som om vi vore jordens föräldrar och inte dess barn. Som om människan hade makten över naturen, när det egentligen är tvärtom. Klimat- och miljökampen görs då till ett barmhärtigt välgörenhetsprojekt. Vi lär oss att känna ansvar, ömhet och empati för naturen.
Egentligen borde vi känna fruktan.
”Systemfel kräver systemskifte”
Mänskligheten är ju helt överlämnad i naturens våld. Det bör vara det grundläggande perspektivet – på livet och på våra samhällen. Vill vi rädda oss själva måste vi anpassa oss efter denna naturens makt. Och inte leka med elden.
Därför är det beklagligt att vi dagligen blir matade av budskapet att klimatet ska ”räddas” av ”oss”. Vi får också ständigt veta att det är ”vi”, själva ”mänskligheten”, som är roten till klimatkrisen. Det stämmer inte heller. Koldioxidutsläppen har ökat lavinartat under den period som kapitalismen varit världsdominerande. Det är ingen slump.
Det är den fossildrivna kapitalismen som får världen att värmas upp. Kapitalismens princip är att samla pengar på hög – med ett annat ord: kapitalackumulation – utan att ta några hänsyn till någonting annat: inte till samhället, inte till planeten. Det är inte så mycket mänskligheten i allmänhet, utan kapitalackumulationen i synnerhet, som skapat den här krisen. Det är ett systemfel.
Systemfel kräver systemskifte. Klimatkrisen avslöjar hur grunderna i det ekonomiska systemet är djupt irrationella. Den där ”omställningen” till ett hållbart samhälle – som så många makthavare påstår sig vilja genomföra – behöver vara ordentligt antikapitalistisk. Skälet är enkelt: fossilindustrin måste läggas ner, illa kvickt. Möjligheter till profit måste ligga kvar i marken.
Ropen efter systemskifte hörs allt kraftigare från klimatrörelsen. ”Klimat- och hållbarhetskrisen kan inte lösas inom dagens politiska och ekonomiska system” för att citera Greta Thunbergs sommarprogram i P1. Frågan är bara hur i helskotta det hela ska gå till.
Även om klimatkrisen är en historiskt unik situation, presenteras lösningarna ofta som historiska analogier. Världen har ju ställts inför globala kriser förr – massmobilisering och snabb ekonomisk omställning har tidigare varit möjlig.
Frågan är vilken historisk epok som bäst inspirerar till en kraftfull klimatomställning?
Det begrepp som allt oftare faller på vänsterns och arbetarrörelsens läppar är ”Green New Deal”. Det är ett politiskt projekt som fått luft från vänsterdelen i det demokratiska amerikanska partiet. Det unga stjärnskottet Alexandria Ocasio-Cortez – den demokratiska socialisten från New York tillika yngsta kvinnan någonsin att bli vald till den amerikanska kongressen – hade Green New Deal som en av sina främsta kampanjfrågor. I och med Ocasio-Cortez framgångsrika kampanj spreds begreppet över USA och Europa. Green New Deal har blivit en slags samlingsbeteckning för alla som vill se ett projekt som kombinerar klimat- och jämlikhetspolitik.
Projektet hämtar sin inspiration ur den ”New Deal” som var president Franklin D. Roosevelts svar på 30-talets stora depression. I ett svenskt sammanhang kan vi göra oss förtjänta av Göran Perssons gamla begrepp ”det gröna folkhemmet” för att illustrera en liknande idépolitisk ny giv. Med offentliga investeringar, fler jobb, bättre villkor för arbetarklassen och social jämlikhet ska fossilindustrin monteras ned och det hållbara samhället byggas.
Kritiken från höger och den politiska mitten handlar till stor del om att en Green New Deal skulle kosta för mycket. Mot bakgrund av det har Ann Pettifor – ekonomen som förutsåg finanskraschen 2008 och varit med och utformat såväl den amerikanska som den brittiska varianten av Green New Deal – skrivit sin agiterande bok Så räddar vi klimatet. Hon menar att ”vi har råd med allt vi kan göra” – om vi bara tar makten över finansen.
Pettifor menar att den offentliga makten över finans- och valutasystemen är en av de viktigaste lärdomarna från Roosevelts New Deal. Det var och är en förutsättning för att ha råd med stora offentliga investeringar. Det är först när demokratiska stater har makten över pengarna som de kan användas till sådant som tjänar samhället istället för den rika eliten. Därför är statlig kontroll över de monetära och finansiella systemen helt avgörande för att kunna genomföra klimatomställningen.
Det här är radikala tongångar som kraftigt bryter med den rörelse mot mitten som socialdemokratiska partier ägnat sig åt i decennier och verkar ha märkligt svårt att bryta sig loss från.
Tyvärr måste vi konstatera att ingen av de amerikanska primärvalskandidater som på allvar stod upp för en Green New Deal – Bernie Sanders och Elizabeth Warren – blev Demokraternas presidentvalskandidat. Och då är vi tillbaka hos den beklämmande deadline som klimatkrisen målar upp. Vill vi ha en realistisk chans att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader behöver världen, enligt FN:s klimatpanel IPCC, halvera utsläppen till år 2030 och vara utsläppsfri 2050. Varje förlorad strid är därför ett nästan ofattbart hårt slag mot klimatrörelsen.
”Planekonomisk solcellssocialism?”
Det är bland annat tidsfaktorn som får vissa på vänsterkanten att snegla mot andra historiska epoker än amerikanskt 30-tal. Humanekologen Andreas Malm, vars bok Corona, Climate, Chronic Emergency kommer ut i höst, argumenterar för krigskommunism med ekologiska förtecken. Hans argument är att den socialdemokratiska reformismen är en strategi som fungerar bra när tiden är på ens sida. Men nu behöver omstöpningen av ekonomin ske i så snabb takt att Lenin och den ryska revolutionen står sig bättre som historisk och strategisk inspiration för klimatrörelsen, menar Malm.
Krigsekonomi är överhuvudtaget en allt vanligare tanke om hur samhället ska tackla klimatkrisen. I spåren av coronapandemin känns den tanken kanske inte lika främmande längre. Kan vi acceptera lika långtgående ingrepp i ekonomin och samhället för att lösa också klimatkrisen? Vi har ju uppenbarligen varit beredda att offra mycket för att tackla viruset.
Kan klimatkrisen samla massorna för en hårdför statssocialistisk politik, som helt sonika förstatligar energisektorn för att tvinga bort fossilkapitalet? Planekonomisk solcellssocialism?
Jag frågar inte detta ironiskt. Ju längre tid som går, desto mer allvarligt behöver de här frågorna ställas. Med det låter jag ingen illvillig jävel tro att jag förespråkar någon slags klimatdiktatur. Tvärtom är det just demokratins seger över kapitalet som är den nödvändiga lösningen. Ju längre tiden går, desto större och mer drastisk kontroll behöver politiken ta över den ekonomiska utvecklingen. Klimatkrisen har ju gett oss en slags deadline.
När Ann Pettifor skisserar en hållbar framtida ekonomi är det ingen revolutionär världssocialism som framträder. Men hennes vision skiljer sig väsentligt från dagens internationaliserade finanskapitalism. Hon menar att ekonomin behöver bli ”stationär”.
Den stationära ekonomin ska kunna utvecklas utan att växa, för att hålla sig inom de planetära gränserna. Samhällen ska i så stor utsträckning som möjligt vara självförsörjande. Ekonomin kommer också vara arbetsintensiv – alla aktiviteter som idag drivs av fossil energi kommer behöva ersättas av både solenergi och mänsklig arbetskraft.
Det är svårt att tolka Pettifor på annat sätt än att omställningen kräver en viss avglobalisering. Eller protektionism, för att använda en laddad term. Ett ökat mått av självförsörjning och ekonomisk planering, byggt med förnybar energi. Det är i mångt och mycket antitesen till en värld som helt domineras av det globala kapitalet och dess ständigt pågående kapitalackumulation.
”Vänsterpopulismen måste gå djupare och längre”
Den vänsterpopulism som Alexandria Ocasio-Cortez är en del av, är kanske det mest hoppfulla vi har att tro på nu. Vi lever, med den belgiska statsvetaren Chantal Mouffes ord, i ett populistiskt ögonblick. Den nyliberala eran vittrar sönder och potentialen är god för att mobilisera för stora förändringar genom att sätta folket mot eliten.
Men vänsterpopulismen måste gå djupare och längre än att bara peka finger åt den rikaste eliten. En vanlig slogan är att 100 företag står för 70 procent av utsläppen. Det är visserligen sant – men det får inte förleda vänstern att tro att problemet inte är större än 100 företag. Fossilberoendet sitter djupt rotat i vårt ekonomiska system. Reglering och beskattning av en handfull storföretag är inte en tillräcklig lösning.
Systemfel kräver systemskifte. Vi behöver erkänna naturens makt över oss, och låta vår fruktan för naturen styra våra ekonomiska aktiviteter. Ekonomisk demokratisering är vägen dit. Det är inte förrän människors makt över ekonomin ökar, som insikten om de planetära gränserna kan spela roll för den ekonomiska utvecklingen. Profitjakten måste ersättas av rädsla för att leka med elden. Försiktig och eftertänksam mänsklighet ska ersätta ständig och snabb kapitalackumulation.
Inte för att vi ska rädda klimatet.
För att vi människor ska rädda oss själva.